Man har också funnit att högutbildade har högre alkoholkonsumtion än lågutbildade. Trots detta har de lägre utbildade alkoholrelaterade skador. Med hjälp av enkäter vet man också att unga i välbeställda områden dricker mer än ungdomar i socialt utsatta områden.
En förklaring som tycks vara den mest giltiga är att lågutbildade dricker mer koncentrerat, och får då kraftigare effekt på både kroppslig och social hälsa, medan högutbildade förvisso dricker totalt mer, men tycks dricka mindre vid varje tillfälle. Lågintensivt, men frekvent alkoholdrickande är mindre skadligt än mindre frekvent, men oerhört mycket mer intensivt drickande. Socialt har lågintensivt drickande kanske t o m positiva effekter. En middag med tre glas vin och en likör kanske stärker vänskapen mer än saltgurka och en 75:a Renat till envar.
Man brukar säga att högutbildade är bra att ta till sig information. Det kan innebära att de tidigt inser konsekvenserna av sin alkoholkonsumtion och tvingar sig själv att minska och ändra, eller få hjälp. De har också andra festritualer, där ’supandet under bordet’ varken är föredömligt eller lustigt, utan är ytterst pinsamt och undviks.
Men varför, varför, har den lägre klassen svårt att ta till sig informationen? De är läskunniga. De har säkert tillgång till informationen. De har förnuft så de kan ta till sig informationen. Trots det äter de dåligt och super bra. Det tycks som om orsaken till den dåliga hälsan ligger, inte i kunskapen, inte i informationen, inte i förnuftet, utan i viljan, förmågan att ta till sig informationen och omsätta den genom viljan till handling.
Holbergs figur, ’Jeppe paa Bierget’ säger ” Folk siger vel i herredet at Jeppe drikker, men de siger ikke hvorfor Jeppe drikker…”. Hos Jeppe var drickandet en metod för att mörklägga faktumet att hans liv var eländigt, och på så sätt kunde Jeppe utstå livet.
Varför viljan är svagare hos låginkomsttagare och lågutbildade, kan man spekulera kring. Det kan mycket väl handla om Jeppes metod, att undkomma insikten om sitt liv, där man vet hur höginkomsttagaren och den högutbildade har det, och därför förstår att man har ett mindre gott liv själv. Men en sådan eländesförklaring har en brist.
När jag bodde på korridor i Lund, redogjorde jag för min beundran av Ingmar Bergmans filmer. Jag blev nedtryckt i skorna med argumenten att det blott var överklassens problem, och inte de riktiga arbetarnas problem. Jag försökte, förgäves, hävda att de problem som fanns i hans filmer var allmänmänskliga. Således, alla människor har sina problem. Alla människor ser andra, med färre eller inga problem, och erfar därmed än större elände. Det sägs att man föredrar att gråta i en Ferrari än i en sönderrostad FIAT. Men detta till trots, gråter man. Även höginkomsttagaren och den högutbildade kan ha elände, som den, likt Jeppe, försöker glömma genom spriten, eller genom att äta uselt.
Men, kanske det är lättare att bära eländet, det är lättare att ha viljan till god hälsa, om man i övrigt har en social status av att vara ansedd, att man har ekonomiska resurser att njuta det goda vinet och man kan välja mer i livet? Är det så att viljan att leva är starkare ju mer man har att vilja till?
Den 3 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin