Idag blev det offentligt genom lokaltidningen Kristianstadsbladet, att jag är utköpt från min tjänst som professor, till priset av 26 månadslöner, totalt en kostnad för Högskolan, enligt tidningen, på 2,5 miljoner kronor.
http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/professor-far-ga-hemma-med-lon-i-over-tva-ar/
Tidningen tycks veta vad som är skälet. Deras hypotes är att utköpet beror på att en lärare, Rektorns fru, har anklagat mig för att ha kränkt henne. Rektor Pihl svarar, enligt tidningen: ”Det är ett grovt påstående. Jag håller inte med om det.” HR-chefen säger ”Men den delen har inte alls med överenskommelsen att göra.”
Om du tror att du här skall få veta vad jag anser om deras hypotes, får du sluta läsa. Det som offentligheten vet är att hon anmälde mig som arbetsmiljöproblem, att jag genomförde två dokumenterade utredningar som visade att jag inte kränkt henne, och att HKr inte genomförde en dokumenterad utredning, men avförde anmälan med slutsatsen att det var en personlig konflikt. Allt detta är offentligt tillgängligt via HKr. Om detta har legat till grund för utköpet vet blott ledningspersonal på HKr, och eventuellt jag och mitt juridiska ombud. Men om det skall inte ordas. Ty jag tiger.
Min text handlar om tigandet, om den hedersöverenskommelse om tystnad som jag och HKr har, där HR-chefen uttryckte den som så här i ett personligt mail: ”… bakgrunden till varför överenskommelsen har träffats hålls mellan parterna”. Detta är vår gemensamma överenskommelse om tigandet.
Frågan är vad man får göra enligt ett sådant avtal när tidningen gör som de gör, framför en hypotes om orsakerna till utköpet.
Företrädarna för Hkr, Rektorn och HR-chefen, tycks dementera tidningens hypotes, där HR-chefen är mer kategorisk än Rektorn.
Låt oss anta att det finns ett skäl. Om någon säger till mig, att det är det som är skälet, vad får jag då göra, enligt tystnadsavtalet? Jag får rimligen inte säga ’Ja’, ty då har jag röjt bakgrunden. Men om de säger ett annat skäl, som jag vet inte är skälet, får jag då dementera genom att säga ’Nej, det är inte skälet’? Rimligtvis inte, ty då har jag också röjt bakgrunden eftersom jag säger att just det skälet inte är bakgrunden. En frågvis kan ju gå igenom alla möjliga orsaker, och genom dementier ringa in det som är skälet.
Jag anser därför att Rektorn i mild grad och HR-chefen i stor grad, har brutit vårt tysthetslöfte eftersom de med sina svar möjliggör inringning av skälet och uttalat sig om bakgrunden, vad som INTE finns i bakgrunden.
Men om det är så att jag vet om vilket skäl som är det riktiga, och det inte är det som tidningen skriver, har jag då inte moralisk plikt att tala sanning, att dementera deras hypotes? Nej, anser jag, ty tystnadsöverenskommelsen säger ju att jag inte har en plikt att säga sanningen, ty om den skall jag ju tiga. Får jag inte bejaka sanningen, får jag inte heller dementera lögnen.
Så, oavsett om tidningens utsaga är sann eller falsk, tiger jag, i respekt för överenskommelsen. Vilket jag gjorde när journalisten frågade mig.
Men låt oss komplicera saken. Jag har deltagit i överläggningar med HKr, där skäl anförts. Jag skall inte här gå in på om skäl är singularis eller pluralis, ty jag gör vad jag kan för att hålla mitt tysthetslöfte. Låt oss säga att det kan vara skäl A, skäl B, skäl C, eller skäl K, som är en kombination av A, B och C. Tidningens hypotes om Rektorns fru kan vara ett av A, B eller C.
Nu kommer det svåra.
Tänk om Y är skälet, men det skälet kan inte uttalas ty det är ett skäl som kanske inte är legitimt, eller det kanske t o m är olagligt. Det som anförs till mig, A, B, C eller K, anförs för att möjliggöra effekten, att Collin blir utköpt, men orsaken, skälets skäl, är Y, som aldrig nämnts i våra förhandlingar.
Det underlättar onekligen min tillvaro ty jag kan aldrig bryta mot tystnadslöftet eftersom jag faktiskt inte vet vad som är skälet, eftersom det riktiga och egentliga skälet, Y, aldrig anförts. Jag har blott får höra svepskäl, som skall fördunkla det riktiga skälet, Y.
Då förstår vi att de enda som vet vad som är skälet, dvs Y, är de som tillhör ledargarnityret på högskolan. Blott de är de som kan uppfylla tystnadslöftet, ty de är de enda som vet vad de skall tiga om.
Men svårigheterna stannar inte vid detta, ty den som beslutar är Rektor, ingen annan. Den som bär beslutet är Rektor. Därför måste det vara det skäl han har för att skriva på kontraktet som är det yttersta skälet för utköpet. Således slutar alla skäl i Rektorn och hans skäl.
Då kan man fråga sig, är det möjligt att veta en annan människas skäl? Den kan säga vad som helst, men i djupet av själen finns det egentliga skälet förborgat, kanske dolt av individens intresse att framstå som rationell eller hygglig. Om Rektorn, mellan skål och vägg, uttalar sitt skäl till undertecknandet, kan vi då vara säkra på att det är det egentliga skälet? Eller gör Rektorn det som vi kan insinuera att HKrs ledargarnityr gjort, redovisat ett legitimt skäl, för att dölja ett illegitimt skäl?
Och slutligen, i djupet av själen, kommer det argument jag brukar anföra till studenter och doktorander som hävdar att de har en tolkande ansats där de ’förstår’ människor. Jag brukar fråga dem om de någonsin gjort något som de i efterhand inte har lyckats förklara, som de i efterhand inte har förstått. Hur kunde jag göra så? är den fråga, som om du någonsin har uttalat den, så vet du att du inte kan förstå dig själv. Således, kan vi vara säkra på att det finns ett skäl som vi kan veta, ty om inte ens Rektorn vet varför, vem skall då kunna veta? Kristianstadsbladets journalist?
Men, du läsare, kan vara lugn. Jag tror mig om så mycket att jag är ganska övertygad, men inte helt säker, att jag vet. Sådan blir man efter att levt sitt yrkesverksamma liv i forskningens miljö, att jag tror mig veta, men att jag aldrig kan veta att jag vet. Men den kunskapen jag tror mig ha, använder jag inte till att berätta om vad som är skäl, eller att dementera skäl. Ty jag respekterar tystnadsöverenskommelsen på så sätt som jag tolkar den: Inte bekräfta, inte dementera, bara tiga.
Därför, på tidningens utsaga om att rektorns fru är orsaken, säger jag: Oaktat om jag vet eller ej, oaktat om jag tror mig veta eller ej, säger jag: Inga kommentarer. Och det var också så Rektorn, enligt tidningens citering, avslutade sitt uttalande: "Jag vill inte ge några kommentarer till det."
Öllsjö den 8 juni 2018
http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/professor-far-ga-hemma-med-lon-i-over-tva-ar/
Tidningen tycks veta vad som är skälet. Deras hypotes är att utköpet beror på att en lärare, Rektorns fru, har anklagat mig för att ha kränkt henne. Rektor Pihl svarar, enligt tidningen: ”Det är ett grovt påstående. Jag håller inte med om det.” HR-chefen säger ”Men den delen har inte alls med överenskommelsen att göra.”
Om du tror att du här skall få veta vad jag anser om deras hypotes, får du sluta läsa. Det som offentligheten vet är att hon anmälde mig som arbetsmiljöproblem, att jag genomförde två dokumenterade utredningar som visade att jag inte kränkt henne, och att HKr inte genomförde en dokumenterad utredning, men avförde anmälan med slutsatsen att det var en personlig konflikt. Allt detta är offentligt tillgängligt via HKr. Om detta har legat till grund för utköpet vet blott ledningspersonal på HKr, och eventuellt jag och mitt juridiska ombud. Men om det skall inte ordas. Ty jag tiger.
Min text handlar om tigandet, om den hedersöverenskommelse om tystnad som jag och HKr har, där HR-chefen uttryckte den som så här i ett personligt mail: ”… bakgrunden till varför överenskommelsen har träffats hålls mellan parterna”. Detta är vår gemensamma överenskommelse om tigandet.
Frågan är vad man får göra enligt ett sådant avtal när tidningen gör som de gör, framför en hypotes om orsakerna till utköpet.
Företrädarna för Hkr, Rektorn och HR-chefen, tycks dementera tidningens hypotes, där HR-chefen är mer kategorisk än Rektorn.
Låt oss anta att det finns ett skäl. Om någon säger till mig, att det är det som är skälet, vad får jag då göra, enligt tystnadsavtalet? Jag får rimligen inte säga ’Ja’, ty då har jag röjt bakgrunden. Men om de säger ett annat skäl, som jag vet inte är skälet, får jag då dementera genom att säga ’Nej, det är inte skälet’? Rimligtvis inte, ty då har jag också röjt bakgrunden eftersom jag säger att just det skälet inte är bakgrunden. En frågvis kan ju gå igenom alla möjliga orsaker, och genom dementier ringa in det som är skälet.
Jag anser därför att Rektorn i mild grad och HR-chefen i stor grad, har brutit vårt tysthetslöfte eftersom de med sina svar möjliggör inringning av skälet och uttalat sig om bakgrunden, vad som INTE finns i bakgrunden.
Men om det är så att jag vet om vilket skäl som är det riktiga, och det inte är det som tidningen skriver, har jag då inte moralisk plikt att tala sanning, att dementera deras hypotes? Nej, anser jag, ty tystnadsöverenskommelsen säger ju att jag inte har en plikt att säga sanningen, ty om den skall jag ju tiga. Får jag inte bejaka sanningen, får jag inte heller dementera lögnen.
Så, oavsett om tidningens utsaga är sann eller falsk, tiger jag, i respekt för överenskommelsen. Vilket jag gjorde när journalisten frågade mig.
Men låt oss komplicera saken. Jag har deltagit i överläggningar med HKr, där skäl anförts. Jag skall inte här gå in på om skäl är singularis eller pluralis, ty jag gör vad jag kan för att hålla mitt tysthetslöfte. Låt oss säga att det kan vara skäl A, skäl B, skäl C, eller skäl K, som är en kombination av A, B och C. Tidningens hypotes om Rektorns fru kan vara ett av A, B eller C.
Nu kommer det svåra.
Tänk om Y är skälet, men det skälet kan inte uttalas ty det är ett skäl som kanske inte är legitimt, eller det kanske t o m är olagligt. Det som anförs till mig, A, B, C eller K, anförs för att möjliggöra effekten, att Collin blir utköpt, men orsaken, skälets skäl, är Y, som aldrig nämnts i våra förhandlingar.
Det underlättar onekligen min tillvaro ty jag kan aldrig bryta mot tystnadslöftet eftersom jag faktiskt inte vet vad som är skälet, eftersom det riktiga och egentliga skälet, Y, aldrig anförts. Jag har blott får höra svepskäl, som skall fördunkla det riktiga skälet, Y.
Då förstår vi att de enda som vet vad som är skälet, dvs Y, är de som tillhör ledargarnityret på högskolan. Blott de är de som kan uppfylla tystnadslöftet, ty de är de enda som vet vad de skall tiga om.
Men svårigheterna stannar inte vid detta, ty den som beslutar är Rektor, ingen annan. Den som bär beslutet är Rektor. Därför måste det vara det skäl han har för att skriva på kontraktet som är det yttersta skälet för utköpet. Således slutar alla skäl i Rektorn och hans skäl.
Då kan man fråga sig, är det möjligt att veta en annan människas skäl? Den kan säga vad som helst, men i djupet av själen finns det egentliga skälet förborgat, kanske dolt av individens intresse att framstå som rationell eller hygglig. Om Rektorn, mellan skål och vägg, uttalar sitt skäl till undertecknandet, kan vi då vara säkra på att det är det egentliga skälet? Eller gör Rektorn det som vi kan insinuera att HKrs ledargarnityr gjort, redovisat ett legitimt skäl, för att dölja ett illegitimt skäl?
Och slutligen, i djupet av själen, kommer det argument jag brukar anföra till studenter och doktorander som hävdar att de har en tolkande ansats där de ’förstår’ människor. Jag brukar fråga dem om de någonsin gjort något som de i efterhand inte har lyckats förklara, som de i efterhand inte har förstått. Hur kunde jag göra så? är den fråga, som om du någonsin har uttalat den, så vet du att du inte kan förstå dig själv. Således, kan vi vara säkra på att det finns ett skäl som vi kan veta, ty om inte ens Rektorn vet varför, vem skall då kunna veta? Kristianstadsbladets journalist?
Men, du läsare, kan vara lugn. Jag tror mig om så mycket att jag är ganska övertygad, men inte helt säker, att jag vet. Sådan blir man efter att levt sitt yrkesverksamma liv i forskningens miljö, att jag tror mig veta, men att jag aldrig kan veta att jag vet. Men den kunskapen jag tror mig ha, använder jag inte till att berätta om vad som är skäl, eller att dementera skäl. Ty jag respekterar tystnadsöverenskommelsen på så sätt som jag tolkar den: Inte bekräfta, inte dementera, bara tiga.
Därför, på tidningens utsaga om att rektorns fru är orsaken, säger jag: Oaktat om jag vet eller ej, oaktat om jag tror mig veta eller ej, säger jag: Inga kommentarer. Och det var också så Rektorn, enligt tidningens citering, avslutade sitt uttalande: "Jag vill inte ge några kommentarer till det."
Öllsjö den 8 juni 2018
RSS-flöde
