En viktig fråga är om Italien har ett moraliskt ansvar att rädda flyktingarna.
Ett argument för att hjälpa dem, är att de flyr från politiskt och ekonomiskt förtryck och är så förtvivlade att de sätter sig i båten och riskerar sina egna och sina barns liv. När de tagits i land, får en utredning visa om de har flyktingskäl att få stanna.
Ett argument mot är att hjälparna därmed blir en del i den dödliga hanteringen av flyktingar där människosmugglare agerar och tjänar stora pengar. Priset för en plats i båten kan vara mellan 55.000 till 88.000kronor. Om staten säkerställer att flyktingar omhändertas, då minskar riskerna för flyktingarna, och fler flyktingar söker sig havsvägen, och fler människosmugglare gör mer pengar.
Ett argument för är att staten har ansvar för att alla människor, medborgare som icke-medborgare, behandlas väl inom statens gränser.
Ett argument mot är att de som söker sig över havet är riskvilliga, resursstarka, som kan uppbringa stora summor, vilket leder till att migrationen till landet blir styrt, inte av behov hos individen, utan av individens plånbok och riskvillighet. Det är helt enkelt att befrämja en darwinistisk migrationspolitik, där den starke och riskvillige vinner.
I det länkade reportaget skrivs om en kvinna, som skilde sig från sin första våldsamma man, under den förra regimen i Afghanistan. Hon gifte därefter om sig. Men med den nya regimen har hennes tidigare skilsmässa annullerats. Hennes förra man försöker nu få tag på henne, och hennes nya man har flytt, rädd för konsekvenserna av att vara gift med en kvinna som numer inte anses ha varit ogift vid äktenskapets början.
Hon har två döttrar, som får tigga ihop till mat till dem tre.
https://www.washingtonpost.com/world/2023/03/04/afghanistan-taliban-women-marriage-divorce/
Hon omfattas inte av våra öppna hjärtan. Hon kanske inte vill fly. Kanske hon inte har riskvilligheten. Hon har definitivt inte något manligt beskydd under den långa resan till friheten. Hon har inte pengar till resan.
Hon är religiöst förföljd. Hon borde omfattas av våra öppna hjärtan. Men inga transportfordon plockar upp henne, trots att hon lever ett kapsejsat liv. Inga frivilliggrupper har bilar som hämtar upp henne och tar henne, som flykting, till Italien eller till Sverige.
Hon får leva sitt liv i fasa. Medan de starka, de riskvilliga, de resursstarka kämpar på Medelhavet för att nå frihetens hamn.
Detta är inget annat än ren och skär, ohygglig Darwinism, där den starke kan få, medan den svage är lämnad därhän. Det är det, inte sjunkande båtar, som är den stora inhumaniteten i den europeiska flyktingpolitiken.
Den 2 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin