Den varma omsorg extremvänstern visade arbetarklassen, fick inget gehör hos de som skulle ombesörjas. De anslöt sig inte. Ja, några av de som skulle ombesörjas ägnade sig t o m åt att spionera på extremvänstern. Ett skäl till att deras omsorg inte togs emot, var att arbetarna var oerhört bra på att organisera sig och stå för sin egen omsorg. Arbetarna behövde inte extremvänsterns omsorg och vände den ryggen.
Extremvänsterns kärlek blev aldrig besvarad.
Hur själva förändringen gick till, vet jag inte, och har inte heller noterat. Men idag är det annat ljud i skällan. Omsorgen riktas nu till en annan stackars grupp som extremvänstern anser behöver deras varma omsorg. Den nya vänstern har blivit, likt katolska och islamiska kyrkan, hängiven sexualitet. Alla de som inte faller inom det heterosexuella spektrat visas idag största omsorg. Idag har de däremot lyckats bättre, ty i deras traditionella demonstrationståg, där den röda fanan har ersatts av regnbågsfanan, tågar nu även de som man visar omsorg.
Samtidigt vänder extremvänstern med största förakt ryggen mot arbetarna. Nu spottar de och fräser mot arbetarna. De tidigare så omhuldade, så ombesörjda, blir idag, med största förakt, förskjutna och ges hatiska epitet som rasister. Kärleken till arbetaren har förbytts till hat. Arbetaren idag hatas med en målarpensel som drar tunga bruna sjok över arbetaren.
Detta hat har t o m spridit sig till det forna arbetarpartiet, som stämmer in i extremvänsterns förakt. Det forna arbetarpartiet, som en gång i tiden stod för jämlikhet och solidaritet, benämner sitt folk som rasister. Istället för att försöka förmå arbetarna att komma tillbaka till deras naturliga hem, den demokratiska socialismen, där envar gör rätt för sig och är solidarisk, förskjuts deras folk genom det föraktfulla brunsmetandet.
Den 4 februari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin