Idag har politiker börjat med att önska fin Eid till muslimer, inför och efter deras högtid, ramadan. Statsminister Kristersson har gjort det. Partiordförande för Sveriges största parti, tillika socialdemokrat, Andersson har gjort det.
Från ytterhögern, men även från islamkritiska håll, har kommit kritik att de minsann inte hälsat glad påsk till svenskar. En diskriminerande åtgärd således, där en minoritet, muslimer, får sin högtid uppmärksammad och hälsad, medan majoritetssamhället inte får en hälsning på sin högtid.
Jag kan inte med säkerhet säga att jag har rätt i detta då jag inte har gjort en frekvensstudie, men min erfarenhet säger att detta hälsande vid högtider har uppstått på senare tid, med början med hälsning till muslimerna, och därefter, för att balansera, har någon politiker, någon gång, som t ex Kristoffersson förra året, hälsat glad påsk. På senare tid förefaller det som om både Kristersson och Andersson önskat alla människor glad midsommar. Däremot har jag aldrig hört en hälsning från den moderate statsministern på arbetarens högtidsdag, 1:a Maj.
Det finns olika högtider, religiösa, profana, politiska. Dessa kan i olika hög grad blanda, mestadels religiöst och profant, vilket i Sverige är typiskt för kristna seder. Denna blandning beror mestadels på att de kristna etablerade sig delvis genom att ockupera tidigare högtider, det som idag kallas appropriera en kultur. Julen är en sådan högtid, där man lyckats kombinera motsatser, en fattig pojkes födelse i ett ynkligt stall, med ett enormt frosseri i mat och saker. Påsken har en mer religiös karaktär, även om det finns inslag som är svåra att hänföra till religionen, utan mer till naturen, att hönorna började lägga ägg vid den tidpunkten.
Det nya sedan kanske tio år är att politiker känner sig behöva framföra hälsningar till de religiöst utövande. Man kan ha två invändningar mot politikernas nya vana, diskrimineringen som uttrycker populismen, och brottet mot en grundläggande civilisatorisk princip, separationen mellan stat och kyrka.
Sverige har religionsfrihet, vilket innebär att envar väljer sin religion, och envar har, men med betydligt större inskränkningar, rätt att undslippa religion. Men vi har också numer den civilisatoriskt grundläggande principen att staten är skild från religioner och deras kyrkor. Den principen överträder Kristersson och Andersson när de, i egenskap av politiska ledare, som arbetar i statens Riksdag, hälsar till två religiösa grupperingar, muslimer och kristna.
Lika anmärkningsvärt är det kraftigt diskriminerande i hälsningarna. De hälsar till muslimer och ibland till kristna. En gammal religion, som fanns innan Sverige fanns, är Asatron. Den har förvisso inte många anhängare, och därför inte många som är väljare, men det är en religion, som har sina högtider. Hade statsministern och partiordföranden haft en icke-diskriminerande attityd, och istället haft som princip att hälsa alla religioners högtider, då skulle det innebära att de skulle hälsa till de asatroende i april/maj, när de har sitt Segerblot. De skulle hälsa till kineserna i Sverige och deras Qixifesten, som hålls kring augusti. Och till hinduer och buddister och ….etc. Det gör de inte, utan de hälsar till de religioner som har många anhängare. Deras hälsning är därför uttryck för, inte en princip att man hälsar religiösa högtider, utan för simpel religiös populism.
En mer ideologisk specifik kritik kan jag, som fundamentalistisk demokratisk socialist, rikta mot att en partiordförande för ett parti, som hävdar att det är socialdemokratiskt, hälsar en högtid som tillhör en religion som är totalitär, anti-humanitär, antisemitisk, med kraftiga våldsinslag och med en stark närvaro av kvinnoapartheid. Som om ordföranden lika bekymmerslöst skulle framföra en hälsning den 7 november till nazisterna, som är en betydelsefull dag för nazisterna, eftersom det är den dagen då de minns källarkuppen i München. Likt islam är nazismens världsåskådning totalitär, anti-humanitär, antisemitisk, med kraftiga våldsinslag, dock med svagare kvinnoförakt.
Således, politikernas utför skamlösa, principlösa, populistiska hälsningar.
Den 14 april 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Från ytterhögern, men även från islamkritiska håll, har kommit kritik att de minsann inte hälsat glad påsk till svenskar. En diskriminerande åtgärd således, där en minoritet, muslimer, får sin högtid uppmärksammad och hälsad, medan majoritetssamhället inte får en hälsning på sin högtid.
Jag kan inte med säkerhet säga att jag har rätt i detta då jag inte har gjort en frekvensstudie, men min erfarenhet säger att detta hälsande vid högtider har uppstått på senare tid, med början med hälsning till muslimerna, och därefter, för att balansera, har någon politiker, någon gång, som t ex Kristoffersson förra året, hälsat glad påsk. På senare tid förefaller det som om både Kristersson och Andersson önskat alla människor glad midsommar. Däremot har jag aldrig hört en hälsning från den moderate statsministern på arbetarens högtidsdag, 1:a Maj.
Det finns olika högtider, religiösa, profana, politiska. Dessa kan i olika hög grad blanda, mestadels religiöst och profant, vilket i Sverige är typiskt för kristna seder. Denna blandning beror mestadels på att de kristna etablerade sig delvis genom att ockupera tidigare högtider, det som idag kallas appropriera en kultur. Julen är en sådan högtid, där man lyckats kombinera motsatser, en fattig pojkes födelse i ett ynkligt stall, med ett enormt frosseri i mat och saker. Påsken har en mer religiös karaktär, även om det finns inslag som är svåra att hänföra till religionen, utan mer till naturen, att hönorna började lägga ägg vid den tidpunkten.
Det nya sedan kanske tio år är att politiker känner sig behöva framföra hälsningar till de religiöst utövande. Man kan ha två invändningar mot politikernas nya vana, diskrimineringen som uttrycker populismen, och brottet mot en grundläggande civilisatorisk princip, separationen mellan stat och kyrka.
Sverige har religionsfrihet, vilket innebär att envar väljer sin religion, och envar har, men med betydligt större inskränkningar, rätt att undslippa religion. Men vi har också numer den civilisatoriskt grundläggande principen att staten är skild från religioner och deras kyrkor. Den principen överträder Kristersson och Andersson när de, i egenskap av politiska ledare, som arbetar i statens Riksdag, hälsar till två religiösa grupperingar, muslimer och kristna.
Lika anmärkningsvärt är det kraftigt diskriminerande i hälsningarna. De hälsar till muslimer och ibland till kristna. En gammal religion, som fanns innan Sverige fanns, är Asatron. Den har förvisso inte många anhängare, och därför inte många som är väljare, men det är en religion, som har sina högtider. Hade statsministern och partiordföranden haft en icke-diskriminerande attityd, och istället haft som princip att hälsa alla religioners högtider, då skulle det innebära att de skulle hälsa till de asatroende i april/maj, när de har sitt Segerblot. De skulle hälsa till kineserna i Sverige och deras Qixifesten, som hålls kring augusti. Och till hinduer och buddister och ….etc. Det gör de inte, utan de hälsar till de religioner som har många anhängare. Deras hälsning är därför uttryck för, inte en princip att man hälsar religiösa högtider, utan för simpel religiös populism.
En mer ideologisk specifik kritik kan jag, som fundamentalistisk demokratisk socialist, rikta mot att en partiordförande för ett parti, som hävdar att det är socialdemokratiskt, hälsar en högtid som tillhör en religion som är totalitär, anti-humanitär, antisemitisk, med kraftiga våldsinslag och med en stark närvaro av kvinnoapartheid. Som om ordföranden lika bekymmerslöst skulle framföra en hälsning den 7 november till nazisterna, som är en betydelsefull dag för nazisterna, eftersom det är den dagen då de minns källarkuppen i München. Likt islam är nazismens världsåskådning totalitär, anti-humanitär, antisemitisk, med kraftiga våldsinslag, dock med svagare kvinnoförakt.
Således, politikernas utför skamlösa, principlösa, populistiska hälsningar.
Den 14 april 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
