Högsta domstolen (HD) frikände mannen, då yttrandet fälldes i ett politiskt sammanhang.Gott så. Det tycks som om yttrandefriheten, i alla fall i sammanhang som kan identifieras som politiska, finns.
Men det intressanta är att fenomenet, hets mot folkgrupp, är så besynnerlig.
Hets mot folkgrupp är att man uttrycker missaktning mot en grupp. Så här definierar HD missaktning:” Med missaktning avses förtal och smädelser liksom andra kränkande omdömen, såsom uttalanden och andra meddelanden som är nedsättande eller förnedrande för en viss folkgrupp. Meddelandet ska bedömas med utgångspunkt i det budskap det förmedlar snarare än genom en textkritisk granskning av de exakta ordalagen. Det ska göras en objektiv bedömning av hur meddelandet framstår. Hur en mottagare haft anledning att uppfatta innehållet är centralt för prövningen.”
Det är således inte vad som är sagt, eller avsikten hos den som säger det, som är missaktning. Missaktning är vad som förmedlas. Men vem avgör vad som förmedlas? Först står det att en objektiv bedömning skall göras, men det mildras betydligt när HD sedan skriver att en mottagares, okänt vilken, upplevelse av uttalandet är centralt. Hur skall HD ha det? Skall det vara objektivt eller skall det vara en subjektiv upplevelse av en icke angiven mottagare?
Det senare är ytterst problematisk, ty, för det första, vem är mottagaren? Är det den som avses i utsagan, eller är det någon annan, vem som helst? För det andra, mottagarens upplevelse av utsagan öppnar upp för identitetsföreställningarnas subjektiviteter, där verklighet reduceras till subjektiv upplevelse.
I domslutet skriver sedan HD: ”19. Uttalandet innebar ett kategoriskt utpekande av en hel folkgrupp och förmedlade ett budskap om att de som tillhör gruppen är mindre intelligenta än andra. Det måste anses som klart nedsättande för den utpekade gruppen.”
De redovisar inte hur de objektivt bedömt utsagan. De redovisar inte heller hur de kommit fram till att mottagaren, som de inte anger vem det är, men det kanske är en generalisering av Sydsudaneser, uppfattade det som nedsättande. De säger ’Det måste anses’, dvs de har inget argument, de har ingen bevisföring i saken, utan hänvisar till ett flummigt ’måste’, utan att ange argument varför det ’måste’.
Jag tror, men vet inte då de inte argumenterar för sin bedömning, att människor, vilka som helst, ser ett lägre IQ som sämre än ett högre IQ eftersom IQ sammanhänger med vissa förmågor. Men notera att det i sig inte kan anses vara nedvärderande. Däremot, om en grupp människor anser att uttalande om lägre IQ är nedsättande, då blir utsagan nedsättande. I ögonen och upplevelsen i den gruppen.
Notera att avsändaren av utsagan, vad den sade, vad den avsåg, vilken effekt den sökte, spelar ingen roll. Brottet uppstår i mottagarens upplevelse av utsagan.
Notera att mottagaren inte behöver utredas, anges, definieras, utan kan flummigt hänvisas till som en oformlig massa, där ’måste anses som’ är det enda argumentet, eller snarare, påståendet, utan behov av att ange vem eller vilken grupp som ’måste anse’.
HD anser att han uttryckt missaktning. Men det han sade, enligt gärningsbeskrivningen, var att en folkgrupp, som det visat sig i undersökningar, har ett låg IQ. Hans utsaga innehåller ingen värdering. Han uttryckte ingen missaktning. Men, det spelar ingen roll. Det är den oidentifierad mottagarens upplevelse av utsagan som spelar roll. Det är dennes upplevelse, detta ’måste’, som skapar brottet.
När jag säger och skriver något, skall jag således inte granska min text objektivt, t ex se om den överensstämmer med fakta, vilket det gjorde i hans fall. Det är likgiltigt. Jag skall inte analysera mina avsikter bakom texten. Även avsikten med utsagan är likgiltig för brottet. Vad jag skall göra är att försöka förstå hur en mottagare upplever min utsaga. Det är oerhörda krav som ställs. Jag skall ha förmåga att identifiera en grupp. Jag skall ha förmåga att förstå hur denna grupp, på ett generaliserat plan, upplever min utsaga.
Notera att dessa krav ställs på mig som uttalar utsagan. Den generaliserade, oidentifierade gruppen har däremot inga krav på sig att försöka förstå vad jag säger eller vad jag avser med min utsaga. De bara upplever en missaktning, och därmed är brottet begånget. På dem ligger inga krav att förstå. Detta är det moderna identitetsflummets värsta sida, att den upplevande har alla rättigheter blott genom sin upplevelse.
Men det finns ett kryphål. Kan jag bara definiera platsen där mitt uttalande görs som politisk, då kan jag undkomma att bestraffas för vad andra, oidentifierade människor upplever av min utsaga.
Den fråga jag ställer mig är om jag riskerar att åka genom domstolar p g a min blogg. Om min blogg kan anses vara en politisk arena har jag större yttrandefrihet än om det är en opolitisk arena. Om bloggen är en politisk arena, då jag få redovisa fakta, t ex att män i undersökningar visat sig vara mindre idealistisk orienterade än kvinnor, utan att representanter för gruppen män tar mig till tinget och hävdar att de har upplevt att jag har uttryckt missaktning mot män. Då kan jag skriva att män är mindre idealistiska än kvinnor trots att ”Det måste anses som klart nedsättande för den utpekade gruppen” att utpekas som mindre idealistiska.
Den 9 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin