Exkludering, dvs att förskjuta en person från en mänsklig samvaro, är det skarpaste sanktionsvapnet människan har, efter våldet. Det är evolutionärt begripligt, ty i den miljön som människan skapades, kunde individen endast existera i skyddet av gruppen. Ensam var inte stark, utan så svag att den ensamme snart var död. Därför är människan genetiskt kodad att acceptera och underordna sig gruppen, för att undvika exkludering.
Svenska Dagbladet börjar nu en serie om det är att vara exkluderad och de känslor som finns kring detta fenomen
https://www.svd.se/evolutionen-styr-ocksa-svenska-akademien
Själv höll jag en presentation vid European Accounting Conference den 31 maj som professor i företagsstyrning vid Högskolan Kristianstad. På bilden syns hur glad, lycklig och stark jag var.
Den 1 juni var jag exkluderad från Hkr. Skicka ett mail till mig, [email protected] så ser du ett uttryck för exkluderingen. Fr o m den dagen är jag exkluderad från Hkr.
I en artikel beskriver en person som exkluderades, hur obehagligt det var. (https://www.svd.se/kollegans-brev-dodsstoten--alla-tyckte-hon-var-usel/om/idagsidan )
Det är ett rent evolutionärt obehag, som kan ge sjukdom, stress, depression, problem med sömnen och ångest. Att inte få vara med. Att vara utfryst. Att bli lämnad ensam på savannen.
Man vill vara med. Man vill vara accepterad i gruppen, få bidra, känna trygghet och respekt. Innerliga mänskliga behov som förnekas, tydligt, klart och uttalat vid exkludering.
Jag medger att jag känner en hel del obehag av att exkluderas. Trots att jag själv deltar i exkluderingen. Om du går in på personal på hkr.se så ser du inte mig. Jag uttryckte mig explicit och tydlig att jag skulle tas bort från personalsidan. Jag är ju trots allt en hyfsat renommerad professor i företagsekonomi, både nationellt och internationellt, i alla fall i Europa. Vill inte HKr ha mig, skall HKr inte snylta på mitt renommé genom att ha mig listad, var min tanke. Exkludering ger exkludering. Den förskjutnes förskjutning.
Men trots den attityden, som innebär att vi har en ömsesidig exkludering, känner jag ett obehag. Jag inser att obehaget är en känsla som evolutionen, inte Förnuftet, ger mig. Den saknar rationell grund. Den sitter i generna.
Men den evolutionära kraften ger mig också ett behag och lugn. Ty, precis som det står i artikeln, om man är del i en gemenskap, en annan gemenskap som inte exkluderar en, mildras oron. I mitt fall har jag magnifikt stöd från kollegor, från Hkr och från andra institutioner och länder. Jag ser också stöd genom lojala och solidariska handlingar av exkludering. Handlingar där den agerande får en individuell kostnad för sin lojalitetshandling gentemot mig.
Jag erfar ett starkt stöd från andra, och manifestationer av att jag ingår i en gemenskap som är så stark att individer tar individuella kostnader för att visa sin lojalitet, dvs inte bara omsorg utan också uppoffring. Exkluderingens skapande av ensamhet och utsatthet, erfar jag således inte. Tvärtom. Jag känner en stark gemenskap. Och därmed en trygghet.
Men också en glädje, ty den starka inkluderingen i gemenskapen är delvis en funktion av gemensamma normer och värderingar, en familjekänsla.
Den lilla evolutionära oron överväldigas av en lika evolutionär, men magnifikt större glädje av samhörighet.
Gruppen som exkluderar, gör sin exkludering i syfte att överleva och att ha en behaglig grupp. Det är den evolutionära grunden för exkludering. Det är exkluderingens evolutionära funktion. Det är därför vi, Homo Sapiens, exkluderar.
Därmed återkommer jag till det som alla frågar mig om, jag, pratkvarnen, han som alltid berättar, han som aldrig sviker transparensen, aldrig sviker utan utnyttjar yttrandefriheten och meddelarfriheten in absurdum, han som citerar Falcone, att ’den som tiger och böjer sitt huvud, han dör varje gång han tiger, men den som talar och bär sitt huvud högt, dör blott en gång’. Hur kunde han gå med på att tiga om det som varit? Hur kunde han gå med på ett avtal om att tiga om orsakerna till kontraktet, till den ömsesidiga exkluderingen?
Exkludering görs för att överleva. Tystnad innebär exkludering. Jag exkluderar det som varit, för att leva där jag är, här och nu. Att tala om det förgångna vore att inkludera, att leva med det. Det förgångna. Det vore vendettans kraft, hämndens kraft. Att ge igen. Att låta något som skett, ha makt över det som sker.
Men den som ägnar sig åt vendettan lever i det förgångna. Den inkluderar det förgångna. Mitt tigande och min begäran att inte finnas med på HKrs hemsida, är min exkludering.
HKr kan leva med min exkludering. Deras egen exkludering av mig är sannolikt drivet av den evolutionära exkluderings funktion, att värna sig själv. Och jag kan leva med HKrs exkludering. Eftersom jag är så innerligt inkluderad.
Förvisso tror jag mig vara förmögen att själv bära mitt huvud högt. Men jag bär det också högt eftersom så många omkring mig hjälper mig att hålla det högt.
Kanske t o m Falcone skulle kunna medge att hans huvud bars upp, inte bara av honom själv och hans ideal, utan med hjälp av t ex hans vapenbroder, Borsellino. Som gick samma öde till mötes, att avrättas av maffian.
Öllsjö den 3 juni 2018
Svenska Dagbladet börjar nu en serie om det är att vara exkluderad och de känslor som finns kring detta fenomen
https://www.svd.se/evolutionen-styr-ocksa-svenska-akademien
Själv höll jag en presentation vid European Accounting Conference den 31 maj som professor i företagsstyrning vid Högskolan Kristianstad. På bilden syns hur glad, lycklig och stark jag var.
Den 1 juni var jag exkluderad från Hkr. Skicka ett mail till mig, [email protected] så ser du ett uttryck för exkluderingen. Fr o m den dagen är jag exkluderad från Hkr.
I en artikel beskriver en person som exkluderades, hur obehagligt det var. (https://www.svd.se/kollegans-brev-dodsstoten--alla-tyckte-hon-var-usel/om/idagsidan )
Det är ett rent evolutionärt obehag, som kan ge sjukdom, stress, depression, problem med sömnen och ångest. Att inte få vara med. Att vara utfryst. Att bli lämnad ensam på savannen.
Man vill vara med. Man vill vara accepterad i gruppen, få bidra, känna trygghet och respekt. Innerliga mänskliga behov som förnekas, tydligt, klart och uttalat vid exkludering.
Jag medger att jag känner en hel del obehag av att exkluderas. Trots att jag själv deltar i exkluderingen. Om du går in på personal på hkr.se så ser du inte mig. Jag uttryckte mig explicit och tydlig att jag skulle tas bort från personalsidan. Jag är ju trots allt en hyfsat renommerad professor i företagsekonomi, både nationellt och internationellt, i alla fall i Europa. Vill inte HKr ha mig, skall HKr inte snylta på mitt renommé genom att ha mig listad, var min tanke. Exkludering ger exkludering. Den förskjutnes förskjutning.
Men trots den attityden, som innebär att vi har en ömsesidig exkludering, känner jag ett obehag. Jag inser att obehaget är en känsla som evolutionen, inte Förnuftet, ger mig. Den saknar rationell grund. Den sitter i generna.
Men den evolutionära kraften ger mig också ett behag och lugn. Ty, precis som det står i artikeln, om man är del i en gemenskap, en annan gemenskap som inte exkluderar en, mildras oron. I mitt fall har jag magnifikt stöd från kollegor, från Hkr och från andra institutioner och länder. Jag ser också stöd genom lojala och solidariska handlingar av exkludering. Handlingar där den agerande får en individuell kostnad för sin lojalitetshandling gentemot mig.
Jag erfar ett starkt stöd från andra, och manifestationer av att jag ingår i en gemenskap som är så stark att individer tar individuella kostnader för att visa sin lojalitet, dvs inte bara omsorg utan också uppoffring. Exkluderingens skapande av ensamhet och utsatthet, erfar jag således inte. Tvärtom. Jag känner en stark gemenskap. Och därmed en trygghet.
Men också en glädje, ty den starka inkluderingen i gemenskapen är delvis en funktion av gemensamma normer och värderingar, en familjekänsla.
Den lilla evolutionära oron överväldigas av en lika evolutionär, men magnifikt större glädje av samhörighet.
Gruppen som exkluderar, gör sin exkludering i syfte att överleva och att ha en behaglig grupp. Det är den evolutionära grunden för exkludering. Det är exkluderingens evolutionära funktion. Det är därför vi, Homo Sapiens, exkluderar.
Därmed återkommer jag till det som alla frågar mig om, jag, pratkvarnen, han som alltid berättar, han som aldrig sviker transparensen, aldrig sviker utan utnyttjar yttrandefriheten och meddelarfriheten in absurdum, han som citerar Falcone, att ’den som tiger och böjer sitt huvud, han dör varje gång han tiger, men den som talar och bär sitt huvud högt, dör blott en gång’. Hur kunde han gå med på att tiga om det som varit? Hur kunde han gå med på ett avtal om att tiga om orsakerna till kontraktet, till den ömsesidiga exkluderingen?
Exkludering görs för att överleva. Tystnad innebär exkludering. Jag exkluderar det som varit, för att leva där jag är, här och nu. Att tala om det förgångna vore att inkludera, att leva med det. Det förgångna. Det vore vendettans kraft, hämndens kraft. Att ge igen. Att låta något som skett, ha makt över det som sker.
Men den som ägnar sig åt vendettan lever i det förgångna. Den inkluderar det förgångna. Mitt tigande och min begäran att inte finnas med på HKrs hemsida, är min exkludering.
HKr kan leva med min exkludering. Deras egen exkludering av mig är sannolikt drivet av den evolutionära exkluderings funktion, att värna sig själv. Och jag kan leva med HKrs exkludering. Eftersom jag är så innerligt inkluderad.
Förvisso tror jag mig vara förmögen att själv bära mitt huvud högt. Men jag bär det också högt eftersom så många omkring mig hjälper mig att hålla det högt.
Kanske t o m Falcone skulle kunna medge att hans huvud bars upp, inte bara av honom själv och hans ideal, utan med hjälp av t ex hans vapenbroder, Borsellino. Som gick samma öde till mötes, att avrättas av maffian.
Öllsjö den 3 juni 2018
RSS-flöde
