https://www.svd.se/vi-som-har-barn-i-generation-villebrad
Krönikören ställer den viktiga frågan, vilket samhälle håller vi på att skapa, när det uppväxande släktet, de som skall ta över, vänjer sig vid en rädsla för terror i samhället?
Jag växte upp i det svenska 60- och 70-talet. Jag har aldrig varit rädd för att gå ut. Det enda av fara jag känt av och som påverkat mitt agerande i det offentliga rummet, var torgen där raggarbilar fanns. Då gick jag runt torget och inte över torget. Risken att dras in i en konflikt och bli misshandlad var förvisso liten, då raggare enbart slogs mot varandra. Men även den lilla risken innebar att jag försökte undkomma den genom att inte snedda över torget.
Jag befinner mig, eller snarare, jag har befunnit mig i ett tämligen skyddat offentligt rum.
Men det har ändrats. Likt mången annan har jag skrämts av nyhetsrapportering, så att jag är mer försiktig idag. Ja, jag har t o m funderat att bryta mot knivförbudet och bära med mig en kniv. Om faran skulle dyka upp. Den man läser om. Trots att polisen och opinionstyckarna pekar på statistik som de hävdar säger att det är mindre våldsbrott idag än tidigare. Jag tror som så mången nannan, att statistik inte är ett uttryck för kunskap utan för vilja.
Hur kommer generation Villebråd agera när de blir stora? Vilka lagar och vilket samhälle kommer vi att få, när de som är vana vid sin rädsla, vana vid att klä sig enkelt när de skall gå ut, de som ser till att gå i stora grupper för att skydda sig i det offentliga rummet, eller kanske t o m inte gå ut, sitter i lagförsamlingen? De jagade skall stifta lagarna och utforma samhället. Hur ser ett samhälle ut, där hararna stiftar lagar?
Förvisso är det sant att villebråden har funnits tidigare. En kvinna har väl alltid dragit sig för att gå hem ensam? Men, undrar jag, upplevde vi inte under 60- och 70-talet att samhällsandan ändrades så att fler kvinnor vågade gå ensamma? Opinionstyckarna får gå tillbaka långt i tiden för att komma till tillfällen där kvinnor i allmänhet kände sig som jagade villebråd.
Idag tycks vi ha kommit tillbaka till villebrådstiderna, med skillnaden att idag drabbas alla unga av att vara villebråd.
Det publika, det offentliga, torget och gatan, det som är samhälle, är farligt. Där är man villebråd. Likt Facebook och Instagram och alla dessa publika medier, där man kan riskera att bli förödmjukat villebråd.
Det privata, bakom den låsta dörren, är skyddet. Hemmet är min borg, blir mottot. Det mest samhälleliga man vågar företa sig är att åka i bil, som låses automatiskt när man startar den, till ett köpcentrum, som har tillräckligt med vakter och reglerad entré.
Ändpunkten är det som kanske skall uppföras i Staffanstorp, gathered community, stängslade bostadsområde, där entré till området går via en bevakad grind där en boende får visa sitt medlemskort, och besökare släpps in, först efter att en stängslad invånare gett sitt samtycke. Där hugade spekulanter till en bostad inom området omsorgsfullt granskas. Spekulanten får uppvisa sitt utdrag från Brottsregistret och alla publika källor granskas. Man får lämna en sorts samhällelig meritförteckning till föreningen, som visar att man har en lång framgångsrik karriär som acceptabel invånare.
Blott i ett slutet, väl avgränsat, stängslat samhälle, där individen är kontrollerad och funnen värdig att vara på platsen, kan villebrådsgenerationen andas ut.
Den 5 januari 2021
Sven-Olof Collin