Debattörer, politiker och kommunföreträdare vill inte vara med om denna islamkritik, utan vill förhindra den, nu med förbud. Paludans agerande höljs också över med uttryck som högerextremist och rasist. Hans handlingsorienterade islamkritik utmålas som islamofobi, medan de som målar honom på det nedvärderande sättet uttrycker en fobi mot islamkritiker, dvs en fördomsfull och irrationell rädsla för islamkritik, en islamkritikfobi.
Man kan ha synpunkter på hans handlingsorienterade kritik av islam, men han lyckas onekligen påvisa det som jag försöker påvisa genom intellektuell kritik, att islam har en inneboende våldsam tendens, som tydligt kan påvisas genom deras heliga skrifter och i deras samhällen.
Skämtsamt hade man kunnat hävda att bästa sättet att undvika upplopp vid bränning av koranen vore att förbjuda koranen, ty då finns inget att bränna. Men skämtet fastnar i halsen, ty förbud mot koranen ter sig lika orimligt som förbud att uttrycka sina känslor inför koranen, hur opassande de än kan vara för olika observatörer, som t ex att kyssa koranen eller att bränna den.
Debattörer som försöker behålla yttrandefriheten har framfört möjligheten att låta Paludan bränna sin koran i en långt bortom liggande skog. Det vore detsamma som att på religionsfrihetens grund hävda muslimers rätt att bygga sina moskéer i en lika avlägsen skog.
För mig, som demokratisk socialist, är demokratin så hårt präglad att jag tar avstånd från alla totalitära livsåskådningar, vare sig man kallar dem religioner, som judendom, kristendom och islam, eller politiska ideologier, som kommunism eller nazism. Det är det totalitära i dem, deras obeveklighet, och genomgående i dessa, deras inneboende våldsamhet, som visar sig olika mycket under olika tider och i olika samhällen. Det är således varken rasism eller islamofobi, utan en rationell kritik grundat på starka demokratiska värderingar.
Totalitära muslimska stater, som Iran och Irak har protesterat mot koranbränningen. Utrikesdepartementet slirar betänkligt på sitt ansvar att ta ställning för svensk demokrati genom att visa förståelse för de totalitäras attityd: ”Vi har stor förståelse för att muslimer har tagit illa vid sig av de här manifestationerna. Den svenska regeringen står inte på något sätt bakom de islamfientliga meningsyttringar som enskilda personer har gett uttryck för under manifestationerna.”
Det är hart när omöjligt att föreställa sig att UD skulle visat samma förståelse gentemot Nordkoreas totalitära ledare, om de hade protesterat mot en demonstration mot förtrycket i Nordkorea. Somt totalitärt, inte bara får passera, utan kan t o m förstås, medan annat, som Rysslands protest mot Sveriges agerande i Ukrainakonflikten, kritiseras.
En demokratisk socialist som är islamkritiker, förstår med sin marxism att upploppen delvis har sin grund i materiella orsaker, det som kallas socioekonomiska faktorer. Men den ser också det som islamkritikfobikerna aktivt blundar för, islams närhet till våld. Samma dag som upploppen ägde rum i Linköping, fanns samma våldsamhet i Jerusalem, där muslimer attackerade israelisk polis och militär. Olika förhållanden, men en gemensam faktor, våldsamt agerande muslimer, legitimerade i sitt våld av islam. Tilläggas kan att samtidigt dömdes sex män till döden i Pakistan, för att ha lynchat och mördat en man som de hävdade hade hädat genom att skymfa en bild av islams skapare, profeten Mohammed. Det är således inte enbart individer som känner sig åsidosatta eller gängkriminella som agerar, utan det finns en ideell kraft i deras agerande, det fascistiska våldet som är en inneboende och potentiell, men inte alltid verkande, kraft i islam.
Den muslimska kulturen bär också en intolerans i sig som innebär att muslimer har en tendens att motverka integration i det svenska samhället, där det är de, och inte det svenska samhället, som kräver en normanpassning. Krav på inskränkningar av den svenska yttrandefriheten, utförda genom våld eller genom förslag om hädelselagar, är ett tydligt angrepp på och en bristande tolerans gentemot svenska normer. Ett annat normangreppet utförs av de muslimska hijabbärande kvinnorna, när de vägrar anpassa sig till den svenska normen att man inte uttrycker sin världsåskådning i offentligt arbete. Ingen moderat begär, och ingen får bära moderatkepsen som arbetare i kassan på Willys. Ingen apoteksanställd kommunist begär eller får bära en Che Guevara-tröja vid medicindisken. Däremot begär och erhåller muslimska kvinnor rätten att uttrycka sin livsåskådning genom hijaben som arbetande i offentlig miljö, t ex i sjukhusen och på apoteken. Det är en intolerans mot en svensk norm som muslimerna företräder. Det är en diskriminerande attityd från svenska organisationer att tolerera ett uttryck för en världsåskådning, men inte alla. Alla är lika värda, men muslimska kvinnor är mer värda, ty de tar sig och ges en rätt att uttrycka sin världsåskådning som inte ankommer någon annan livsåskådning.
Med all rätt pekas på att flertalet muslimer är fredliga. Min vän Khaled, föser undan flugan, i stället för att döda den med ett slag. Men flertalet tyskar som i de tyska valen under mellankrigstiden stödde nazisterna var fredliga. Men de fredliga muslimernas närvaro och deras avsaknad av tydligt motstånd mot våldsamheterna och mot frånvaron av tolerans och integration, gör dem till en tyst, men verksam understödsgrupp för ett antidemokratiskt, antisvenskt och stundtals våldsamt islam.
Muslimers intolerans och islams inneboende våldsamhet, skapar grogrund för uppkomst av fräna motangrepp, likt de som Paludan genomför. Samtidigt som den rationella, demokratiska kritiken mot totalitära och stundtals fascistiskt agerande världsåskådningar, göms undan eller föses undan genom att förödmjukas genom nedsättande uttryck som rasism och islamofobi.
Det som krävs är att islam, likt de andra totalitära livsåskådningarna t ex kommunism, accepteras, men inte respekteras under demokratins normer, att muslimer avkrävs en acceptans av svenska normer, t ex den djupa demokratin och konfliktundvikande manifestationer av sin livsåskådning.
Denna text hade jag först som avsikt att bearbeta för inskick till en dagstidnings debattsidor. Men jag inser att islamkritikfobin för närvarande är så stark, att ingen debattredaktör hade accepterat den. Europa vaknade för sent för att kunna motverka den ryska imperieaggressionen. När denna text kan publiceras på en dagstidnings debattsidor, har Europa vaknat. Kanske det även då är för sent.
Den 21 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin