På en lektion hade vi en diskussion om könen. Några hävdade att det agerande som kan ses som knutet till könet, var social konstruerat, dvs tillhörde kulturen. Man blir upplärd och inlärd till kvinna och man. Jag, kanske den enda som vågade, hävdade givetvis, eftersom lärarens uppgift är att berika diskussionen för att öka insikterna och öka förmågan till kritiskt tänkande, att vi inte kan bortse från evolutionens urskiljande kraft, att en del av könsbeteendet sitter i generna.
Det som var gemensamt i bägge argumenten, det som hon opponerade mot, var det deterministiska. Att en kvinna var så och så, och en man var så och så. Hon menade att man var en individ.
Jag såg hur hon kämpade mot diskussionens sätt att bura in henne i ett beteendefängelse, antingen inlärt eller genetiskt. Det kvittade henne lika, ty bägge är ju fängelser.
Tanken att hennes beteende inte skulle vara hennes, utan en social institution eller en gen, där hon blott är en lydig utförare, utan ett eget Jag, som avgör handlingen, var, minst sagt, irriterande för henne.
I henne såg jag Kants tanke om den autonoma människan. Den som med egna grunder och eget förnuft, och egen vilja, beslutar sig för att agera på ett visst sätt. Oaktat konventionen. Oaktat biologin. Endast med grund i henne själv, i hennes Jag.
Först tänkte jag bryta in och säga att stereotypiskt agerande finns på statistisk nivå och uttalar sig inte om individer. Men det är ju en falsk tröst, ty statistiken skapar inte ett monster, oberoende av individerna, utan består ju helt och enbart av observationer av individer.
Paradoxalt var att detta skedde i en studentgrupp, där det fanns 20 kvinnor och 3 män. Vad jag fått höra var att det andra programmet som den akademiska institutionen drev, hade en nästan rakt motsatt könsfördelning. Således tycktes det som att hon själv, detta Jag, hade agerat könsligt, likt de andra kvinnorna, och valt redovisningsprogrammet istället för bankprogrammet. De som hade agerat mer enligt ett Jag, var de 3 männen i det kvinnodominerade redovisningsprogrammet.
I en individualistisk kultur som den svenska, är det svårt att tänka sig, och svårt att utstå tanken att det inte är Jag som agerar. De andra följer klassmönster och könsmönster, medan ’Jag’, minsann, ’Jag’ agerar utan en främmande, social eller genetisk dirigent.
Jag, som gjort en klassresa, som var född att bli ’jobbare’, som var en outsider i släkten, som aldrig blev något enligt dem, och som ’bara’ läste, men som realiserade min älskade farmors högsta önskan, att få studera, tycker självfallet att jag varit ett ’Jag’. Men det är inte helt sant. Jag följde i början den utstakade sociala vägen. Men blev utknuffad från den av några lärare på Frostaskolan i Hörby, där jag gick min högstadeutbildning.
Jagets förutsättning var en annan social struktur än den som hade valt min framtid. I den andra sociala strukturen fanns några individer som gjorde sitt jobb fenomenalt bra, där de såg individen, Jaget, och dennes förutsättningar och förmåga, och knuffade den in i andra fåror än de som familjen och traditionen och klassamhället stakat ut.
Detta utknuffande skedde i Sverige under 60-talet, tiden då klassamhället eroderade.
Min uppgift som akademisk lärare är att gå henne till mötes och möjliggöra för henne att realisera hennes ’Jag’. Min uppgift är att vara en del i hennes autonomi, hur paradoxalt det nu kan låta. Jag skall bidra till att hon och hennes ’Jag’ skall kunna agera fritt, endast bestämt av hennes förmåga och vilja. Det är en av den akademiska lärarens viktigaste uppgifter.
Öllsjö den 9 december 2018