Företagaren utformar sitt företag och står risken för verksamheten genom att få eventuell vinst eller bär eventuell förlust. Arbetssäljaren säljer sin arbetskraft till företagaren och får sin lön, oaktat hur verksamheten går. Därför brukar företagaren, och än mer, företagarorganisationer och politiska partier, med vibrato i rösten, hävda att risktagandet företagaren gör, berättigar till vinsten.
Men fullt så enkelt är det inte. Företagaren hyr in arbetskraft, dvs anställer arbetare. Genom kollektiva eller enskilda avtal kan varje enskild arbetssäljare ha ett kontrakt som innebär att den inte går att ställa på gatan när företagaren egentligen skulle vilja. Anställningstrygghet kallas det, vilket ofta brukar tydas som att det ger en trygghet till arbetssäljaren. Fullt så enkelt är det inte. Ett långt kontrakt ger också trygghet till arbetsköparen, företagaren, som slipper leta efter en ny person och som kan investera i personen genom att lära upp den i en specifik förmåga som behövs i företaget.
Det senare kallas arbetarens företagsspecifika investering, och innebär att en person låter sig läras något som är mer eller mindre specifik kunskap för just det företaget, där den inlärda förmågan har stort värde för företaget, men också för den anställde, men, p g a att förmågan helt eller delvis blott passar i det företaget, dvs är företagsspecifik, har förmågan ett lägre värde utanför företaget.
Denna speciella förmåga sätter parterna i en speciell förhandlingssituation. Så här kan det låta:
Arbetaren: Jag har den här speciella förmågan som är till gagn för företaget. Betala mig mer, annars går jag och du får ta kostnaden att lära upp någon ny.
Företagaren: Varsågod, lämna företaget, ty din förmåga har inget värde utanför företaget.
Arbetaren: Förvisso, men jag får samma lön i ett annat företag som du betalar mig här. Min förmåga skapar ett mervärde här och om jag går måste du lära upp en annan. Summan av mervärdet och kostnaden att lära upp någon ny är en summa jag vill att vi fördelar mellan dig och mig.
Företagaren: Låt oss förhandla.
Därmed får arbetaren en del i mervärdet av sin förmåga. Men därmed står den också en risk, en företagarrisk, ty den har en investering som beror enbart på hur företaget går. Går det bra får den en högre lön än den hade fått i ett annat företag. Går det dåligt står först företagaren risken genom lägre vinst. Går det riktigt dåligt kanske lönetillägget försvinner, eller så försvinner arbetarens tjänst, ja, kanske t o m företaget.
Arbetssäljaren med en specifik investering står därför en omedelbar positiv företagarrisk, dvs högre lön, och en sekundär negativ företagarrisk, lägre lön eller avslutad anställning.
När de som jag hänvisade till ovan, med vibrato i rösten förkunnar att risktagandet motiverar vinsten, lägger de lika självklart till att risktagandet motiverar kontrollen över företaget, rätten att bestämma, rätten att tillsätta och avskeda styrelsemedlemmar och VD, och ytterst att utforma företagets strategi. Men om risktagandet berättigar till kontroll, då bör således arbetssäljare med företagsspecifika investeringar ha del i företagets kontroll, ty de står också företagarrisk.
Detta är inget anmärkningsvärt. Det finns uttalat i de tyska bolagen, där den övre styrelsen (Aufsichtsrat, till skillnad från ledningsstyrelsen, Vorstand), har representanter från både kapitalet och arbetet, och vi i Sverige har, för de större bolagen, rätten för arbetarna och tjänstemännen att få plats i styrelsen. Dock kanaliseras arbetarnas företagarrisk genom fackföreningar, medan det borde vara arbetarna med företagarrisk som utser sina representanter, inte fackföreningar.
Arbetssäljarna med specifik kompetens för företaget har en företagarrisk. De har en specifik investering i företaget, som är mer specifik än kapitalistens, som ju kan sälja sina aktier, medan den anställde inte kan sälja sin specifika förmåga. På ett sätt liknar den företagsspecifika investeringen den investering familjeföretagaren gör i sitt familjeföretag, där den förvisso kan sälja sin investering, men där investeringen är en del av företagarens liv och själ, en del i sin familj, varför en försäljning, som förvisso kan göras, är oerhört svår och smärtsam att göra. Intressant nog, tycks det som att familjeföretag, i alla fall de mindre, har lägre personalomsättning än motsvarande icke-familjeföretag. Som om de anställda och familjeföretagarna sitter i samma båt, med samma risk. Familjeföretag synes också ha bättre långsiktig avkastning, och, i alla fall efter första generationen, högre överlevnadsförmåga. Det tycks därför som om företagarrisk hos både kapitalet och arbetarna är lönsamt och bra för arbetaren och kapitalisten. Kanske en kapitalistisk socialism är av godo?
Den 29 april 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Men fullt så enkelt är det inte. Företagaren hyr in arbetskraft, dvs anställer arbetare. Genom kollektiva eller enskilda avtal kan varje enskild arbetssäljare ha ett kontrakt som innebär att den inte går att ställa på gatan när företagaren egentligen skulle vilja. Anställningstrygghet kallas det, vilket ofta brukar tydas som att det ger en trygghet till arbetssäljaren. Fullt så enkelt är det inte. Ett långt kontrakt ger också trygghet till arbetsköparen, företagaren, som slipper leta efter en ny person och som kan investera i personen genom att lära upp den i en specifik förmåga som behövs i företaget.
Det senare kallas arbetarens företagsspecifika investering, och innebär att en person låter sig läras något som är mer eller mindre specifik kunskap för just det företaget, där den inlärda förmågan har stort värde för företaget, men också för den anställde, men, p g a att förmågan helt eller delvis blott passar i det företaget, dvs är företagsspecifik, har förmågan ett lägre värde utanför företaget.
Denna speciella förmåga sätter parterna i en speciell förhandlingssituation. Så här kan det låta:
Arbetaren: Jag har den här speciella förmågan som är till gagn för företaget. Betala mig mer, annars går jag och du får ta kostnaden att lära upp någon ny.
Företagaren: Varsågod, lämna företaget, ty din förmåga har inget värde utanför företaget.
Arbetaren: Förvisso, men jag får samma lön i ett annat företag som du betalar mig här. Min förmåga skapar ett mervärde här och om jag går måste du lära upp en annan. Summan av mervärdet och kostnaden att lära upp någon ny är en summa jag vill att vi fördelar mellan dig och mig.
Företagaren: Låt oss förhandla.
Därmed får arbetaren en del i mervärdet av sin förmåga. Men därmed står den också en risk, en företagarrisk, ty den har en investering som beror enbart på hur företaget går. Går det bra får den en högre lön än den hade fått i ett annat företag. Går det dåligt står först företagaren risken genom lägre vinst. Går det riktigt dåligt kanske lönetillägget försvinner, eller så försvinner arbetarens tjänst, ja, kanske t o m företaget.
Arbetssäljaren med en specifik investering står därför en omedelbar positiv företagarrisk, dvs högre lön, och en sekundär negativ företagarrisk, lägre lön eller avslutad anställning.
När de som jag hänvisade till ovan, med vibrato i rösten förkunnar att risktagandet motiverar vinsten, lägger de lika självklart till att risktagandet motiverar kontrollen över företaget, rätten att bestämma, rätten att tillsätta och avskeda styrelsemedlemmar och VD, och ytterst att utforma företagets strategi. Men om risktagandet berättigar till kontroll, då bör således arbetssäljare med företagsspecifika investeringar ha del i företagets kontroll, ty de står också företagarrisk.
Detta är inget anmärkningsvärt. Det finns uttalat i de tyska bolagen, där den övre styrelsen (Aufsichtsrat, till skillnad från ledningsstyrelsen, Vorstand), har representanter från både kapitalet och arbetet, och vi i Sverige har, för de större bolagen, rätten för arbetarna och tjänstemännen att få plats i styrelsen. Dock kanaliseras arbetarnas företagarrisk genom fackföreningar, medan det borde vara arbetarna med företagarrisk som utser sina representanter, inte fackföreningar.
Arbetssäljarna med specifik kompetens för företaget har en företagarrisk. De har en specifik investering i företaget, som är mer specifik än kapitalistens, som ju kan sälja sina aktier, medan den anställde inte kan sälja sin specifika förmåga. På ett sätt liknar den företagsspecifika investeringen den investering familjeföretagaren gör i sitt familjeföretag, där den förvisso kan sälja sin investering, men där investeringen är en del av företagarens liv och själ, en del i sin familj, varför en försäljning, som förvisso kan göras, är oerhört svår och smärtsam att göra. Intressant nog, tycks det som att familjeföretag, i alla fall de mindre, har lägre personalomsättning än motsvarande icke-familjeföretag. Som om de anställda och familjeföretagarna sitter i samma båt, med samma risk. Familjeföretag synes också ha bättre långsiktig avkastning, och, i alla fall efter första generationen, högre överlevnadsförmåga. Det tycks därför som om företagarrisk hos både kapitalet och arbetarna är lönsamt och bra för arbetaren och kapitalisten. Kanske en kapitalistisk socialism är av godo?
Den 29 april 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
