https://www.svd.se/miljonprogrammet-gor-de-boende-sjuka
Jag har arbetat på universitetet i Ferrara. Det är inrymt i en fantastisk byggnad. I en lektionssal finns en takmålning som det är svårt för läraren att konkurrera med. En fantastiskt skön och behaglig materialitet. Ferrara universitet är, trots denna enormt vackra materialitet, inte ett högrankat universitet.
Bocconi, som ligger cirka 30 mil från Ferrara, i Milano, är däremot ett högrankat universitet. Ett av Europas bästa i sitt område. Det ligger i en byggnad som nog måste betecknas som en av mänsklighetens mest vidriga byggnader. Den är mycket obehaglig på utsidan, som du kan se på länkens bild. Insidan ger mig starka obehagskänslor. Ja, nästa skräckupplevelser. Jag, som stått i ett förintelselägers gasugn, erfor likheterna, den skrovliga kalla betongytan.
https://erasmusu.com/en/erasmus-uni-bocconi-universita-bocconi/erasmus-experiences/universita-bocconi-a-demanding-environment-80300
När det gäller intellektuell produktion tycks inte materialiteten vara avgörande. Möjligheten att attrahera presterande individer och kulturen som etableras i organisationen, tycks vara mer avgörande än takmålningarna eller gaskammaratmosfären i byggnaden.
Därför tror jag att, om miljonprogrammet hade hyst välutbildade människor med goda inkomster, hade miljonprogrammets byggnader inte framstått som förklaring till de boendes hälsa. Om man hade tagit miljonprogrammets folk till de ståtliga villorna i Limhamn, hade sannolikt inte den förväntade livslängden stigit markant.
Nu kanske du hävdar att det finns en samvariation, en negativitetens nedåtgående spiral, där förhållanden för underklassen, som bebor miljonprogrammets byggnader, förstärks via den trista materialiteten. Ja, det kanske är så. Men det tar inte bort min starkare tro på det som kallas socioekonomi, dvs invånarnas ekonomiska förutsättningar, deras klassmässiga position och deras kulturs betydelse för deras korta livslängd.
Absoluta merparten av folk i miljonprogrammets hus har låga löner, om de har löner och inte socialbidrag. De som har arbeten har okvalificerat arbete, där deras möjligheter att erfara individuell utveckling är mycket ringa, och där deras känsla av självbestämmande och yrkeskunskap är lika obefintlig. De tenderar också att vara bärare av kulturinslag som i vissa fall är pre-medeltida, med patriarkala kulturmoment av skamkultur, sexism och klaninslag.
I denna miljö frodas en hård kriminalitet, den som vi utanför utanförskapsområdena får läsa om som skjutningar, sprängningar, missbruk och balkongmord. Kriminaliteten förstärker oron och skapar försvarsaktiviteter, som t ex att kvinnor inte går ut i området när mörkret lägger sig, dvs en del av de boende har ett reellt utegångsförbud.
Situationen för miljonprogrammets hus är hopplös, då miljön kan endast förbättras genom bättre arbeten och en upplösning av den pre-medeltida kulturen.
Men husen är, sannolikt, oskyldiga.
Den 3 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin