Det framstår i all sin tydlighet idag.
Före 24 februari 2022 fanns många som hyllade Sovjetunionen för att, tillsammans med de allierade, befria Europa från nazismen och det Tredje riket. Man kunde förvisso notera Kalla kriget och järnridån. När sedan muren föll, såg vi hur Ryssland sakta började komma till Europa, med demokrati och marknadsekonomi. Tyskarna slog an en samarbetsattityd, och började bygga den stora gasledningen.
Fr o m den 24 februari har vi erfarit att Ryssland kanske inte alls har förändrats, utan kanske t o m är det gamla Tsar-Ryssland, där människoliv blott är medel för makten.
Efter den 24 februari ser vi annorlunda på historien. Vi ser att Sovjetunionen invaderade Polen och var delaktig, med nazityskland, att starta WWII. Vi ser inte så mycket att Sovjetunionen befriade oss från nazityskland, utan nu ser vi hur de ockuperade Östeuropa. Murens fall och tiden därefter var blott en paus i det tsaristiska Rysslands imperiedröm, där kriget mot Ukraina bekräftar att pausen nu är slut.
Så låter sig historiska data utnyttjas av nutidens upplevelser och historia blir skrivet i absolut nutid. Vad som skett vet vi inte, utan vi vet ständigt aktuellt av vad som skett. Det historiska skeendet sker idag.
Vår tidigare något ambivalenta hållning till Sovjetunionen är idag ersatt av ett starkt avståndstagande till Ryssland.
Med de två historieskrivningarna står vi inför en fråga: Är Ryssland ett land som kan bli europeiskt, eller är det för alltid ett tsaristiskt imperieland? Är den militära operationen i Ukraina ett uttryck för Rysslands essens, såsom det alltid har varit, eller är kriget i Ukraina blott en paus i Rysslands europeisering?
Den 10 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin