Ett universitetsbibliotek stoltserar med att vara det första HBTQ-certifierade biblioteket. Jag antar att det innebär att de lärt sig vad HBTQ är och hur man bemöter de individer som går under klassificeringen HBTQ.
Jag fick börja på St Lars, ett mentalsjukhus med gravt förståndshandikappade individer, med sommarjobb när jag var 20 år. Jag fick inte en sekunds utbildning i vad som var speciellt med dessa individer och hur jag skulle agera. Blott den sista veckan fick jag instruktioner, av en föreståndare som jag såg som en ängel, ty hon gick med mig och visade med omsorg och kärlek till patienterna, och till mig, hur jag skulle bädda för dem som låg hela tiden till sängs, för att de skulle undvika liggskador. Det var en speciell teknik hon lärde mig att skapa den där struten över fötterna, när de låg i ryggläge, så att täcket inte skulle tynga ner deras fötter.
Är då HBQT-individer så starkt avvikande, att man inte klarar sig med vanligt hyfs och normalnivå på medmänsklighet, utan att de kräver en speciell utbildning idag? Eller är detta ett utslag av identitetspolitiken, där varje minsta mänskliga kategori kan och skall identifieras och urskiljas, och särbehandlas?
Men det är inte en fullständig urskiljning, utan en modebetonad särskiljning, ty det finns så många kategorier som kan urskiljas, socialister, skåningar och, inte minst, ungdomar av arbetarklass. Men biblioteket är inte certifierad för dessa kategorier.
Denna HBTQ-certifiering sker på ett universitet som tidigare utmärkt sig för politisk aktivism. Det engagerade sig i Earth Hour, en miljömanifestation där man släcker ner lamporna under en timme för att skapa uppmärksamhet på, inte jordens fortsatta existens, utan människans fortsatta existens på jorden.
Det är på det universitet som universitetet engagerade sig i Pride-manifestationen och glatt uppmanade sina medarbetare att vandra med universitetsflaggan i Pride-tåget. Jag, som låg i Lund pvid slutet av 70-talet och var socialist, kan bara med avund se hur de kan delta i politiska manifestationer, medan mitt universitet, vid tiden innan universiteten gled in under PK, aldrig hade accepterat Lunds Universitets fana i min politiska manifestation, 1:a Maj-tåget.
Det är på det universitetet du kan riskera att stöta på den administratör som, mig veterligen, är den enda universitetsanställde som fällts i domstol för utövande av politiskt våld, och ändå fått behålla anställningen. Jag förstår att mina mer våldsamma, i ord, lagda kommunister, ser med avund på detta, då de gärna hade haft en anställning vid Lunds Universitet, samtidigt som de kunde ge kapitalister på käften för att de var kapitalister. Men detta politiska våld var riktat mot en Sverigedemokrat, vilket av de politiska aktivisterna idag nog ses som mer ursäktat.
Jag, som låg i Lund och var socialist, tyckte det var, inte bara irriterande, utan också upprörande att mitt universitet firande sin högtidsdag exakt samtidigt som vi socialister gick på gatorna 1:a Maj. Studenterna gick med sina vita mössor till universitetets trappa och höll tal till Rektorn, med stort R, och till den blommande magnolian. Jag minns att jag ett tag tyckte det var en uppseendeväckande demonstration från de reaktionära professorerna. Men långt innan jag själv tillhörde det skrået, såg jag det istället som en stark demonstration av autonomi. Jag började förstå och beundra att universitet tidigare hade haft en mur kring sig, just för att manifestera sitt oberoende. Ingen samhällelig kraft, inte ens den enade Arbetarrörelsen, kunde förmå universitetet att flytta sin högtidsdag en dag bakåt, för att möjliggöra för de socialistiska studenterna att få delta i firandet av Universitetet. Ett autonomt Universitet, ett akademiskt Universitet, som bygger på Förnuftet, på den vetenskapliga kunskapen, deltar inte i politiska manifestationer, hur angelägna de än är för samhället, ty ett akademiskt Universitet är och måste vara oberoende.
Hur avundsjukt måtte inte den gamla 68-vänstern se på den politiska aktivism som idag präglar många universitet. Tänk att få tillgång till universitetet, dess resurser och dess renommé, för att manifestera sin politik. Röda fanor tillsammans med universitetets fana.
En professur i Klass. Ett utbildningsprogram i Klass.
Röda av avund är de idag. När de ser det aktivistiska universitetet. Med skuggan av Heidegger.
Öllsjö den 11 mars 2019
Jag fick börja på St Lars, ett mentalsjukhus med gravt förståndshandikappade individer, med sommarjobb när jag var 20 år. Jag fick inte en sekunds utbildning i vad som var speciellt med dessa individer och hur jag skulle agera. Blott den sista veckan fick jag instruktioner, av en föreståndare som jag såg som en ängel, ty hon gick med mig och visade med omsorg och kärlek till patienterna, och till mig, hur jag skulle bädda för dem som låg hela tiden till sängs, för att de skulle undvika liggskador. Det var en speciell teknik hon lärde mig att skapa den där struten över fötterna, när de låg i ryggläge, så att täcket inte skulle tynga ner deras fötter.
Är då HBQT-individer så starkt avvikande, att man inte klarar sig med vanligt hyfs och normalnivå på medmänsklighet, utan att de kräver en speciell utbildning idag? Eller är detta ett utslag av identitetspolitiken, där varje minsta mänskliga kategori kan och skall identifieras och urskiljas, och särbehandlas?
Men det är inte en fullständig urskiljning, utan en modebetonad särskiljning, ty det finns så många kategorier som kan urskiljas, socialister, skåningar och, inte minst, ungdomar av arbetarklass. Men biblioteket är inte certifierad för dessa kategorier.
Denna HBTQ-certifiering sker på ett universitet som tidigare utmärkt sig för politisk aktivism. Det engagerade sig i Earth Hour, en miljömanifestation där man släcker ner lamporna under en timme för att skapa uppmärksamhet på, inte jordens fortsatta existens, utan människans fortsatta existens på jorden.
Det är på det universitet som universitetet engagerade sig i Pride-manifestationen och glatt uppmanade sina medarbetare att vandra med universitetsflaggan i Pride-tåget. Jag, som låg i Lund pvid slutet av 70-talet och var socialist, kan bara med avund se hur de kan delta i politiska manifestationer, medan mitt universitet, vid tiden innan universiteten gled in under PK, aldrig hade accepterat Lunds Universitets fana i min politiska manifestation, 1:a Maj-tåget.
Det är på det universitetet du kan riskera att stöta på den administratör som, mig veterligen, är den enda universitetsanställde som fällts i domstol för utövande av politiskt våld, och ändå fått behålla anställningen. Jag förstår att mina mer våldsamma, i ord, lagda kommunister, ser med avund på detta, då de gärna hade haft en anställning vid Lunds Universitet, samtidigt som de kunde ge kapitalister på käften för att de var kapitalister. Men detta politiska våld var riktat mot en Sverigedemokrat, vilket av de politiska aktivisterna idag nog ses som mer ursäktat.
Jag, som låg i Lund och var socialist, tyckte det var, inte bara irriterande, utan också upprörande att mitt universitet firande sin högtidsdag exakt samtidigt som vi socialister gick på gatorna 1:a Maj. Studenterna gick med sina vita mössor till universitetets trappa och höll tal till Rektorn, med stort R, och till den blommande magnolian. Jag minns att jag ett tag tyckte det var en uppseendeväckande demonstration från de reaktionära professorerna. Men långt innan jag själv tillhörde det skrået, såg jag det istället som en stark demonstration av autonomi. Jag började förstå och beundra att universitet tidigare hade haft en mur kring sig, just för att manifestera sitt oberoende. Ingen samhällelig kraft, inte ens den enade Arbetarrörelsen, kunde förmå universitetet att flytta sin högtidsdag en dag bakåt, för att möjliggöra för de socialistiska studenterna att få delta i firandet av Universitetet. Ett autonomt Universitet, ett akademiskt Universitet, som bygger på Förnuftet, på den vetenskapliga kunskapen, deltar inte i politiska manifestationer, hur angelägna de än är för samhället, ty ett akademiskt Universitet är och måste vara oberoende.
Hur avundsjukt måtte inte den gamla 68-vänstern se på den politiska aktivism som idag präglar många universitet. Tänk att få tillgång till universitetet, dess resurser och dess renommé, för att manifestera sin politik. Röda fanor tillsammans med universitetets fana.
En professur i Klass. Ett utbildningsprogram i Klass.
Röda av avund är de idag. När de ser det aktivistiska universitetet. Med skuggan av Heidegger.
Öllsjö den 11 mars 2019
RSS-flöde
