Men det är nys och trams att säga att vi har yttrandefrihet.
Av vice-rektorn, vid ett korrigeringssamtal, fick jag veta att en anställd är lojal mot sin arbetsgivare. Outsagt pekade hon på min generositet att på den blogg du här läser, berätta vad som skedde på högskolan, och hur jag värderade det skeendet. Yttrandefriheten skulle således underordnas lojalitet mot sin arbetsgivare. Kritik mot arbetsgivaren må inte yttras, i alla fall inte offentligt på en blogg.
Men vad hon gjorde där, var att outtalat, ty hon sade aldrig att jag inte fick tala, blott att jag skulle vara lojal, angripa Sveriges grundlag, där meddelarfriheten finns inskriven.
Men tystnadens lojalitet stannar inte vid det. Senare kallade jag till ett möte, där vi skulle diskutera kursutveckling, och bl a förutsättningarna för kursutveckling. En av dessa förutsättningar var om vi skulle utveckla kurserna underkastade FN:s hållbarhetsmålsättning eller vi skulle följa akademiska förutsättningar vid kursutvecklingen. Från avdelningschefen fick jag då meddelande att jag inte fick föra den diskussionen, ty den saken var redan beslutad, och kunde därför inte vara föremål för diskussion. Min yttrandefrihet, men även andras, var underordnad andras beslut. Kritik mot beslut må inte yttras.
Jag hade vid korrigeringssamtalet invaggats i en tro att lojalitet innebar att inte yttra sig offentligt. Genom avdelningschefen fick jag nu veta att yttrandefrihetens begräsningar också fanns vid interna diskussioner.
När jag sedan meddelade offentligt att jag tänkte se till att den akademiska friheten skulle respekteras i min verksamhet, så länge jag var anställd, gick det fyra månader, och sedan var jag inte anställd längre. Vicerektorns implicita hot hade verkställts. Lojalitet innebär att man inte har yttrandefrihet. Man tiger eller lämnar.
Signalen till de andra anställda torde vara klar. Om Högskolan tiger du, ja t o m internt, ty varje yttrande du överväger, skall först granskas av dig avseende lojalitetsplikten, inte mot organisationens uppdrag, utan mot chefernas åsikter.
Detta fall handlar om den statliga arbetsgivarens inskränkning av yttrandefriheten. Men det finns än värre inskränkning.
Jag vet människor som gärna hade yppat sina åsikter, t ex på Facebook, men som inte gör det då åsikterna kan vändas mot dem, och relateras t ex till företags värdegrund, och i den mån åsikten inte är lojal mot värderingsgrunden, kan repressalier väntas, t ex att man inte får en anställning eller att man förvägras att få vara representant i en fackförening.
Det finns därför en större tystnad, där yttrandefriheten är begränsad p g a samhälleliga normer som försvaras av organisationer, trots att åsikterna i sig inte behöver innebära att den potentiella arbetaren gör ett sämre jobb än någon med de mer samhällstillvända PK-åsikterna.
Jag har ingen potentiell anställning att tänka på. Jag har numer, som avskedad, inte en anställning att tänka på. Jag har därför den yttrandefrihet som lagen säger. Jag kan tala fritt, endast begränsad genom lagarna om kränkning av individer och priviligierade folkgrupper. Men den som befinner sig i arbetslivet, är underkastad en samhällsdefinierad yttrandefrihetsbegränsning.
Således, yttrandefriheten i Sverige är relativ, relativ din nuvarande och dina framtida anställningsförhållanden.
Den 4 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin