https://www.svt.se/nyheter/utrikes/norsk-minister-avgar-efter-plagiatskandal
Den som plagierar vet att den plagierar. Borch visste vad hon gjorde när hon gjorde det. Därefter har hon vetat att hennes uppsats har plagierad text. Detta till trots har hon inte agerat. Tvärtom, har hon haft fräckheten att acceptera en post som minister för forskning och högre utbildning, vilket är en verksamhet där plagiat är bland de främsta illgärningar man kan göra.
Hon måtte ha trott att hennes illgärning aldrig skulle upptäckas. Hon måtte ha trott att hon gjort det perfekta brottet. Det brottet som inte upptäcks.
När hon nu avslöjas säger hon att hon tar fullt ansvar och avgår. Men hon tar inte mer ansvar än att hon inte förklarar hur hon har kunnat bära på detta brott, och hur det var möjligt för henne att acceptera en plats där hennes brott är värre än på någon annan plats.
Det är fascinerande med människor som begått ett brott, som inte uppdagats, och som bär brottet. Många av oss bär väl på mindre brott vi gjort, som vi bär med tystnad, och med skam. Men i detta fall är det ett brott som har direkt betydelse för individens verksamhet.
Jag har avslöjat några plagiatörer. I några fall var det kollegor, några var bekanta och i det värsta fallet var det en vän. Oaktat personlig relation rapporterade jag, eftersom det är en plikt, där personlig hänsyn vore ett korrupt agerande.
Det som förundrade mig var förvisso att individerna hade plagierat. Men det än mer förunderliga var att de, likt Borch, bar sitt brott utan minsta tanke på att röja undan det, t ex genom att erkänna det och hoppas på ett milt straff p g a viljan att erkänna. Ja, de t o m använde sitt brott genom att de tog upp sina plagiat på sitt CV, utan skam i kroppen. Deras brott har använts för att befrämja deras yrkesbana.
Det innebär att, om de är rationella, så har de tänkt att de använder sitt brott så länge det går, med förhoppning om att det inte uppdagas. Deras karriär är således baserad på en riskkalkyl, risken för att upptäckas relativt värdet av en karriär.
I Borch fall utföll kalkylen negativt. Risken utlöstes och fick konsekvenser genom att hon fick plikta. Det mörka i mina rapporteringar är att risken utföll, rapporten gjordes. Plagiat konstaterades. Men det fick inga konsekvenser. Inte formellt, inte karriärmässigt, inte socialt. Däremot fick rapportören, dvs jag, erfara ett visst socialt pris, där anklagelser om bristande kollegialt agerande var det vanligaste. I ett av fallen fick jag också ett vänskapligt råd från en kollega, innan jag hade rapporterat, att beakta att rapportören dvs jag, kunde få betala det större priset av rapporten, inte den plagierade. Det rådet baserade sig på hennes egen erfarenhet som plagiatrapportör.
Således, de rationella plagiatörerna har två risker att beakta, risken för upptäckt och risken för sanktioner. Kanske det är så att risken för upptäckt ökar med individens karriärsnivå, där högre upp på stegen ökar risken för upptäckt. Däremot är risken för sanktioner U-formad, där sanktionerna är starkast i början på karriären, t ex som student eller möjligen som doktorand, därefter minskar sanktionerna upp till professors nivå, möjligen modererad av universitetets prestige, där högre prestige ger högre risk, medan risken därefter ökar igen, till att nå samma nivå som studentens när man blir minister för forskning och högre utbildning.
Den 1 februari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin