Först kallades jag till samtal. Där satt en personalchef, de som numer kallas HR-chef, och dekanen. De ville ’samtala’ med mig om tillit till ’chefer’ och om följsamhet. Något senare kallades jag till ett korrigeringssamtal. Då hade högskolan graderat upp deltagarna, ty nu var en vice-rektor också närvarande, som betonade att man skall vara lojal mot sin arbetsgivare. Slutligen kallades jag till ett möte, där dekaner, vice-rektorer, förvaltningschef och rektor var samlade. Nu övergavs det förtäckta ’samtalet’ om följsamhet och lojalitet. Istället anfördes tre skäl som grund för att avsluta min anställning, helst frivilligt.
Det är denna process som de två domarna i Göteborg har erfarit, de lekmannadomare som tjänstgjort i Göteborgs hovrätt, där de dömde i det sk snippa-målet. De blev, likt jag blev, kallade till ett möte. Mötet kallades av de mäktiga, dvs av sossepamparna, för ’medlemsvård’ och ’coachande samtal’.
Mina två första ’samtal’ sade: ’Lyd Collin’. Det tredje sade: ’Collin, du skall lämna oss.’
Till högskolans absoluta heder skall sägas att de inte försökte ljuga så uppenbart och sjunka så lågt som Socialdemokraterna, att de kallade ’samtalen’ för ’coachande’ eller ’professorsvård’. Förvisso var ’samtalen’ inte ett dialogt samtal i syfte att lära av varandra och att utveckla varandra. Men högskolan försökte inte lura så avgrundsdjupt som Socialdemokraterna. Kanske för att ingen på högskolan skulle vara så dum att de skulle tro att följsamhets- och korrigeringssamtalen handlande om att ’coacha’ en professor och att ge ’professorsvård’.
Högskolan valde också stegrande lydnadsprocessen, där man började med folk från lägre nivå, för att sedan stegra med mer mäktiga personer, medan Socialdemokraterna tog till bossarna meddetsamma, ordförande och först ombudsman i distriktet.
Men Socialdemokraternas ’coachande’ och ’medlemsvård’ av domarna hade samma resultat som högskolans olika ’samtal’ med en professor som inte böjde sig för deras diktat, avgång.
Vad som skett i det ’coachande samtalet’ där man bedrev ’medlemsvård’, vet vi inte. Domarna kanske inte gjorde vad jag gjorde, spelade in varje samtal, både för att senare kunna, om jag ville, skriva min berättelse, men också, om det skulle bli domstolsförhandlingar kring det, ha ljudligt bevis för vad jag och de sagt och hävdat.
Mina inspelningar kommer sannolikt aldrig till användning, då saken, att jag avskedades p g a olydnad, inte är så viktig, både för att jag är en obetydlig person, och för att det forna professorsstyret, som innebar att professorer var, likt domare, sådana som inte tog kommando, utan blott följde sin profession, är borta sedan länge och kvar finns anställda som skall vara lojala mot sina arbetsgivare.
Det vore synd om inte de två nämndemännen spelade in, ty det ’coachande’ samtalet är mer allvarligt än ett avsked av en icke-lydig professor. Tidigare hade professorerna skyddet för sin professionalism, att de inte gick att avskeda. De behövde inte snegla på sin arbetsgivare för att uttala sig, ty de var professionella och hade de professionellas skydd mot arbetsgivare som önskade tysta professorn. Den professionalismens skydd har inte längre professorer. De kan, vilket mitt fall visar med all tydlighet, kastas ut från en högskola för att denyder professionens diktat och inte högskolans diktat.
Domarna skall vara, så som professorerna var en gång i tiden, helt och enbart professionella, utan minsta lojalitet mot sin arbetsgivare. De skall döma, utan att ta intryck av de som betalar lönen, utan att ta hänsyn till de som nominerat dem, i detta fall, det socialdemokratiska partiet, eller ta hänsyn till åsikter hos de som stiftar lagarna. Blott lagarna och domarnas professionella uttolkning av dem, med utnyttjande av praxis, skall påverka dem i deras dömande.
Socialdemokraterna har nu, med början i Göteborg, börjat att undergräva den auktoritet som professorerna har förlorat. Kan man avskeda en professor, för att han inte vill ideologisera den akademiska utbildningen, och därmed vara följsam till rektorns och hans politrukers politiska vilja, då kan man också börja gnaga på domarnas oberoende.
Den obetydliga professorns avsked och de två nämndemännens avgång är del i samma samhällsprocess, avprofessionalisering och ideologisering.
Parat med normaliseringen av en totalitär ideologi i Sverige som sker idag, påminner detta mig om Tysklands utveckling under 20-talet. Kanske jag är förläst på Tysklands historia? Kanske jag dramatiserar dagens processer? Men det skrämmer mig.
Den 13 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Det är denna process som de två domarna i Göteborg har erfarit, de lekmannadomare som tjänstgjort i Göteborgs hovrätt, där de dömde i det sk snippa-målet. De blev, likt jag blev, kallade till ett möte. Mötet kallades av de mäktiga, dvs av sossepamparna, för ’medlemsvård’ och ’coachande samtal’.
Mina två första ’samtal’ sade: ’Lyd Collin’. Det tredje sade: ’Collin, du skall lämna oss.’
Till högskolans absoluta heder skall sägas att de inte försökte ljuga så uppenbart och sjunka så lågt som Socialdemokraterna, att de kallade ’samtalen’ för ’coachande’ eller ’professorsvård’. Förvisso var ’samtalen’ inte ett dialogt samtal i syfte att lära av varandra och att utveckla varandra. Men högskolan försökte inte lura så avgrundsdjupt som Socialdemokraterna. Kanske för att ingen på högskolan skulle vara så dum att de skulle tro att följsamhets- och korrigeringssamtalen handlande om att ’coacha’ en professor och att ge ’professorsvård’.
Högskolan valde också stegrande lydnadsprocessen, där man började med folk från lägre nivå, för att sedan stegra med mer mäktiga personer, medan Socialdemokraterna tog till bossarna meddetsamma, ordförande och först ombudsman i distriktet.
Men Socialdemokraternas ’coachande’ och ’medlemsvård’ av domarna hade samma resultat som högskolans olika ’samtal’ med en professor som inte böjde sig för deras diktat, avgång.
Vad som skett i det ’coachande samtalet’ där man bedrev ’medlemsvård’, vet vi inte. Domarna kanske inte gjorde vad jag gjorde, spelade in varje samtal, både för att senare kunna, om jag ville, skriva min berättelse, men också, om det skulle bli domstolsförhandlingar kring det, ha ljudligt bevis för vad jag och de sagt och hävdat.
Mina inspelningar kommer sannolikt aldrig till användning, då saken, att jag avskedades p g a olydnad, inte är så viktig, både för att jag är en obetydlig person, och för att det forna professorsstyret, som innebar att professorer var, likt domare, sådana som inte tog kommando, utan blott följde sin profession, är borta sedan länge och kvar finns anställda som skall vara lojala mot sina arbetsgivare.
Det vore synd om inte de två nämndemännen spelade in, ty det ’coachande’ samtalet är mer allvarligt än ett avsked av en icke-lydig professor. Tidigare hade professorerna skyddet för sin professionalism, att de inte gick att avskeda. De behövde inte snegla på sin arbetsgivare för att uttala sig, ty de var professionella och hade de professionellas skydd mot arbetsgivare som önskade tysta professorn. Den professionalismens skydd har inte längre professorer. De kan, vilket mitt fall visar med all tydlighet, kastas ut från en högskola för att denyder professionens diktat och inte högskolans diktat.
Domarna skall vara, så som professorerna var en gång i tiden, helt och enbart professionella, utan minsta lojalitet mot sin arbetsgivare. De skall döma, utan att ta intryck av de som betalar lönen, utan att ta hänsyn till de som nominerat dem, i detta fall, det socialdemokratiska partiet, eller ta hänsyn till åsikter hos de som stiftar lagarna. Blott lagarna och domarnas professionella uttolkning av dem, med utnyttjande av praxis, skall påverka dem i deras dömande.
Socialdemokraterna har nu, med början i Göteborg, börjat att undergräva den auktoritet som professorerna har förlorat. Kan man avskeda en professor, för att han inte vill ideologisera den akademiska utbildningen, och därmed vara följsam till rektorns och hans politrukers politiska vilja, då kan man också börja gnaga på domarnas oberoende.
Den obetydliga professorns avsked och de två nämndemännens avgång är del i samma samhällsprocess, avprofessionalisering och ideologisering.
Parat med normaliseringen av en totalitär ideologi i Sverige som sker idag, påminner detta mig om Tysklands utveckling under 20-talet. Kanske jag är förläst på Tysklands historia? Kanske jag dramatiserar dagens processer? Men det skrämmer mig.
Den 13 mars 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
