Problemet med skamförtryck i Sverige är mycket stort. Det omfattar många människor, de som tillhör de svagaste i samhället, kvinnor och flickor, ofta i områden som i övrigt är mycket utsatta. Skamförtrycket utgör ett hart när ofattbart ingrepp i den mänskliga friheten.
Detta till trots leder det inte till starka politiska åtgärder. Vi hör inga starka, dundrande förbannelser, fördömanden eller krav på kraftfulla åtgärder för att befria flickorna och kvinnorna. Vi ser inga omfattande demonstrationer eller andra typer av kraftiga protester som protesterar mot skamförtrycket.
Det är en oerhörd samhällsparadox att det finns en relativ tystnad kring detta förtryck i Sverige medan det förekommer ett högljutt och rikligt protesterande kring palestiniernas situation på Gaza.
De som är mycket nära problemet, de som arbetar i skola och förskola, tycks i stor utsträckning tiga eller, absurt nog, sympatisera med förtrycket. Skolors och förskolors personal marscherar inte på gatorna mot skamförtrycket. De t o m tiger om det på sina arbetsplatser.
Politikerna, de som ytterst skall värna svensk demokrati och svenskars frihet, är undfallande. Eller än värre, som i följande klipp, som jag rekommenderar dig att se, där en socialdemokrat säger att de sedan 1990 bekämpat (sic!) hedersförtrycket i Malmö.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/vagrar-gora-nat-at-det-debatt-om-hedersfortryck-i-studion
Eftersom skamförtrycket nu är så oerhört omfattande att t o m staten synes ha abdikerat, kan man inte säga att Socialdemokraternas bekämpning i Malmö varit framgångsrik, om det ens varit övertygande. Eller, om det ens har existerat. Socialdemokraten i inslaget visar ett förakt för problematiken. Ett förakt mot de förföljda flickorna och kvinnorna. Därmed visar han ett förakt för två idéer som tidigare varit grundläggande i Sverige, inte minst för socialdemokrater, frihet och demokrati.
Det vore lika lätt, om inte lättare eftersom det sker i det samhället där vi lever vår vardag, att ställa sig på barrikaderna och protestera mot att flickor inte får bada i samma bassäng som pojkar, som det är att stå på torget och kräva fred i Palestina. Krig som drabbar civilbefolkning i Gaza och könsdiskriminering i Sverige som drabbar de svagaste i samhället borde vara lika enkelt och självklart att protestera mot. Att man demonstrerar för palestiniernas rätt till liv på Gaza, men inte för flickornas och kvinnornas rätt till anständigt fritt liv i Sverige är absurt och paradoxalt. Det kräver en förklaring.
Varför protesterar inte samhället, opinionsbildarna, tyckarna, staten och socialdemokratin mot skamförtrycket? Jag tror att en liten förklaring är kulturrädsla, delvis baserad i den rasistiska identitetsföreställningen med sin groteska kulturrelativism.
Mot Israel visas ingen som helst förståelse bland de som tar till gatorna eller som florerar på X och andra sociala medier. Däremot visas förståelse mot kvinnoförtryck. Man muttrar om patriarkatet, likt när Gudrun Schyman gjorde det religiöst motiverade kvinnovåldet i Afghanistan till ett allmänt, generellt samhällsvåld: ”Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige”. Men det är muslimer som förbjuder flickor att gå i skolan i Afghanistan och det är muslimer som förbjuder flickor att bada med pojkar i Sverige. Det svenska patriarkatet kan sannerligen inte lastas för skamkulturen i Sverige.
( https://www.retorikforlaget.se/schymanns-talibantal-kon-ar-politiskt/ )
Några, med stor risk för att förnedras genom att kallas rasistiska Sverigedemokrater, vågar muttra om traditioner och kulturer, men i sammanhang där tradition och kultur skall visas, om inte tolerans, så i alla fall respekt och acceptans, möjligen i väntan på en sakta förändring.
Förvisso är skamkulturen traditionell och kulturell, men den har en stark grund i det abrahamitiska kvinnoföraktet. Hos judar, hos kristna, och idag mest uttalat, hos muslimer.
Förvisso är det Israel som dödar palestinier på Gaza. Därom har demonstranterna och de protesterande rätt. Men det är lika sant att det är det muslimska Hamas som misslyckas i att försvara sin befolkning och det är de som utlöste kriget genom sin mordiska attack på civila i Israel den 7:e oktober. Om det tiger de protesterande. Så som samhällets tiger om skamförtrycket i Sverige.
Det är flickor och kvinnor, mestadels i redan utsatta områden, de som står längst ner på den sociala skalan, som får lida för samhällets oförmåga och ovilja att strida mot förtryckets ideologi.
Lika ensam som den palestinska flickan står i Gaza, står flickan i Sverige. Med enda skillnaden att hon oftast, men inte alltid, minns Fadime, får behålla sitt liv, men ett liv i skamförtryck.
Ve tystnaden!
Den 4 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin