I boken Mefisto, av Klaus Mann, håller en professor ett tal i Berlin kring 1930 med titeln ’Det hotande barbariet’. Han får applåder och buarop. De flesta anser dock att han överdriver. Man menar att det där med judehatet kommer att gå bort. De kritiserar professorn och säger:” Vart har er tolerans mot oliktänkande tagit vägen? …Vi måste alla göra vårt yttersta för att med demokratins hjälp tämja de där människorna, måste vinna dem över till vår sida istället för att bekämpa dem till varje pris. … Och för övrigt…är det ju ändå dock så att den verklige fienden finns på vänsterkanten’ (s. 208). Professorn i boken lämnade Berlin för att aldrig mer återkomma. Det sista av Weimarrepublikens demokrati försvann efter Riksdagshusets brand den 27 februari 1933.
I boken ’Intill slutet vill jag vittna’, av Victor Klemperer, beskriver han sin vardagliga tillvaro, med början vid Hitlers maktövertagande 1933, till Hitlers självmord 1945. Han är en priviligierad jude, om du ursäktar ordet priviligierad i sammanhanget, men med det avser jag att han behandlades bättre p g a att han var gift med en ’judehora’, dvs hans fru klassificerades som arier. I boken får man ta del av hur han om och om igen tänker ’nu kan det inte bli värre’, och att alla begränsningar som påförs honom p g a att han är jude, som ter sig helt absurda för mig som läsare idag, som att judar inte får gå på vissa gator, blir accepterade och en del i hans naturliga vardag. Vi som vet hur det slutade läser alla dessa smygande repressiva åtgärder med smärta och ropar vid varje läst sida: ’Se vad det är, anpassa dig inte, stick, lämna!’
Idag.
Idag krävs stora polisuppbåd om man önskar demonstrera mot islam genom att bränna koranen. Men så är det blott en dansk och en invandrad irakier som gör det.
Idag visar man Lars Vilks produktion på en utställning i Höganäs, men utan det konstverk som blev hans mest berömda, Mohammed som rondellhud. Det verk som gjorde honom förföljd, med sträng polisövervakning 24 timmar per dygn. Och som indirekt tog hans liv.
Idag publiceras inte de berömda danska Mohammedkarikatyrerna. Inte ens när man skriver om dem.
Idag krävs speciella säkerhetshänsyn för att en iransk konstnär skall kunna ställa ut sitt konstverk som uttrycker klädselpåbudet för kvinnor i Iran.
Idag gäller principen att det är väskförbud för större tillställningar. Det motiverats med ökningen av terrorhot från en 3:a till en 4:a, vilket kommer efter att hotbilden från muslimskt håll ökat dramatiskt.
Idag åker inte svenska ishockeylandslaget i landslagsklädsel, vilket är en konsekvens av att två svenskar, som bar den gula landslagströjan, mördades av en muslim i Bryssel p g a att de bar den svenska landslagströjan och därför kunde antas vara svenskar.
Idag blev en del demonstrationer som uppmärksammar Kristallnatten inställda. Säkerhetshot säger vissa tidigare arrangörer. Andra säger att det är fel tid. Dock ägde demonstrationer rum på några platser, t ex Göteborg.
Idag döper IKEA sin juldryck, det som vanligen kallas julmust, för Vintersaga. Det kan vara en tillfällighet, men jag hör ekot av imamer som förkunnar att det är haram, dvs förbjudet för en god muslim, att önska en icke-muslim god jul.
Idag accepteras att muslimska kvinnor demonstrerar sin livsåskådning genom hijaben på sjukhus och apotek, ja, t o m när de bär polisuniform, tvärtemot tidigare svensk tradition att inte demonstrera sin livsåskådning på arbetet. En tradition som fortfarande gäller de flesta, förutom muslimska kvinnor.
Jag har gjort en egen demonstrationsnål, där symbolen för allah är överstruken med ett streck, och där jag imiterat kärnkraftsmotståndets slogan genom att ha texten ”Islam? No thanks”. Jag bär inte nålen naturligt, som en självklarhet, hur som helst. För varje gång värderar jag situationen. Som exempel bar jag den inte när jag nyligen bilade genom Europa. Den faktiska rätten att uttrycka sig ankommer vissa, de med våldskapital, de med en fascism i ryggen, men inte de som blott är fredliga antitotalitära socialister.
När jag är i Italien använder jag en svensk landslagströja när jag cyklar. Inte blott för att skryta över min svenskhet, utan mer p g a att den är gul och därför syns lång väg på vägarna. Idag tar jag inte på mig den med en självklarhet, utan tänker över var jag kommer att cykla. Jag skulle inte cykla in i den stora staden Savona med den. Men mestadels cyklar jag ute på landsvägen, genom små byar, varför jag väljer att använda den vid de tillfällena.
Hur långt har vi kommit i vår anpassning till islam och dess ständigt närvarande hot om våld? Det är omöjligt att svara på den frågan eftersom, likt Klemperer, det är smygandet och naturliggörandet, själva anpassningen som är själva naturen i fenomenet och som gör det hart när osynligt. Det smyger sig på. Det som var helt orimligt tidigare, framstår inte som rimligt, utan som så naturligt att man inte ens reflekterar över rimligheten i det.
När dörrarna till Auschwitz slogs upp för första gången, då var allt för sent.
Det är svårt att tänka sig något motsvarande Auschwitz i Sverige. Men blotta begränsandet, hänsynen, anpassningen, tystnaden, är skrämmande.
Den hängde vänjer sig vid snaran.
Den 11 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
I boken ’Intill slutet vill jag vittna’, av Victor Klemperer, beskriver han sin vardagliga tillvaro, med början vid Hitlers maktövertagande 1933, till Hitlers självmord 1945. Han är en priviligierad jude, om du ursäktar ordet priviligierad i sammanhanget, men med det avser jag att han behandlades bättre p g a att han var gift med en ’judehora’, dvs hans fru klassificerades som arier. I boken får man ta del av hur han om och om igen tänker ’nu kan det inte bli värre’, och att alla begränsningar som påförs honom p g a att han är jude, som ter sig helt absurda för mig som läsare idag, som att judar inte får gå på vissa gator, blir accepterade och en del i hans naturliga vardag. Vi som vet hur det slutade läser alla dessa smygande repressiva åtgärder med smärta och ropar vid varje läst sida: ’Se vad det är, anpassa dig inte, stick, lämna!’
Idag.
Idag krävs stora polisuppbåd om man önskar demonstrera mot islam genom att bränna koranen. Men så är det blott en dansk och en invandrad irakier som gör det.
Idag visar man Lars Vilks produktion på en utställning i Höganäs, men utan det konstverk som blev hans mest berömda, Mohammed som rondellhud. Det verk som gjorde honom förföljd, med sträng polisövervakning 24 timmar per dygn. Och som indirekt tog hans liv.
Idag publiceras inte de berömda danska Mohammedkarikatyrerna. Inte ens när man skriver om dem.
Idag krävs speciella säkerhetshänsyn för att en iransk konstnär skall kunna ställa ut sitt konstverk som uttrycker klädselpåbudet för kvinnor i Iran.
Idag gäller principen att det är väskförbud för större tillställningar. Det motiverats med ökningen av terrorhot från en 3:a till en 4:a, vilket kommer efter att hotbilden från muslimskt håll ökat dramatiskt.
Idag åker inte svenska ishockeylandslaget i landslagsklädsel, vilket är en konsekvens av att två svenskar, som bar den gula landslagströjan, mördades av en muslim i Bryssel p g a att de bar den svenska landslagströjan och därför kunde antas vara svenskar.
Idag blev en del demonstrationer som uppmärksammar Kristallnatten inställda. Säkerhetshot säger vissa tidigare arrangörer. Andra säger att det är fel tid. Dock ägde demonstrationer rum på några platser, t ex Göteborg.
Idag döper IKEA sin juldryck, det som vanligen kallas julmust, för Vintersaga. Det kan vara en tillfällighet, men jag hör ekot av imamer som förkunnar att det är haram, dvs förbjudet för en god muslim, att önska en icke-muslim god jul.
Idag accepteras att muslimska kvinnor demonstrerar sin livsåskådning genom hijaben på sjukhus och apotek, ja, t o m när de bär polisuniform, tvärtemot tidigare svensk tradition att inte demonstrera sin livsåskådning på arbetet. En tradition som fortfarande gäller de flesta, förutom muslimska kvinnor.
Jag har gjort en egen demonstrationsnål, där symbolen för allah är överstruken med ett streck, och där jag imiterat kärnkraftsmotståndets slogan genom att ha texten ”Islam? No thanks”. Jag bär inte nålen naturligt, som en självklarhet, hur som helst. För varje gång värderar jag situationen. Som exempel bar jag den inte när jag nyligen bilade genom Europa. Den faktiska rätten att uttrycka sig ankommer vissa, de med våldskapital, de med en fascism i ryggen, men inte de som blott är fredliga antitotalitära socialister.
När jag är i Italien använder jag en svensk landslagströja när jag cyklar. Inte blott för att skryta över min svenskhet, utan mer p g a att den är gul och därför syns lång väg på vägarna. Idag tar jag inte på mig den med en självklarhet, utan tänker över var jag kommer att cykla. Jag skulle inte cykla in i den stora staden Savona med den. Men mestadels cyklar jag ute på landsvägen, genom små byar, varför jag väljer att använda den vid de tillfällena.
Hur långt har vi kommit i vår anpassning till islam och dess ständigt närvarande hot om våld? Det är omöjligt att svara på den frågan eftersom, likt Klemperer, det är smygandet och naturliggörandet, själva anpassningen som är själva naturen i fenomenet och som gör det hart när osynligt. Det smyger sig på. Det som var helt orimligt tidigare, framstår inte som rimligt, utan som så naturligt att man inte ens reflekterar över rimligheten i det.
När dörrarna till Auschwitz slogs upp för första gången, då var allt för sent.
Det är svårt att tänka sig något motsvarande Auschwitz i Sverige. Men blotta begränsandet, hänsynen, anpassningen, tystnaden, är skrämmande.
Den hängde vänjer sig vid snaran.
Den 11 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
