I min avhandling skrev jag om brödraskapet, en utbytesform, där personerna hade olika kompetenser, varför hierarkins kommando inte gick att använda för att koordinera, och där produkten som skulle utbytas inte gick att sätta pris på, dvs marknaden var inte heller möjlig som utbytesform. Kvar stod att ha förtroende för varandra, att man får det man skall ha och att ger det man skall, enligt var och ens säregna kompetens. Det som var basen för detta utbytet var en gemenskap i normer och värderingar. Det var dessa som gav samhörigheten.
Gemensamma normer och värderingar är nyckeln till ett produktivt litet kollegium, likt Engagerade Cluben (EC). Men vilka var normerna? Sådana är mycket svåra att se, då de ju skall vara självklara. Likt Mona Sahlin, när hon i en oändlig dumhet pratade sig varm för invandrarnas kultur och sade att svenskarna bara har töntig kultur, som midsommar. När vi i själva verket har en mycket stark kultur, bestående av t ex jämlikhet och jämställdhet. Men den är så stark och så självklar att man inte lägger märke till den som en kulturyttring. Det är i själva verket styrkan i normstyrning, att normerna är så starka och så självklara att de inte märks, att de är en del av en själv. … lite likt Brecht sade en gång, att förtryckaren sitter i ens eget bröst.
Normer blir något mer tydliga när de bryts. Det var ju därför Foucault försökte förstå samhället genom de som bröt mot samhället. Ett annat sätt att försöka upptäcka normer kommer genom utsagan som min avhandlingskompis, Carlman, alltid tuggade om och om igen, att normer utan sanktioner är inte normer. Om du ser att någon blir sanktionerad, på ett eller annat sätt, då kan du sannolikt finna ett brott mot en norm i situationen.
I grunden tror jag att de starka normerna i en stark grupp är som ett företags konkurrensfördel, den är som starkast fördel så länge den finns, men man inte förstår att det är den som är fördelen. När man förstår den som en fördel, börjar man försöka förstärka den och skydda den, och då riskerar det alltid att bli som när Halvan skall hjälpa Helan, ett kaos som avslutas med att Helan får ont i huvudet och uttalar de bevingade orden: Here’s another nice mess you’ve gotten me into (https://www.youtube.com/watch?v=AjplZXgodhs). Eller som man populärt försöker skämta om humlan, att om den hade förstått att den inte kunde flyga, hade den störtat.
Så, låt oss se om jag kan vaska fram några normer.
Vänskap, har jag skrivit karakteriserade EC. Det är förvisso riktigt att vänskapen fanns där. Men vänskapen, både i styrka och i form, varierade mellan medlemmarna. Somliga av oss träffades utanför arbetsrelaterade uppgifter. Andra ringde till varandra flera gånger om dagen. Vi var nog alla förtjusta i varandra, men inriktningen och graden varierade. Samtidigt var vi alla vänner med andra på institutionen, utan att det innebar inneslutning i EC. Så vänskapen var nog nödvändig, men inte tillräckligt som kriterium för EC-medlemskap.
Solidaritet, viljan att hjälpa den andre, var nog en av de mest verksamma normerna. Men då skall man tänka på att solidaritet inte är att jag hjälper någon fem timmar, om den andre har hjälpt mig fem timmar. Det är ett kalkylerande agerande, utan beaktande av den andre. Solidaritet är inte den kristna gyllene regeln, allt vad du vill att andra skall göra mot dig, skall du göra mot dem. Solidaritet är att man ger den andre den hjälp den behöver, enligt dennes behov. Men solidaritet är än mer, ty solidaritet är att hjälpa den andre, även om den andre inte inser att den behöver hjälp.
Just detta, att ge hjälp utan att den andre begär hjälp, kommer delvis från en karakteristik av gruppen, nämligen att varje medlem har särpräglad kompetens, vilket gör att en person kan inse att den andre behöver en viss form av hjälp, utan att den andre personen själv inser att den behöver hjälpen. Solidaritet är således att vara beredd att hjälpa, även när den andre inte ber om hjälp, p g a att den inte inser att den behöver hjälp. Den andre kan ta emot denna hjälp eftersom den vet att den andre är solidarisk, dvs kan och vill ge hjälp som denne behöver, trots att den inte inser det.
Konkret exempel är t ex att en person skickar ett artikelutkast till dig på söndag morgon och ber dig titta på det, eftersom den skall skicka in artikeln på måndag morgon. Solidariskt är att du då gör allt du kan för att ha möjlighet att läsa och kommentera artikeln på söndagen, och om du finner något tveksamt, skriver du inte tillbaka att här finns något som är problematiskt, möjligen lägger till att om du läser denna artikel, och ger referensen, kan du få uppslag för hur du skall behandla det problematiska. Nej, du försöker skriva om passagen och skickar tillbaka förslaget som hanterar problemet. Du agerar som om det var din egen artikel, ty solidaritet är att upphäva egoismen och att se till den andre.
Tillit. Eftersom gruppen består av kompetensmässigt specialiserade individer, kan varje individ ge bidrag, som den andre inte riktigt förstår och inser, men som den tar till sig, då den litar på individens kompetens och vilja att hjälpa till. Tilliten består således av att både lita på den andres kompetens och på den andres vilja att hjälpa. Skickar jag en text söndag morgon vet jag, med full säkerhet, att den andre gör sitt yttersta för att hjälpa till.
Vetenskaplighet. Det är en specifik norm, som säger vad som är vetenskaplighet och vad som inte är vetenskaplighet. I vår grupp hade vi, vad jag kallar metodologisk pragmatism. Den innebär att man tillgriper den empiriska metod som man bedömer som bäst lämpad för det problem man behandlar. Vanligtvis brukar empiriska metoder delas in i kvantitativa och kvalitativa metoder. Vår norm var att inte hålla den ena för överlägsen den andra. Kom någon och stolt deklarerade att man måste kunna statistiskt generalisera, eller att kvalitativa metoder var överlägsna då de ger förståelse, då var den personen utdefinierad som medlem, men kanske inte som medförfattare i ett tillfälligt paper.
Forska och utbilda. Vi hjälpte varandra i både forskningen och utbildningen. Det var möjligt för alla var samtidigt forskande och undervisande. Måhända varierade vi, delvis över tiden, i vår fascination till något av de två aktiviteterna, men bägge var viktiga och skulle utföras. Jag tror att vi inte skulle ha accepterat någon som enbart ville undervisa, eller någon som enbart ville forska. Det var tydligt när vi närmade oss vårterminen, och alla uppsatser som skulle handledas. Alla var beredda att handleda. Delvis kom kanske denna beredskap då vi tenderade varje år att få en eller flera uppsatser som kunde konverteras till artiklar. Handledningen var på så sätt en verksam del i vår forskning, samtidigt som vi därigenom också kunde vara kompetenta handledare. Jag vill därför inbilla mig att de uppsatser där gruppen hade fullt ansvar för handledningen, gav uppsatser där kanske studenterna fick arbeta hårdare, men också uppnådde högre prestation.
Konferera och publicera. Paper skrevs för att vi hade något att presentera, inte för att vi ville få en linje till på vårt CV. Däremot var vi nog ganska angelägna, några mer än andra, att papert skulle leda till en intressant konferens, belägen på en intressant plats. Konferensen blev ett sätt att säkerställa att paperna blev skrivna, ty alla konferenser har en dead-line. Vl på plats fick vi möjligheter att testa våra idéer, kanske mest genom att vi förberedde presentationerna, och där upptäckte dess brister och möjligheter, och mindre genom den ganska måttfulla kritik vi fick vid presentationen. När papert var presenterat, eller befann sig i review-processen för konferensen, skickades papert till en journal. När papert återkom från journalen, med sin kritik, fick alla vara beredda att hjälpa till, om det behövdes. En av medlemmarna hade lärt sig en devis från en finsk forskare: Det finns alltid en journal för ett paper.
Champagnen. Så fort någon eller några fick ett paper accepterat för publikation, hade den att köpa in bubbel, varvid vi firade av prestationen med skål och skratt. Kvaliteten på bubblet varierade med hur den/de presterade bedömde kvaliteten på journalen. Ju bättre journal, ju bättre prestation, ju mer avancerat bubbel. Poängen med detta är ju att prestation skall synas. Gruppen skall gemensamt känna glädje över varandras prestationer. Det är ett led i sammanhållningen, samtidigt som det pekar ut vad som är viktigt, att prestera på det sättet.
Därmed slutar jag min lista. Inte för att jag är övertygad att normsystemet vi hade är uttömt. De andra medlemmarna kan säkert peka ut andra normer. De kan säkert också kritisera min lista. Delvis beroende på att normerna är just så svåra att peka på, att uppleva, trots att man lever dem.
Kanske var det en av styrkorna i EC, att vi aldrig riktigt gjorde en sådan här lista. Vi var långt från att dokumentera, utan var istället i normerna. Vi levde dem. Kanske t o m glädjen i gruppen skulle minska om vi hade satt oss ner och försökt reflektera över varför det gick så bra. En ryslig tanke för en akademiker, att det kanske är bättre att leva än att reflektera över hur man lever. Men…som jag skrivit om tidigare, bristen hos mig på att reflektera över skeenden, gjorde att i alla fall jag gjorde så grava fel och misstag, att jag kanske var en mycket verksam del i försvagandet av EC. Bristen att inte inse maktens betydelse, är nog mitt livs största misstag.
Så, slutsatsen får bli att man bör reflektera, men inte för mycket, och inrikta reflektionen till hot mot gruppen, och inte styrkorna i gruppen. En full strategisk genomlysning blir kanske förödande, men en genomlysning som inte görs för att upptäcka hoten, riskerar gruppens existens.
Därmed avslutar jag denna veckas beskrivning och tankar rörande mina erfarenheter från en lycklig tid i mitt arbetsliv. Dags att göra en ny sådan tid….
Öllsjö den 2 augusti 2019
Gemensamma normer och värderingar är nyckeln till ett produktivt litet kollegium, likt Engagerade Cluben (EC). Men vilka var normerna? Sådana är mycket svåra att se, då de ju skall vara självklara. Likt Mona Sahlin, när hon i en oändlig dumhet pratade sig varm för invandrarnas kultur och sade att svenskarna bara har töntig kultur, som midsommar. När vi i själva verket har en mycket stark kultur, bestående av t ex jämlikhet och jämställdhet. Men den är så stark och så självklar att man inte lägger märke till den som en kulturyttring. Det är i själva verket styrkan i normstyrning, att normerna är så starka och så självklara att de inte märks, att de är en del av en själv. … lite likt Brecht sade en gång, att förtryckaren sitter i ens eget bröst.
Normer blir något mer tydliga när de bryts. Det var ju därför Foucault försökte förstå samhället genom de som bröt mot samhället. Ett annat sätt att försöka upptäcka normer kommer genom utsagan som min avhandlingskompis, Carlman, alltid tuggade om och om igen, att normer utan sanktioner är inte normer. Om du ser att någon blir sanktionerad, på ett eller annat sätt, då kan du sannolikt finna ett brott mot en norm i situationen.
I grunden tror jag att de starka normerna i en stark grupp är som ett företags konkurrensfördel, den är som starkast fördel så länge den finns, men man inte förstår att det är den som är fördelen. När man förstår den som en fördel, börjar man försöka förstärka den och skydda den, och då riskerar det alltid att bli som när Halvan skall hjälpa Helan, ett kaos som avslutas med att Helan får ont i huvudet och uttalar de bevingade orden: Here’s another nice mess you’ve gotten me into (https://www.youtube.com/watch?v=AjplZXgodhs). Eller som man populärt försöker skämta om humlan, att om den hade förstått att den inte kunde flyga, hade den störtat.
Så, låt oss se om jag kan vaska fram några normer.
Vänskap, har jag skrivit karakteriserade EC. Det är förvisso riktigt att vänskapen fanns där. Men vänskapen, både i styrka och i form, varierade mellan medlemmarna. Somliga av oss träffades utanför arbetsrelaterade uppgifter. Andra ringde till varandra flera gånger om dagen. Vi var nog alla förtjusta i varandra, men inriktningen och graden varierade. Samtidigt var vi alla vänner med andra på institutionen, utan att det innebar inneslutning i EC. Så vänskapen var nog nödvändig, men inte tillräckligt som kriterium för EC-medlemskap.
Solidaritet, viljan att hjälpa den andre, var nog en av de mest verksamma normerna. Men då skall man tänka på att solidaritet inte är att jag hjälper någon fem timmar, om den andre har hjälpt mig fem timmar. Det är ett kalkylerande agerande, utan beaktande av den andre. Solidaritet är inte den kristna gyllene regeln, allt vad du vill att andra skall göra mot dig, skall du göra mot dem. Solidaritet är att man ger den andre den hjälp den behöver, enligt dennes behov. Men solidaritet är än mer, ty solidaritet är att hjälpa den andre, även om den andre inte inser att den behöver hjälp.
Just detta, att ge hjälp utan att den andre begär hjälp, kommer delvis från en karakteristik av gruppen, nämligen att varje medlem har särpräglad kompetens, vilket gör att en person kan inse att den andre behöver en viss form av hjälp, utan att den andre personen själv inser att den behöver hjälpen. Solidaritet är således att vara beredd att hjälpa, även när den andre inte ber om hjälp, p g a att den inte inser att den behöver hjälp. Den andre kan ta emot denna hjälp eftersom den vet att den andre är solidarisk, dvs kan och vill ge hjälp som denne behöver, trots att den inte inser det.
Konkret exempel är t ex att en person skickar ett artikelutkast till dig på söndag morgon och ber dig titta på det, eftersom den skall skicka in artikeln på måndag morgon. Solidariskt är att du då gör allt du kan för att ha möjlighet att läsa och kommentera artikeln på söndagen, och om du finner något tveksamt, skriver du inte tillbaka att här finns något som är problematiskt, möjligen lägger till att om du läser denna artikel, och ger referensen, kan du få uppslag för hur du skall behandla det problematiska. Nej, du försöker skriva om passagen och skickar tillbaka förslaget som hanterar problemet. Du agerar som om det var din egen artikel, ty solidaritet är att upphäva egoismen och att se till den andre.
Tillit. Eftersom gruppen består av kompetensmässigt specialiserade individer, kan varje individ ge bidrag, som den andre inte riktigt förstår och inser, men som den tar till sig, då den litar på individens kompetens och vilja att hjälpa till. Tilliten består således av att både lita på den andres kompetens och på den andres vilja att hjälpa. Skickar jag en text söndag morgon vet jag, med full säkerhet, att den andre gör sitt yttersta för att hjälpa till.
Vetenskaplighet. Det är en specifik norm, som säger vad som är vetenskaplighet och vad som inte är vetenskaplighet. I vår grupp hade vi, vad jag kallar metodologisk pragmatism. Den innebär att man tillgriper den empiriska metod som man bedömer som bäst lämpad för det problem man behandlar. Vanligtvis brukar empiriska metoder delas in i kvantitativa och kvalitativa metoder. Vår norm var att inte hålla den ena för överlägsen den andra. Kom någon och stolt deklarerade att man måste kunna statistiskt generalisera, eller att kvalitativa metoder var överlägsna då de ger förståelse, då var den personen utdefinierad som medlem, men kanske inte som medförfattare i ett tillfälligt paper.
Forska och utbilda. Vi hjälpte varandra i både forskningen och utbildningen. Det var möjligt för alla var samtidigt forskande och undervisande. Måhända varierade vi, delvis över tiden, i vår fascination till något av de två aktiviteterna, men bägge var viktiga och skulle utföras. Jag tror att vi inte skulle ha accepterat någon som enbart ville undervisa, eller någon som enbart ville forska. Det var tydligt när vi närmade oss vårterminen, och alla uppsatser som skulle handledas. Alla var beredda att handleda. Delvis kom kanske denna beredskap då vi tenderade varje år att få en eller flera uppsatser som kunde konverteras till artiklar. Handledningen var på så sätt en verksam del i vår forskning, samtidigt som vi därigenom också kunde vara kompetenta handledare. Jag vill därför inbilla mig att de uppsatser där gruppen hade fullt ansvar för handledningen, gav uppsatser där kanske studenterna fick arbeta hårdare, men också uppnådde högre prestation.
Konferera och publicera. Paper skrevs för att vi hade något att presentera, inte för att vi ville få en linje till på vårt CV. Däremot var vi nog ganska angelägna, några mer än andra, att papert skulle leda till en intressant konferens, belägen på en intressant plats. Konferensen blev ett sätt att säkerställa att paperna blev skrivna, ty alla konferenser har en dead-line. Vl på plats fick vi möjligheter att testa våra idéer, kanske mest genom att vi förberedde presentationerna, och där upptäckte dess brister och möjligheter, och mindre genom den ganska måttfulla kritik vi fick vid presentationen. När papert var presenterat, eller befann sig i review-processen för konferensen, skickades papert till en journal. När papert återkom från journalen, med sin kritik, fick alla vara beredda att hjälpa till, om det behövdes. En av medlemmarna hade lärt sig en devis från en finsk forskare: Det finns alltid en journal för ett paper.
Champagnen. Så fort någon eller några fick ett paper accepterat för publikation, hade den att köpa in bubbel, varvid vi firade av prestationen med skål och skratt. Kvaliteten på bubblet varierade med hur den/de presterade bedömde kvaliteten på journalen. Ju bättre journal, ju bättre prestation, ju mer avancerat bubbel. Poängen med detta är ju att prestation skall synas. Gruppen skall gemensamt känna glädje över varandras prestationer. Det är ett led i sammanhållningen, samtidigt som det pekar ut vad som är viktigt, att prestera på det sättet.
Därmed slutar jag min lista. Inte för att jag är övertygad att normsystemet vi hade är uttömt. De andra medlemmarna kan säkert peka ut andra normer. De kan säkert också kritisera min lista. Delvis beroende på att normerna är just så svåra att peka på, att uppleva, trots att man lever dem.
Kanske var det en av styrkorna i EC, att vi aldrig riktigt gjorde en sådan här lista. Vi var långt från att dokumentera, utan var istället i normerna. Vi levde dem. Kanske t o m glädjen i gruppen skulle minska om vi hade satt oss ner och försökt reflektera över varför det gick så bra. En ryslig tanke för en akademiker, att det kanske är bättre att leva än att reflektera över hur man lever. Men…som jag skrivit om tidigare, bristen hos mig på att reflektera över skeenden, gjorde att i alla fall jag gjorde så grava fel och misstag, att jag kanske var en mycket verksam del i försvagandet av EC. Bristen att inte inse maktens betydelse, är nog mitt livs största misstag.
Så, slutsatsen får bli att man bör reflektera, men inte för mycket, och inrikta reflektionen till hot mot gruppen, och inte styrkorna i gruppen. En full strategisk genomlysning blir kanske förödande, men en genomlysning som inte görs för att upptäcka hoten, riskerar gruppens existens.
Därmed avslutar jag denna veckas beskrivning och tankar rörande mina erfarenheter från en lycklig tid i mitt arbetsliv. Dags att göra en ny sådan tid….
Öllsjö den 2 augusti 2019
RSS-flöde
