Hämnd innebär att en förövare åsamkar ett offer en skada, varvid offret har rätt att åsamka förövaren en liknande, eller identisk skada. I barbarernas bok, gamla testamentet, finns det uttryckt som öga för öga, tand för tand.
Denna hämnd kan utsträckas. I den mån man ser individen som en del av ett kollektiv, en släkt, en familj, kan skulden bli kollektiviserad, dvs oaktat vem i gruppen som skapar skadan, är det gruppen som gäldar skadan. Det är vendettans logik, att återbetalning sker gentemot gruppen och inte nödvändigtvis gentemot den specifika individ som skapade skulden. I vårt språk använder vi uttrycket blodshämnden, som tydligt säger att utkrävandet av skulden sker mot blodet, inte mot individen. Det är maffians princip: ”Il sangue si paga col sangue”
Tydligen är hämnd en mänsklig säregenskap. I djurlivet tror jag inte hämnden har skådats. Våldet i djurlivet kommer från behov att försvara sitt revir och av att äta. Om någon gjort ett intrång på någon annans revir, och där dödat, jagar inte djuren inom reviret förövaren, annat än ut från reviret. Det som förövaren gjort sig skyldig till, är intrånget och mordet. Men så fort den lämnat reviret, är gärningen borta. Djuren tycks inte kunna ha förmåga att belasta en förövare med skuld. Förövaren är blott här och nu, och skall avlägsnas. När den är avlägsnad, är allt borta.
Carpe diem, kan man onekligen säga. Ögonblicket finns, men inte framtiden, dvs skulden. Hämnden finns därför att vi människor kan leva i en tid som inte finns, framtiden, men också i dåtiden. Hämnd är att låta dåtiden avgöra framtiden.
Hämnd är ett resursslöseri. Se på djuren, som fördriver angriparen från reviret och sedan slår sig till ro med att äta och kopulera. Människan går däremot omkring i sitt revir och ödslar tid på att fundera på hur angriparen skall betala sin skuld. Därtill kommer att människan skall genomföra sin hämnd, vilket tar både tid och resurser, och kan medföra risker, ty när hämnden utförs kan den som blir angripen försvara sig, kanske så framgångsrikt att angriparen, den som skall se till att skulden gäldas, själv blir skadad.
Till detta kommer risken i att de som betalar skulden, som blir utsatta för hämnden, inte anser att deras betalning motsvarar skulden. Varvid de som betalat kräver att få skapa en balans med en hämnd på hämnden. Och sedan fortsätter blodshämnden in absurdum.
Hämnden är en oerhörd svaghet, ty den låter människors framtida agerande styras, inte av framtidens möjligheter, utan av dåtidens händelser. Men dåtiden har varit och framtiden kommer att ske. Den som hämnas lever i det förgångna och låter sig styras av det förgångna.
Den som hämnas är inte fri. Det är hämndens yttersta svaghet.
Den 4 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin