Jag var mycket nervös. Hiskeligt nervös. Jag hade förberett kaffe i en termos, tagit de renaste kopparna ur skåpet, hällt upp socker i en kopp, eftersom jag inte hittade ett sockerkar i institutionens kök. Jag hoppades att han inte använde mjölk i kaffet, eftersom jag glömt köpa mjölk och jag vågade inte ta mjölk ur den litern som någon ställt i kafferummets kylskåp.
Jag hade lyckats få en intervju med en man som framställdes som finansmarknadens finanshaj nummer ett. En kapitalismens värsta avart, som gjorde folk arbetslösa och andra rika, som rubbade maktcirklarna i svenskt näringsliv, en iskall spelare vid finansens pokerbord. En kylig kapitalist.
Jag gjorde intervjuer med svensk bolagselit, i mitt projekt om de svenska ägargrupperna på 90-talet. Jag, född av en statarunge, uppväxt i ett socialdemokratiskt hem, med Jante-lagen djupt inpräntad, som i brytningen mellan 1970-talets sociala tid till 80-talets marknadstid hade varit ordförande i SSU-Frihet i Lund.
Jag skulle nu möta en kylig finanshaj i ett obetydligt grupprum på vad jag döpt till Mausoleet, Holger Crafoords Ekonomicentrum i Lund.
Erik Penser kom, hälsade på mig, nästan blygt. Vi satte oss vid bordet och jag bjöd honom, fortfarande ytterst nervös, kaffe. Han avböjde, med ett leende och med en vänlighet som, och detta minns jag nästan kroppsligt, sköljde bort all min nervositet, och sade att han inte drack kaffe.
Som forskare skall man inte avslöja vad som sägs i en intervju utan att få medgivande från respondenten, men jag är övertygad att Penser inte motsätter sig att jag avslöjar en sak som sades där.
Jag hade haft svårigheter att få tag på honom. Jag skickade intevjuförfrågan till hans bolag. Det var tyst någon vecka. Sedan fick jag svar. Där föreslog han att han skulle komma till mig i Lund. Jag, som var villig att resa var som helst i Sverige för att få hans synpunkter och erfarenheter av att agera i en ekonomi behärskad av två företagsgrupper. Så föreslog han att han skulle komma till mig. Jag borde anat vem den där Penser var. Men anade intet. Utan jag var beredd, och därför oerhört nervös inför att möta en kallhamrad finanshaj som styrde om i samhället med aktiebrev och med en oerhörd girighet.
Han sade att han var restriktiv med intervjuer, men eftersom hans barn hade gått i Lund, såg han på min intervjuarförfrågan med välvillighet, ja nästan som en plikt att gälda. Han kom till mig. Han avböjde kaffet. Han berättade. Om det skall jag tiga. Men mitt intryck av honom, om det skall jag inte tiga. En lyssnande, reflekterande person med stor integritet, med en värdighet som mediabilden av honom inte alls förmedlade. Och med en vänlighet som gav mig en känsla av att jag satt där i grupprummet med en kamrat. Där, i det lilla rummet, med den fyllda kaffetermosen.
Erik Penser, mannen i grupprummet, var inte Erik Penser, mannen i massmedia. Trots att namnet var detsamma och anletet var detsamma. Dramatiseringen i massmedia formade en Erik Penser, som inte överensstämde med Erik Penser, som vänligt avböjde mitt kaffe i grupprummet.
Det sägs att livet är en teater där vi har att spela vår roll. Men min upplevelse av Erik Penser var i stället att samhället är en teater, där människor inte spelar roller, utan samhället spelar rollerna, med människorna som material, inte som skådespelare.
Den 1 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Jag hade lyckats få en intervju med en man som framställdes som finansmarknadens finanshaj nummer ett. En kapitalismens värsta avart, som gjorde folk arbetslösa och andra rika, som rubbade maktcirklarna i svenskt näringsliv, en iskall spelare vid finansens pokerbord. En kylig kapitalist.
Jag gjorde intervjuer med svensk bolagselit, i mitt projekt om de svenska ägargrupperna på 90-talet. Jag, född av en statarunge, uppväxt i ett socialdemokratiskt hem, med Jante-lagen djupt inpräntad, som i brytningen mellan 1970-talets sociala tid till 80-talets marknadstid hade varit ordförande i SSU-Frihet i Lund.
Jag skulle nu möta en kylig finanshaj i ett obetydligt grupprum på vad jag döpt till Mausoleet, Holger Crafoords Ekonomicentrum i Lund.
Erik Penser kom, hälsade på mig, nästan blygt. Vi satte oss vid bordet och jag bjöd honom, fortfarande ytterst nervös, kaffe. Han avböjde, med ett leende och med en vänlighet som, och detta minns jag nästan kroppsligt, sköljde bort all min nervositet, och sade att han inte drack kaffe.
Som forskare skall man inte avslöja vad som sägs i en intervju utan att få medgivande från respondenten, men jag är övertygad att Penser inte motsätter sig att jag avslöjar en sak som sades där.
Jag hade haft svårigheter att få tag på honom. Jag skickade intevjuförfrågan till hans bolag. Det var tyst någon vecka. Sedan fick jag svar. Där föreslog han att han skulle komma till mig i Lund. Jag, som var villig att resa var som helst i Sverige för att få hans synpunkter och erfarenheter av att agera i en ekonomi behärskad av två företagsgrupper. Så föreslog han att han skulle komma till mig. Jag borde anat vem den där Penser var. Men anade intet. Utan jag var beredd, och därför oerhört nervös inför att möta en kallhamrad finanshaj som styrde om i samhället med aktiebrev och med en oerhörd girighet.
Han sade att han var restriktiv med intervjuer, men eftersom hans barn hade gått i Lund, såg han på min intervjuarförfrågan med välvillighet, ja nästan som en plikt att gälda. Han kom till mig. Han avböjde kaffet. Han berättade. Om det skall jag tiga. Men mitt intryck av honom, om det skall jag inte tiga. En lyssnande, reflekterande person med stor integritet, med en värdighet som mediabilden av honom inte alls förmedlade. Och med en vänlighet som gav mig en känsla av att jag satt där i grupprummet med en kamrat. Där, i det lilla rummet, med den fyllda kaffetermosen.
Erik Penser, mannen i grupprummet, var inte Erik Penser, mannen i massmedia. Trots att namnet var detsamma och anletet var detsamma. Dramatiseringen i massmedia formade en Erik Penser, som inte överensstämde med Erik Penser, som vänligt avböjde mitt kaffe i grupprummet.
Det sägs att livet är en teater där vi har att spela vår roll. Men min upplevelse av Erik Penser var i stället att samhället är en teater, där människor inte spelar roller, utan samhället spelar rollerna, med människorna som material, inte som skådespelare.
Den 1 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
