De börsnoterade aktiebolagen skall ha jämställda styrelser. Medan Norge och EU valt lagstiftningsvägen, har Sverige valt en hård institutionell press på bolagen att ha jämställda styrelser.
Tidigare etablerades jämställdhet i Riksdagen och det finns liknande press på de kommunala och landstingspolitiska organen att ha jämställda församlingar.
1960 vigdes de första kvinnliga prästerna i den svenska protestantiska kyrkan. Samma tryck på jämställdhet finns, märkligt nog, inte på judiska församlingar att ha kvinnliga rabbiner eller att muslimska församlingar skall ha kvinnliga imamer.
Här ser vi första tecknet på att jämställdhet inte är en allmän värdering, som omfattar alla. Och man frågar sig, varför ett selektivt tryck av jämställdhet?
Men jämställdhet är skriande frånvarande i andra sektorer än judiska och muslimska församlingar. I förskolan finns bortåt 95 % kvinnor anställda, dvs blott 5% anställda män. Här finns en nästan lika skriande ojämställdhet som i muslimska och judiska organisationer.
Varför är förskola, muslimska och judiska organisationer undantagna från kravet på jämställdhet? Det könsmässiga förtrycket, den könsmässiga diskrimineringen tycks vara aktuell och uthängd i vissa organisationer, men frånvarande i andra.
Varför denna selektiva blindhet för könsförtrycket? Varför selektiv jämställdhet?
Jag har tidigare förklarat den selektiva blindheten med att det är medelklassens kvinnor, och män, som kämpar mot diskriminering i de positioner som ambitiösa kvinnor kan vara intresserade av. Styrelseplatser skall vara för bägge könen, lika mycket, medan medelklassen är nöjda med att deras barn blott är med kvinnor på dagarna, och därmed får lära sig att kvinnor tar hand om barn, genom att det är den könskategorien som de träffar på i förskolan.
Men kan den klassmässiga förklaringen också förklara varför några av de religiösa organisationerna är selektivt undantagna från kravet på jämställdhet?
Kanske någon anför religionsfrihet som argument för att inte utöva press eller lagstiftning på de religiösa organisationerna. Det är sannolikt en delförklaring, ty något så groteskt som skändning av unga pojkars kroppar accepteras, i ett i övrigt upplyst och frihetligt Sverige, genom att omskärelse accepteras, just under religionsfrihetens tanke. Kan man acceptera kroppslig stympning, kan man acceptera ojämställdhet.
Den uppåtsträvande medelklassen och religionsfriheten innebär att jämställdhet är en selektiv värdering i Sverige. Förtryck må ske, så länge den inte påverkar den uppåtstigande medelklassen eller de vidskepliga.
Slutsatsen av dessa två inlägg om förtrycket i Sverige är att Sverige inte är ett solidariskt samhälle.
Den 6 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin.