Jag har suttit med vid många disputationer. När den som kallas för opponent säger att den kommit för att ha ett samtal om ämnet med doktoranden, blir jag irriterad på mig själv, att jag inte satt mig precis vid dörren så att jag hade kunnat lämnat tillställningen utan att väcka uppmärksamhet.
När man för ett samtal om en avhandling, förödmjukar man avhandlingen och dess författare. Då säger man att den här avhandlingen tål inte det som faktiskt är disputationsaktens mening, att disputera över avhandlingen, och den sk opponenten har avsagt sig den funktion som givit opponentens dess titel, att opponenten opponerar.
En opponent skall inte föra ett samtal. Den skall opponera. Den skall, i god skolastisk dialektisk tradition, göra sitt yttersta för att förkasta avhandlingen och dess teser. Den skall bedriva opposition, gå emot avhandlingens teser och försöka påvisa att de inte är giltiga.
Samtidigt hoppas oftast opponenten, betygsnämnden, de flesta av disputationens publik, och inte minst respondenten, att opponenten kommer att misslyckas och att respondenten lyckas försvara sin avhandling.
Respondenten heter just respondent, eftersom den skall svara för sig och sin avhandling. Man säger också att man försvarar sin avhandling. Ingen försvarar något i ett samtal. I ett samtal flyter utsagor ihop och bildar en ström. I en disputation ställs de mot varandra och respondenter försvarar med all sin kraft, med allt sitt förnuft, med all sin kunskap, med all sin empiri och analys, sina slutsatser.
En disputand försvarar sin avhandling. Efteråt kan den säga att den försvarat sin avhandling. Om däremot disputationen har degraderats till ett samtal, då har den sk respondenten varit en samtalspartner som har samtalat om sin avhandling. Avhandlingen är inte försvarad utan samtalad kring. En förödmjukelse av en avhandling och av avhandlingens författare. En förödmjukelse mot alla de år som avhandlingsförfattaren kämpat för att få till en hållbar och försvarbar avhandling.
När en opponent säger sig vilja föra ett samtal, har den abdikerat som opponent och blivit samtalspartner. Det är den kraftigaste kritik som kan riktas mot en avhandling eftersom samtalet visar att avhandlingen inte tål det som en disputation skall innehålla, ett disputerande, där opponenten opponerar. Det är också en än mer förödande kritik eftersom respondenten, som nu blivit förödmjukande degraderad till samtalspartner, inte kan försvara sig mot det förödande angreppet eftersom samtalspartnern, den forna opponenten, har satt situationen, till att vara ett samtal och inte en disputation.
Möjligen kan den degraderade och förödmjukade forna respondenten, begära att få bli upphöjd genom att samtalspartnern, den forna opponenten, antar sin egentliga funktion, att vara opponent och att opponera.
Respondenten hävdar, genom sin avhandling A. Opponenten hävdar icke-A. Därefter disputerar de. I den mån betygsnämnden finner att respondenten lyckats försvara sitt A, blir doktoranden godkänd.
Den 2 maj 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
När man för ett samtal om en avhandling, förödmjukar man avhandlingen och dess författare. Då säger man att den här avhandlingen tål inte det som faktiskt är disputationsaktens mening, att disputera över avhandlingen, och den sk opponenten har avsagt sig den funktion som givit opponentens dess titel, att opponenten opponerar.
En opponent skall inte föra ett samtal. Den skall opponera. Den skall, i god skolastisk dialektisk tradition, göra sitt yttersta för att förkasta avhandlingen och dess teser. Den skall bedriva opposition, gå emot avhandlingens teser och försöka påvisa att de inte är giltiga.
Samtidigt hoppas oftast opponenten, betygsnämnden, de flesta av disputationens publik, och inte minst respondenten, att opponenten kommer att misslyckas och att respondenten lyckas försvara sin avhandling.
Respondenten heter just respondent, eftersom den skall svara för sig och sin avhandling. Man säger också att man försvarar sin avhandling. Ingen försvarar något i ett samtal. I ett samtal flyter utsagor ihop och bildar en ström. I en disputation ställs de mot varandra och respondenter försvarar med all sin kraft, med allt sitt förnuft, med all sin kunskap, med all sin empiri och analys, sina slutsatser.
En disputand försvarar sin avhandling. Efteråt kan den säga att den försvarat sin avhandling. Om däremot disputationen har degraderats till ett samtal, då har den sk respondenten varit en samtalspartner som har samtalat om sin avhandling. Avhandlingen är inte försvarad utan samtalad kring. En förödmjukelse av en avhandling och av avhandlingens författare. En förödmjukelse mot alla de år som avhandlingsförfattaren kämpat för att få till en hållbar och försvarbar avhandling.
När en opponent säger sig vilja föra ett samtal, har den abdikerat som opponent och blivit samtalspartner. Det är den kraftigaste kritik som kan riktas mot en avhandling eftersom samtalet visar att avhandlingen inte tål det som en disputation skall innehålla, ett disputerande, där opponenten opponerar. Det är också en än mer förödande kritik eftersom respondenten, som nu blivit förödmjukande degraderad till samtalspartner, inte kan försvara sig mot det förödande angreppet eftersom samtalspartnern, den forna opponenten, har satt situationen, till att vara ett samtal och inte en disputation.
Möjligen kan den degraderade och förödmjukade forna respondenten, begära att få bli upphöjd genom att samtalspartnern, den forna opponenten, antar sin egentliga funktion, att vara opponent och att opponera.
Respondenten hävdar, genom sin avhandling A. Opponenten hävdar icke-A. Därefter disputerar de. I den mån betygsnämnden finner att respondenten lyckats försvara sitt A, blir doktoranden godkänd.
Den 2 maj 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
