En forskare kan antingen arbeta induktivt eller deduktivt. Det finns förvisso en tredje kategori, den som säger att forskaren inte vet vad den gör, det kallas abduktivt.
Deduktion innebär att forskaren använder postulat som kan vara empiriskt bekräftade, men inte behöver vara det, och utvinner via logik, påstående om kausalitet mellan faktorer. Dessa påståenden testas sedan mot empiriska data. Svårigheten med datas samband med verkligheten bortser jag från här. Ty det som är det viktiga är att notera att det som testas, påståendena, är funna genom en logisk härledning. Det innebär, om de verkligen utvinns genom logikens härledning, att de fanns där innan de utvanns. De var blott inte ännu utvunna. Likt diamanten i berget, fanns påståendena där. De behövde blott utvinnas. Deduktion är således ett sätt att visa på en sanning, som fanns innan den formulerades.
Induktion är det motsatta. Man observerar skeenden och finner mönster i skeendena. Detta mönstrade skeende är induktionen. Människan använder inte sitt förnuft, det som med hjälp av sin inre kategori, kausaliteten, och sin förmåga till logik, kan utvinna påståenden, utan är ett viljelöst observationsinstrument som finner mönster i verkligheten som kan formuleras som påståenden. I induktionens fall får man påståenden som förvisso inte fanns förut, men som fanns i verkligheten och blott skulle upptäckas.
Som du kan notera är människans förnuft oerhört aktivt i deduktionen, medan det är helt passivt i induktionen, där blott sensationerna i förnimmelsen finns.
I bägge beskrivningarna saknas emellertid det som jag funnit vara glädjen i forskningen. Det saknas som jag söker efter i studenten, när jag letar efter en doktorand som skall klara av att göra en avhandling.
En forskare och en blivande doktorand måste ha en stark förmåga till logiskt resonemang, och förmåga att observera. Den som låter sitt resonemang eller observation påverkas av känslor och vilja, är inte lämplig som forskare. Den bör bli författare eller politiker.
Men en avgörande förmåga är … vad jag brukar säga till mina studenter, det som är glädjen i forskningen: Hitte-på!
Kreativiteten i forskningen, dvs hitte-på, att plötsligt, från vad som kan uppfattas vara tomma intet, kommer ett infall, en tanke. Man har hittat på något. Det har inte kommit från logisk utvinning, inte heller utvunnits från observationer, utan det har dykt upp i huvudet, eller plötsligt dykt upp på ett papper, i en text som man råkade skriva.
Att vara kreativ, att kunna hitta på, och kanske, som jag, känna glädjen och berusningen i hitte-på, är den tredje, och kanske viktigaste egenskapen hos forskaren.
Denna egenskap behandlas inte, finns inte i vare sig deduktionen eller i induktionen. Den liksom göms som metod och som motiv till forskning. Den erkänns inte ty skulle man göra det framstår man som irrationell forskare. Författare får erkänna glädjen i hitte-på, medan forskaren bemödar sig att motivera sitt hitte-på med logik eller observation.
Vi forskare döljer det som är vår främsta förmåga och drivkraft, glädjen i hitte-på.
Den 2 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Deduktion innebär att forskaren använder postulat som kan vara empiriskt bekräftade, men inte behöver vara det, och utvinner via logik, påstående om kausalitet mellan faktorer. Dessa påståenden testas sedan mot empiriska data. Svårigheten med datas samband med verkligheten bortser jag från här. Ty det som är det viktiga är att notera att det som testas, påståendena, är funna genom en logisk härledning. Det innebär, om de verkligen utvinns genom logikens härledning, att de fanns där innan de utvanns. De var blott inte ännu utvunna. Likt diamanten i berget, fanns påståendena där. De behövde blott utvinnas. Deduktion är således ett sätt att visa på en sanning, som fanns innan den formulerades.
Induktion är det motsatta. Man observerar skeenden och finner mönster i skeendena. Detta mönstrade skeende är induktionen. Människan använder inte sitt förnuft, det som med hjälp av sin inre kategori, kausaliteten, och sin förmåga till logik, kan utvinna påståenden, utan är ett viljelöst observationsinstrument som finner mönster i verkligheten som kan formuleras som påståenden. I induktionens fall får man påståenden som förvisso inte fanns förut, men som fanns i verkligheten och blott skulle upptäckas.
Som du kan notera är människans förnuft oerhört aktivt i deduktionen, medan det är helt passivt i induktionen, där blott sensationerna i förnimmelsen finns.
I bägge beskrivningarna saknas emellertid det som jag funnit vara glädjen i forskningen. Det saknas som jag söker efter i studenten, när jag letar efter en doktorand som skall klara av att göra en avhandling.
En forskare och en blivande doktorand måste ha en stark förmåga till logiskt resonemang, och förmåga att observera. Den som låter sitt resonemang eller observation påverkas av känslor och vilja, är inte lämplig som forskare. Den bör bli författare eller politiker.
Men en avgörande förmåga är … vad jag brukar säga till mina studenter, det som är glädjen i forskningen: Hitte-på!
Kreativiteten i forskningen, dvs hitte-på, att plötsligt, från vad som kan uppfattas vara tomma intet, kommer ett infall, en tanke. Man har hittat på något. Det har inte kommit från logisk utvinning, inte heller utvunnits från observationer, utan det har dykt upp i huvudet, eller plötsligt dykt upp på ett papper, i en text som man råkade skriva.
Att vara kreativ, att kunna hitta på, och kanske, som jag, känna glädjen och berusningen i hitte-på, är den tredje, och kanske viktigaste egenskapen hos forskaren.
Denna egenskap behandlas inte, finns inte i vare sig deduktionen eller i induktionen. Den liksom göms som metod och som motiv till forskning. Den erkänns inte ty skulle man göra det framstår man som irrationell forskare. Författare får erkänna glädjen i hitte-på, medan forskaren bemödar sig att motivera sitt hitte-på med logik eller observation.
Vi forskare döljer det som är vår främsta förmåga och drivkraft, glädjen i hitte-på.
Den 2 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
