En film, Tarkovskis Nostalgia, handlar om människans ensamhet och hennes sökande efter sammanhang. (https://www.youtube.com/watch?v=U7-nYpu_F2M). Kanske mycket vi gör, betydligt mer än vi inser och medger, drivs av vår ensamhet och vår längtan efter sammanhang, detta förnuftets gissel.
Immanuel Kant menade att eftersom vi kan anta normer som vi följer, dvs plikt, så visar det på att vi är fria. Hans bevis för vår frihet var således indirekt, eftersom han menade att man inte direkt kan bevisa vår frihet. Men denna frihet innebär att vi kan välja, och därmed visas också att moralen är en direkt följd av vår frihet, ty den hjälper oss välja det vi vill, det goda eller det onda, det rätta eller det orätta. Frihet och moral är såldes oskiljaktiga. Det är därför hans slutord i ’Kritiken av det praktiska förnuftet’ börjar så här: ”Två saker fyller sinnet med ständigt förnyad och tilltagande beundran och respekt, ju oftare och mer ihållande reflexionen ägnar sig åt dem: stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig.” (s. 203). Ty morallagen visar att jag är fri.
Kant ser dock att friheten kan vara problematisk och lägger därför till det kategoriska imperativet, att man skall agera utifrån principer som kan göras till allmän lag. Min frihet är således inte blott min, utan andras väl och ve utgör begränsningar på friheten. På så sätt kommer andra in i bilden.
Men grunden är att människan är ensam med sitt förnuft och med sin frihet, och blott genom ett imperativ kommer andra människor in i mitt liv. Det är lätt hänt att se ganska isolerade individer, med den stora bördan att anta moraliska principer för sitt agerande, och som skall vara sådana att de kan göras till allmän lag.
Det är ett hårt jobb att vara människa. Så hårt att somliga inte klarar jobbet att bära sin mänsklighet, dvs sin frihet och sin skyldighet att skapa principer som kan omfattas av alla.
De som inte klarar detta jobb, en del av dem kallas religiösa. Det befängda med en del av mänskligheten, är att de använder sin frihet för att formulera en lära som i grunden upphäver den frihet som var grunden för läran.
Den religiösa gör två saker, skapar en allsmäktig gud som har rätt att straffa, och i vissa fall belöna med himmelrike och oskulder, och som ger ut en lagbok, med alla moralregler.
Den allsmäktige guden innebär att människan är och skall underkasta sig. Den religiösa underkastelsen är ett sätt att frigöra sig från ensamhet genom att vara underkastad. Då uppgår man i härskaren, lyder honom, följer honom. Man är inte ensam. Men man är inte heller fri. Priset för gemenskapen (i gud) är frihetens upphörande.
Men boken med moralreglerna befriar människan från det som Kant beundrade, morallagen inom sig. Nu blir morallagen utanför människan. Den står där i bokhyllan och är gudens eviga ord, som människan har att följa. Följer man lagreglerna, kan man inte göra fel, ty man gör ju rätt. Man behöver inte fundera, reflexionen, så central för Kant, är avskaffad. Relexionen, som granskar och kritiserar, används blott för att begripa regeln. Ty regeln finns där. Nu gäller det bara att begripa den. Inte att kritisera den. Absolut inte, ty då är du dömd till döden.
Religiositet är således människan som abdikerat som människa, för att undkomma tyngden av att vara fri och därmed tyngden av att ha en moral. Den religiösa människan är inte en omoralisk typ, dvs som går mot moral, utan en amoralisk individ, dvs en människa som inte har någon moral. Den har boken. Inte moral.
Människan är svag. Så säger alla de totalitära religionerna. Jag, med resonemanget ovan säger att den svagaste människan är den religiöse, ty den mäktar inte bära människans ensamhet och den mäktar inte bära människans frihet. Genom underkastelse försöker den slå två flugor i samma smäll, befrias från ensamhet och från bördan av sin frihet. Men dessa svaga människors lösning, är det mest bestialiska mänskligheten skapat, religionen.
Var därför stark, och bär din ensamhet och din frihet, och använd ditt förnuft för att skapa en god värld, med ensamma, fria människor.
Öllsjö den 6 augusti 2019