Många av oss ansluter till PRIDEs värdering, dvs sexuellt likaberättigande. Heterosexuell eller homosexuell, spelar ingen roll. Vill du gå omkring som man eller kvinna, ja, det spelar ingen roll.
PRIDE samlar många till demonstrationer och organisationer deltar i demonstrationerna, t o m statliga sådana, som Linnéuniversitetet och Försvarsmakten.
Emellertid, hur stort och omfattande är det förtryck som man kämpar mot? Finns det annat förtryck som ligger i skuggan, som få bryr sig om, men som kanske är likvärdigt? Om så, varför?
Enligt studier identifierar sig ungefär 2-3% i Sverige som icke-heterosexuella och 0,4% är eller har haft transerfarenhet. Med en befolkning på 10 000 000 personer, innebär det att antalet människor som PRIDE kämpar för, de som erfar ett utanförskap eller oacceptans i samhället genom sin sexuella identitet, är maximalt 340 000 människor.
https://www.folkhalsomyndigheten.se/pubreader/pdfview/display/71752?browserprint=1
Det finns uppskattning som säger att 5,6% av flickorna och 4% av pojkarna i årskurs 2 i gymnasiet är utsatta för sk hedersförtryck, det som borde kallas för skamförtryck. I en annan undersökning fanns indikationer på att 6,6% av kvinnor och 3,8% av män i åldersgruppen 16-25 år var utsatta för skamförtryck, vilket skulle motsvara 70 000 individer i den åldersgruppen. Man uppskattar antalet könsstympade flickor och kvinnor till 38 000 personer.
Det är svårt att få en god uppfattning om antalet individer som är utsatta för skamförtryck. Kanske så många som 240 000 unga människor är utsatta för skamförtryck. Hur många människor totalt, har jag inte lyckats få information om.
https://www.hedersfortryck.se/hedersrelaterat-vald-och-fortryck/arenden-i-sverige/
Jag tror att antalet som påverkas och som är utsatta för skamkulturens förtryck är ungefär lika med antalet HBTQI-personer.
Jag har inte sett på Försvarsmaktens annonser, att de självklart kämpar för allas lika värde, även de som är förtryckta av skamkulturen. På Linnéuniversitetet är biblioteket HBTQ-certifierat, men, vad jag vet, inte skamkulturcertifierad. Inga flaggor hissas på kommunhus som uttrycker stöd för de som är utsatta för skamkulturen. Ja, blott någon gång finns demonstrationer, där vi påminns om Fadimes öde, sannolikt organiserat av GAPF, Glöm Aldrig Pela och Fadime.
Det finns således starkt ljus på HBTQI, medan skamkulturen ligger i ett dunkelt ljus. Varför väcks människors solidaritet när det gäller icke-heterosexuella människor, medan de som är ohyggligt utsatta, speciellt unga flickor och kvinnor, lämnas åt sitt öde, utan flaggor och medkännande demonstrationer?
Är det för att sexuellt likaberättigande är tämligen enkelt att ta ställning för, och är egentligen okontroversiellt, förutom i extrema grupper? När det gäller skamkulturen kommer det in farligt gods, som etnicitet och religion, varför det kan vara mer socialt kostbart att ta ställning för de förtryckta flickorna. Det innebär ju indirekt en kritik och ett ställningstagande mot kulturer, speciellt invandrade kulturer, och mot religioner, speciellt islam. Vilka bägge två är curlade i det offentliga Sverige idag.
Jag tror att det är en kombination av behaget i det okontroversiella, samtidigt som man undviker att riskera att hamna i samma fack som de främlingskritiska, där SD och än värre organisationer dväljes, vilket kan medföra betydande sociala kostnader.
Detta fenomen är således ett fenomen av medlöperi!
Jag har tidigare skrivit om att de farligaste i samhället kan vara medlöparna, de som följer strömmen. I PRIDE ser vi medlöparna, inkluderat Linneuniversitetet och Försvarsmakten, som vänder ryggen åt ett minst lika stort förtryck, skamkulturen, som drabbar kanske de än mer utsatta i samhället, flickor och unga kvinnor i skamkulturens grepp.
Sverige vänder sin rygg åt dessa flickor och unga kvinnor.
Dessa flickor och unga kvinnor är dubbelt förtryckta, ty de är underkastade skamkulturen och osedda av Sverige.
Den 5 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin