Jag har i två tidigare inlägg berättat om den forskargrupp, EC, som jag tillhörde, där vi producerade professorer och docenter, och en herrans massa forskning och kurser. Den har nu upplösts, utsatt för den hierarkiska styrmodellens förödande inflytande. Jag medgav i förra inlägget att ett av mina stora misstag var att inte inse att en styrmodell, kollegiet, måste skapa aktiva och starka försvarsmekanismer mot andra styrmodellers förödande verkan. Min insikt idag är att en styrmodells effektivitet är inte tillräckligt som försvar, ty makten, så som den kommer till uttryck i de andra modellerna, måste också hanteras.
Ett annat misstag som gjordes, som jag idag inser, och som jag blev varse när mitt agerande fick hård kritik från en doktorand, är att kollegiets utveckling gick till en viss nivå, men sedan gjorde mattades av.
Framgångens tragedi är att den gör en nöjd, varvid man stannar i utveckling, nöjd med sina triumfer. Man har spänt sig och realiserat mål som tidigare inte realiserades. Men man glömmer bort att när man nått en framgång, kan man stå på den och sedan spänna sig ytterligare och realisera än hårdare, än mer framstående mål.
EC:s utveckling innebar att vi forskade och skrev paper, som vi publicerade i journaler, några normala journaler, andra något mer prestigefyllda. Vi åkte på konferenser och vi härjade med kurser och debattartiklar.
När sedan nya doktorander kom, tyckte jag att vi kunde ta ett steg till. Det steget innebar att varje doktorand skulle ha en utlandstermin, helst på ett prestigefyllt ställe, där doktoranden kunde lära sig vad vi inte kunde lära dem. Mitt mål var att skicka doktoranderna till goda amerikanska universitet, ty även om de har vissa egenheter och defekter, så kunde doktoranderna där komma i en miljö som var tydligt prestationsinriktad i sina publiceringar. Där man sökte publicera sina paper i prestigefyllda amerikanska journaler, och inte nöja sig med en betydelselös europeisk journal eller en skandinavisk konferens. Doktoranden skulle då både lära sig sättet att utforma sin forskning, men också tydligt och klart få värderingen att publikation är meningen med forskningen.
Men gruppen som sådan, och inte minst jag själv, agerade fortfarande med att publicerat paper var gott nog. Och det var det. I de miljöer som EC befann sig. Där framstod fortfarande det gamla agerandet som framgångsrikt.
Det jag glömde, var att vi skulle förändra våra målsättningar, till att bli än mer krävande. Om vi alla ansträngde oss mer, för att nå högre mål, skulle EC bli en miljö för de nya doktoranderna, där de kunde växa mer än vad vi hade gjort när vi bildade EC.
Men ambitionerna förändrades inte tillräckligt. Varför stannade utvecklingen upp?
Vi befann oss i miljöer där våra prestationer var anmärkningsvärda. Det fanns inte något som helst tryck från organisationerna att förändra ambitionerna. Ja, på sina ställen fick vi ju även kritik.
Vi, i alla fall seniorerna, var tämligen nöjda över de uppnådda prestationerna. Om tävlingsmänniskor brukar man alltid säga att de måste vara hungriga för att kunna prestera. Är man mätt, strider man inte lika mycket för mat. Mättnadskänsla ger en förnöjsamhet.
Och, hemska tanke, tänk om det var så att några av oss, de som drev igång utvecklingen av EC, i alla fall jag hade nått sin kompetenshöjd? Jag har varit kapabel att göra det jag gjort och det jag initierat och drivit. Men när det sedan krävs än mer, att utveckla individer som skall kunna konkurrera, inte i Sverige, utan på en internationell nivå, för positioner på universitet som har vida högre krav än de genomsnittliga svenska, då räcker inte jag till för att hjälpa dem.
Jag tycker att jag i alla fall delvis förstod min egen inkompetens, eftersom jag försökte få doktoranderna att åka till prestigefyllda amerikanska universitet, och där lära sig vad jag inte kunde ge. Men det var uppenbart inte tillräckligt.
Predikaren 3:1 lär oss: ”Allt har sin tid, allt som sker under himlen har en stund.” Min stund under den akademiska himlen bestod i att vara en verksam del i EC. Den är nu sprängd, och delarna deltar nu i nya utvecklingar, i Jönköping, Linköping, Barcelona.
Kan man inte vara en kraftigt produktiv del i en utveckling, skall man inse att utvecklingen är viktigare än ens eget deltagande, och därmed dra sig tillbaka. Nu är en annan tid, och den tiden skall ha sitt. Till den kanske jag blott kan ge en sak, min erfarenhet.
Och vad är den erfarenheten jag kan ge? Jo, att det är oerhört svårt att se att utvecklingen stannar upp. Vad jag, och vi, borde ha gjort, vore att ta in någon än mer erfaren, mer utvecklad person, som fick granska vad vi gjorde. Den hade kanske sett att vår utveckling var i avtagande, och hade kunnat peka på vad vi kunde göra för att bättra oss. Kanske med rådet att några, t ex jag, skulle dra sig tillbaka. Allt har ju sin tid.
Som Hegel skriver ’Minervas uggla lyfter först i skymningen’. Men vi borde skriva om citatet: När Minervas uggla ser skymningen, lyfter den, för att ge plats för nästa uggla, som ser gryningen.
Öllsjö den 1 augusti 2019
Ett annat misstag som gjordes, som jag idag inser, och som jag blev varse när mitt agerande fick hård kritik från en doktorand, är att kollegiets utveckling gick till en viss nivå, men sedan gjorde mattades av.
Framgångens tragedi är att den gör en nöjd, varvid man stannar i utveckling, nöjd med sina triumfer. Man har spänt sig och realiserat mål som tidigare inte realiserades. Men man glömmer bort att när man nått en framgång, kan man stå på den och sedan spänna sig ytterligare och realisera än hårdare, än mer framstående mål.
EC:s utveckling innebar att vi forskade och skrev paper, som vi publicerade i journaler, några normala journaler, andra något mer prestigefyllda. Vi åkte på konferenser och vi härjade med kurser och debattartiklar.
När sedan nya doktorander kom, tyckte jag att vi kunde ta ett steg till. Det steget innebar att varje doktorand skulle ha en utlandstermin, helst på ett prestigefyllt ställe, där doktoranden kunde lära sig vad vi inte kunde lära dem. Mitt mål var att skicka doktoranderna till goda amerikanska universitet, ty även om de har vissa egenheter och defekter, så kunde doktoranderna där komma i en miljö som var tydligt prestationsinriktad i sina publiceringar. Där man sökte publicera sina paper i prestigefyllda amerikanska journaler, och inte nöja sig med en betydelselös europeisk journal eller en skandinavisk konferens. Doktoranden skulle då både lära sig sättet att utforma sin forskning, men också tydligt och klart få värderingen att publikation är meningen med forskningen.
Men gruppen som sådan, och inte minst jag själv, agerade fortfarande med att publicerat paper var gott nog. Och det var det. I de miljöer som EC befann sig. Där framstod fortfarande det gamla agerandet som framgångsrikt.
Det jag glömde, var att vi skulle förändra våra målsättningar, till att bli än mer krävande. Om vi alla ansträngde oss mer, för att nå högre mål, skulle EC bli en miljö för de nya doktoranderna, där de kunde växa mer än vad vi hade gjort när vi bildade EC.
Men ambitionerna förändrades inte tillräckligt. Varför stannade utvecklingen upp?
Vi befann oss i miljöer där våra prestationer var anmärkningsvärda. Det fanns inte något som helst tryck från organisationerna att förändra ambitionerna. Ja, på sina ställen fick vi ju även kritik.
Vi, i alla fall seniorerna, var tämligen nöjda över de uppnådda prestationerna. Om tävlingsmänniskor brukar man alltid säga att de måste vara hungriga för att kunna prestera. Är man mätt, strider man inte lika mycket för mat. Mättnadskänsla ger en förnöjsamhet.
Och, hemska tanke, tänk om det var så att några av oss, de som drev igång utvecklingen av EC, i alla fall jag hade nått sin kompetenshöjd? Jag har varit kapabel att göra det jag gjort och det jag initierat och drivit. Men när det sedan krävs än mer, att utveckla individer som skall kunna konkurrera, inte i Sverige, utan på en internationell nivå, för positioner på universitet som har vida högre krav än de genomsnittliga svenska, då räcker inte jag till för att hjälpa dem.
Jag tycker att jag i alla fall delvis förstod min egen inkompetens, eftersom jag försökte få doktoranderna att åka till prestigefyllda amerikanska universitet, och där lära sig vad jag inte kunde ge. Men det var uppenbart inte tillräckligt.
Predikaren 3:1 lär oss: ”Allt har sin tid, allt som sker under himlen har en stund.” Min stund under den akademiska himlen bestod i att vara en verksam del i EC. Den är nu sprängd, och delarna deltar nu i nya utvecklingar, i Jönköping, Linköping, Barcelona.
Kan man inte vara en kraftigt produktiv del i en utveckling, skall man inse att utvecklingen är viktigare än ens eget deltagande, och därmed dra sig tillbaka. Nu är en annan tid, och den tiden skall ha sitt. Till den kanske jag blott kan ge en sak, min erfarenhet.
Och vad är den erfarenheten jag kan ge? Jo, att det är oerhört svårt att se att utvecklingen stannar upp. Vad jag, och vi, borde ha gjort, vore att ta in någon än mer erfaren, mer utvecklad person, som fick granska vad vi gjorde. Den hade kanske sett att vår utveckling var i avtagande, och hade kunnat peka på vad vi kunde göra för att bättra oss. Kanske med rådet att några, t ex jag, skulle dra sig tillbaka. Allt har ju sin tid.
Som Hegel skriver ’Minervas uggla lyfter först i skymningen’. Men vi borde skriva om citatet: När Minervas uggla ser skymningen, lyfter den, för att ge plats för nästa uggla, som ser gryningen.
Öllsjö den 1 augusti 2019
RSS-flöde
