Medan överklassfamiljen tar sig ut till Arlanda, för att åka på en aningen utsträckt helgresa till Nice, tar killen i underklassfamiljen hissen ner tre trappor, för att gå in i nästa trappuppgång, åka hissen upp fyra trappor, för att spela datorspel hos sin kompis. När middagens serveras, bjuds överklassbarnen på en fantastisk juice, i en flaska på 0,5 liter, sprungen från Helsingborg, gjord på frukt som annars skulle ha kastats och kryddad med goda kryddor. På underklassens bord sätts det fram en Coca-Cola-flaska på 1,5 liter på bordet. Möjligheterna att bli fet är små i överklassens liv, medan möjligheterna i underklassfamiljen är övermäktiga.
Medan överklassen dricker ett litet glas med juice, dricker underklassen två bägare med coca-cola. Kostnaden blir kanske densamma, men nyttigheten i underklassens dryck är obefintlig, ja, kanske t o m skadlig.
Vad händer om man beskattar coca-colan, men inte juicen? Eller om man t o m subventionerar juicen? Förändras då beteendet?
Det har skett en kraftig förändring i svenskens alkoholkonsumtion. Halvböjen vodka har ersatts med vin, cider och öl. Man tror att det beror på att svenskan numer har stor utlandserfarenhet, speciellt från södra Europa, där man har den barbariska böjelsen att möjligen dricka en, blott en snaps, sk grappa. Efter maten! Upplevelse av alternativ, sprunget ur ekonomisk välmåga, som gör att man kan erfara alternativ, har förändrat alkoholkonsumtionen. Inte skatterna på spriten. Inte propagandan.
Rökningen har gått ner, mest i de övre klasserna, tycks det. Här kanske skatterna gjort sitt, då det är oerhört dyrbart att röka. Kanske också propagandan. Jag vill rätt gärna tro att det är den övertygande kunskapen om rökningens hälsoeffekter som nått fram.
Svenskan sägs också vara den som äter mest industriprocessad mat. Det är emellertid något som alla tycks göra, oavsett klass. Det kan ha sin grund i att vi alla arbetar, män som kvinnor, varför vi inte har tid att laga mat från grunden. Det finns inte längre en hemmafru som kan skala potatisen, göra långkoket och tillräckligt marinera. Blott på helgen står sådan mat som en möjlighet.
Mathållningen är således en funktion av kultur, som delvis är sprungen ur ekonomiska förhållanden, men då inte som överskott, dvs pengar, utan position i produktionsprocessen, där främst kvinnan har lämnat den familjära produktionen till förmån för den samhälleliga produktionen, dvs blivit löneanställd.
Man kan förvisso beskatta klassamhället och kulturen. Men historien med spriten antyder att det kan vara oerhört svårt. Kanske kortsiktigt, om coca-colan gjordes till en lyxprodukt med en skattesats på 2000%. Men behoven och vanan finns fortfarande där, och söker sig andra vägar.
Kan man inte tänka aningen annorlunda?
När det gäller kosthållning, med industrimaten. Tänk om staten kunde använda alla RUT- och ROT-pengar till att subventionera en specifik typ av restauranger. Staten definierar kvarterskrogar, som får subventioner i den utsträckning de saluför färdig mat, vid bord eller hemkörning, till frukost, middag och kvällsvard, där den färdiga maten preciseras utifrån vad som är bra och god mat. Visst, det blir ett rysligt reglerande. Men, man kan vinna god kosthållning, lokalt producerade råvaror, till gagn för de lokala producenterna, med ökad samhällskänsla genom att man träffar sina grannar på kvarterskrogen, där en del sk okvalificerat arbete erbjuds, inte minst till våra invandrare, kanske främst den stora arbetslöshetsarmé som idag finns i form av arbetslösa utländska kvinnor.
Coca-colan har jag ingen lösning på för tillfället. Kanske du har det?
Den 27 februari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin