Vi hade börjat få en socialdemokratisk tradition i Sverige, importerad från Tyskland av August Palm. Vi hade vår beundran för Tyskland som industrination och, inte minst, som kulturnation. Detta till trots lyckades vi vända ryggen åt den galenskap som drabbade Tyskland på 20-, 30- och 40-talet.
Återigen har vi fått in fascism i Sverige. Men denna gång har den inte kommit som en kulturinfluens, från en beundrad kultur som vi haft mycket utbyte med. I stället har vi fått in människor som är bärare av en fascism. Denna gång en religiöst motiverad fascism, islam, det som ibland kallas islamism, för att skilja den från en förment fredlig islam.
Lyssna på dagens fascister i Sverige:
https://doku.nu/wp-content/uploads/2022/01/Jiro-Mehho.mp3
Då var det lättare att bekämpa fascismen. Den bars av ett fåtal personer, förvisso en del på betydande positioner i samhället. Idag bärs den av ett fåtal personer, men de blandas upp i en betydligt större grupp, de som kanske är religiösa muslimer, eller bara etniska muslimer.
Flertalet av dessa personer är i sitt eget agerande fredliga och utan sin religions fascism. Flertalet är också i samhällets lägre grupper, om de har arbeten, är de okvalificerade, och de bor i områden som kallas utanförskapsområden. De väcker därför det civiliserade samhällets solidaritetsomtanke, att vi och samhället skall hjälpa dem till det välstånd och den kulturnivå som majoritetssamhället har.
Men fascismen profiterar på solidariteten. Den rider på solidariteten. Solidariteten gör sig blind för den fascism som dessa personer bär på. Den som kan blossa upp, så som den gjort i Iran och Saudiarabien. Som den gjorde i IS och dess kalifat. Vi ser spår av den i vårt samhälle. Skolor som delar upp barnen utifrån islams perversa sexualitetsfokus. I utanförskapsområdena där blott män vandrar på gatorna på kvällen. Hos flickor som inte ens får lära sig simma. Och i dess mest synliga, men trots det, i ett till synes oskyldig acceptans av religionens fysiska manifestation, den kvinnliga huvudduken på arbetsplatser.
Sakta, sakta impregneras det svenska samhället av fascismen. Den som blott är ett frö, men som slagit rot, och kan växa sig stark, och snart blomma ut än värre fenomen är begränsade kvinnor och barn som inte får lära sig simma.
Det svenska motståndet mot fascismen var framgångsrikt. Idag är det inte framgångsrikt, ty fascismen döljer sig under vår solidaritet.
Och den som ser detta, föraktas och ges epitetet islamofob. Det är kanske den dolda fascismens främsta triumf, att skapa ett samhälleligt förakt mot den som bekämpar dagens gryende fascism.
Den 10 februari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin