Igår fick jag se att Gunnar Adler Karlsson har dött.
Han disputerade under Gunnar Myrdal, var professor i Roskilde under lång tid, och hade ett institut på Capri, där han gav seminarier med enorm höjd. Han var en känd bråkstake inom socialdemokratin, där han med stigande ålder, tappade tron på det socialdemokratiska partiet.
Han var väl främst känd för sitt uttryck, funktionssocialism, som beskrev den socialdemokratiska politiken som en medelväg, där man inte förstatligade äganderätten som sådan, men väl det som är dess innehåll, äganderätternas funktioner. Om äganderätten anses ge rätt att besluta över företaget, innebar Medbestämmandelagen och rätten för fackföreningen att utse styrelseledamöter, att arbetarna fick inflytande, varvid beslutsmakten delvis socialiserades. Det ödesdigra Löntagarfondsförslaget innebar ett avsteg från funktionssocialismen, ett avsteg som sedan socialdemokratin aldrig hämtade sig från.
Jag var engagerad i SSU på slutet av 70-talet, ja, t o m hälsat på Erlander på Bommersvik, och var ordförande i SSU-Frihet i Lund när vi fick Palme på besök och han, nästan bryskt, anvisades en speciell plats i soffan, eftersom det vara bara den delen av soffan som vi rengjort. Jag lämnade dock SSU efter ett knappt år som doktorand, då jag tyckte att jag hade svårt att förena doktorandens ständiga frågande, med politikens ständiga svarande.
Jag minns inte i vilket sammanhang, och minns inte riktigt när, kanske i slutet av 1980-talet, som jag bjöd Karlsson till Lund och företagsekonomiska institutionen, där han höll ett föredrag. Han höll ett föredrag som onekligen krävde att det var högt i tak. Redan då hade han börjat intressera sig för genetik och evolutionära perspektiv, varvid han dristade sig bl a till att hävda att kvinnor hade mindre hjärnvolym, och därför inte hade samma IQ.
I publiken satt en man, då lektor. Han störde presentationen, mestadels då Karlsson pratade kring sitt genetiska, evolutionära intresse. Han störde ideligen genom att avbryta och vägrade låta Karlsson prata till punkt. Han pratade mycket och gestikulerade och slungade ut ordet fascism många gånger. Jag försökte få honom att lugna sig och att respektera andras rätt att tala. Men han höll på och störde ideligen.
Efteråt beklagade jag mig för honom, att hans agerande inte var acceptabelt. Han hänvisade till att det var hans temperament, eftersom han var fransman. Jag undrade om inte en hänvisning till folklynne var utslag av fascism, men fick inget svar från honom.
Intermezzot i salen var en försmak av det som skulle komma, då den franske lektorn skulle få dominera, på bekostnad av fritänkare som Gunnar Adler Karlsson.
Jag presenterade en artikel på ett seminarium, kanske 20-25 år efter intermezzot med Gunnar Adler Karlsson, som jag gjort med min dåvarande doktorand, numera doktor (!), om hur genetisk analys med evolutionärt perspektiv, kan användas för att förklara agerande i familjeföretags styrelser. I salen befann sig en kvinna som högljutt menade att en sådan studie var vidrig och innebar en rak väg till Auschwitz.
Idag erfar jag att den franske lektorns trånga tänkande och värderingar är dominerande, att tränga undan tankar som går emot. Det finns en åsiktskorridor i offentligheten och i akademin, som bevisar sin existens främst genom att, likt den franske lektorn, beteckna tankar som inte är i åsiktskorridoren som fascistiska, rasistiska, eller liknande värdeord.
Gunnar Alder Karlsson betraktades som en lustig kuf, eller som en fascist. Men vad han gjorde var att han ställde frågor. Jag fick alltid känslan att han började med en fråga. Inte med ett svar. Och trots hans starka politiska engagemang, blev han inte blind i sitt sökande efter svar. Ja, jag tror t o m att han fick svar som han själv inte var bekväm med. Och han fann svar på de mest överraskande ställena. (https://www.youtube.com/watch?v=hjOAAPGSSGQ ; https://www.oppetarkiv.se/video/2712161/nyfiken-pa-avsnitt-4-av-5? )
Jag känner onekligen likheter med Gunnar Adler Karlsson, även om jag är mer dogmatisk, t ex angående arbetets värde och allas ansvar för samhället genom arbetet. Men jag är betydligt mer blygsam, i kapacitet och förmåga. Och har ju mitt sommarhus i Ligurien.
Den 16 februari 2021
Sven-Olof Collin
Han disputerade under Gunnar Myrdal, var professor i Roskilde under lång tid, och hade ett institut på Capri, där han gav seminarier med enorm höjd. Han var en känd bråkstake inom socialdemokratin, där han med stigande ålder, tappade tron på det socialdemokratiska partiet.
Han var väl främst känd för sitt uttryck, funktionssocialism, som beskrev den socialdemokratiska politiken som en medelväg, där man inte förstatligade äganderätten som sådan, men väl det som är dess innehåll, äganderätternas funktioner. Om äganderätten anses ge rätt att besluta över företaget, innebar Medbestämmandelagen och rätten för fackföreningen att utse styrelseledamöter, att arbetarna fick inflytande, varvid beslutsmakten delvis socialiserades. Det ödesdigra Löntagarfondsförslaget innebar ett avsteg från funktionssocialismen, ett avsteg som sedan socialdemokratin aldrig hämtade sig från.
Jag var engagerad i SSU på slutet av 70-talet, ja, t o m hälsat på Erlander på Bommersvik, och var ordförande i SSU-Frihet i Lund när vi fick Palme på besök och han, nästan bryskt, anvisades en speciell plats i soffan, eftersom det vara bara den delen av soffan som vi rengjort. Jag lämnade dock SSU efter ett knappt år som doktorand, då jag tyckte att jag hade svårt att förena doktorandens ständiga frågande, med politikens ständiga svarande.
Jag minns inte i vilket sammanhang, och minns inte riktigt när, kanske i slutet av 1980-talet, som jag bjöd Karlsson till Lund och företagsekonomiska institutionen, där han höll ett föredrag. Han höll ett föredrag som onekligen krävde att det var högt i tak. Redan då hade han börjat intressera sig för genetik och evolutionära perspektiv, varvid han dristade sig bl a till att hävda att kvinnor hade mindre hjärnvolym, och därför inte hade samma IQ.
I publiken satt en man, då lektor. Han störde presentationen, mestadels då Karlsson pratade kring sitt genetiska, evolutionära intresse. Han störde ideligen genom att avbryta och vägrade låta Karlsson prata till punkt. Han pratade mycket och gestikulerade och slungade ut ordet fascism många gånger. Jag försökte få honom att lugna sig och att respektera andras rätt att tala. Men han höll på och störde ideligen.
Efteråt beklagade jag mig för honom, att hans agerande inte var acceptabelt. Han hänvisade till att det var hans temperament, eftersom han var fransman. Jag undrade om inte en hänvisning till folklynne var utslag av fascism, men fick inget svar från honom.
Intermezzot i salen var en försmak av det som skulle komma, då den franske lektorn skulle få dominera, på bekostnad av fritänkare som Gunnar Adler Karlsson.
Jag presenterade en artikel på ett seminarium, kanske 20-25 år efter intermezzot med Gunnar Adler Karlsson, som jag gjort med min dåvarande doktorand, numera doktor (!), om hur genetisk analys med evolutionärt perspektiv, kan användas för att förklara agerande i familjeföretags styrelser. I salen befann sig en kvinna som högljutt menade att en sådan studie var vidrig och innebar en rak väg till Auschwitz.
Idag erfar jag att den franske lektorns trånga tänkande och värderingar är dominerande, att tränga undan tankar som går emot. Det finns en åsiktskorridor i offentligheten och i akademin, som bevisar sin existens främst genom att, likt den franske lektorn, beteckna tankar som inte är i åsiktskorridoren som fascistiska, rasistiska, eller liknande värdeord.
Gunnar Alder Karlsson betraktades som en lustig kuf, eller som en fascist. Men vad han gjorde var att han ställde frågor. Jag fick alltid känslan att han började med en fråga. Inte med ett svar. Och trots hans starka politiska engagemang, blev han inte blind i sitt sökande efter svar. Ja, jag tror t o m att han fick svar som han själv inte var bekväm med. Och han fann svar på de mest överraskande ställena. (https://www.youtube.com/watch?v=hjOAAPGSSGQ ; https://www.oppetarkiv.se/video/2712161/nyfiken-pa-avsnitt-4-av-5? )
Jag känner onekligen likheter med Gunnar Adler Karlsson, även om jag är mer dogmatisk, t ex angående arbetets värde och allas ansvar för samhället genom arbetet. Men jag är betydligt mer blygsam, i kapacitet och förmåga. Och har ju mitt sommarhus i Ligurien.
Den 16 februari 2021
Sven-Olof Collin
RSS-flöde
