Du får opinionsstöd av andra kvinnorna. De solidariserar sig med dig i text och ibland genom att ta på sig en schal. Men sedan överger de dig för att kämpa för de kvinnor som vill sitta i börsnoterade bolags styrelser.
Jag kommer in i butiken och ser dig sitta bakom disken med din schal som täcker ditt hår. Jag stannar upp. Ser om det finns en annan disk. Men det finns det inte. Jag tar ett steg tillbaka, vänder mig om och går ut.
Du ber mig och andra att förstå. Du har spelat in den här videon, där du ber oss se dig och förstå dig, och du berättar hur du uppfattar reaktionerna på din schal.
https://www.youtube.com/watch?v=KfgmaSfAcAs
Inte en sekund frågar du dig hur det är för mig. Inte en sekund bryr du dig om den andre, om mig. Det är du, du och du. Det är du och din schal som skall tolereras. Det är du och du och du som är förtryckt genom min reaktion på din schal.
Vem bryr sig om mig? Vem frågar mig om min upplevelse? Vem söker förståelse av min reaktion?
Enligt nutida rasism är jag en vit man, och därför, genom hudfärgen, priviligierad. Visst har jag det bra, men den guden som din schal representerar, om han finns, så vet han att jag arbetat ganska mycket för att ha det bra. Jag har inte ärv någonting, annat än farmors intellekt, som gav mig mitt professionella liv. Jag har också ärvt det samhälle hon och alla andra byggde upp, och som jag försökt förvalta och utveckla.
Det är det arvet som gör mig rädd för dig. Om du skulle vilja veta. Om du skulle vilja förstå. Om du kan ta dig ur din schal och fråga varför jag vänder i dörren.
Jag är rädd. Jag är rädd för vad som skall ske med mig. Men än mer, vad som skall ske med mina barn och de efterkommande. Jag är rädd att det samhälle jag fick i arv, som jag försökt att utveckla, skall gå under. När din schal sveps om mitt samhälle och mina barn.
När jag ser din schal ser jag svastikan. Symbolen för en totalitär och våldsam ideologi.
När jag ser din schal ser jag alla de som böjer sitt huvud till marken i underkastelse. Som minner mig så starkt om de massor som gapar och skriker för att hylla sin Führer. De som svär samma underkastelsens ed.
När jag ser din schal ser jag det persiska rikets (sasanidiska riket) undergång genom de invasiva muslimska arméerna, som med sitt islam kastade den persiska kulturen i aska.
När jag ser din schal ser jag dagens repressiva iranska stat. Jag ser alla terrordåd som islam med lätthet motiverar och inspirerar till.
När jag ser din schal ser jag den underkastelse som den har, som gör att du vägrar griskött bara för att visa lydnad. Som gör att du vägrar bada bland män för att deras tankar inte skall lämna underkastelsen under guden.
När jag ser din schal ser jag allt det vi kämpade för, försvinna i en virvel av underkastelse och ofrihet, och ibland i våld.
Din schal gör mig rädd för att mitt arv, och det som jag byggt vidare, skall försvinna. Det som var så bra, så fint. Ja, det som var så bra att du valde att komma till det.
Jag är rädd för nazismen. Därför bekämpar jag nazismen. Jag är rädd för kommunismen. Därför bekämpar jag kommunismen. Jag är rädd för islam. Därför bekämpar jag islam.
Din schal vill mig illa. Den vill mina barn illa. Den vill mina efterkommande illa. Den vill mitt samhälle illa.
Därför vänder jag i dörren när jag ser din schal.
Det är inte dig jag är rädd för. Ta av schalen och du skall se att jag kommer fram till dig. Jag ler säkert och jag kommer säkert finna anledning till ett gemensamt skratt, eftersom jag tycker det är bland människans finaste gåvor, att kunna skratta tillsammans.
Men när du har schalen på, vänder jag. Inte för att jag är rädd för dig. Jag är rädd för den totalitära hemska ideologi som schalen representerar, och för vad den gör med mitt samhälle. Det jag ärvde och vill ge vidare.
Öllsjö, Kvinnodagen den 8 mars 2020