Marx skrev sina berömd Feuerbachteser, varav den siste, den elfte, är kanske den mest kända: ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.”
Detta har motiverat akademiker på universitet att vara aktivister, dvs att i sin gärning som akademiska lärare, även vara politiskt aktiva i sin gärning som akademiska lärare. De fanns på 60-talet t ex på de sociologiska institutionerna. Då var begreppen klass och klasskamp centrala, och en legendarisk lärare, Israel, hävdade att varje lärare skulle öppet ta ställning i klasskampen.
Men Gunnar Myrdal visade i en svårläst bok att nationalekonomin gav uttryck för ideologi, dvs bar en politisk aktivism i sig. Nationalekonomer har också ständigt visat en politisk aktivism, ibland under skenet av vetenskap, men mycket väl följande Marxismens 11:e Feuerbach-tes.
Idag realiseras marxismens tes av akademiker som håller upp begreppet Hållbarhet, och som skamlöst driver kurser som Hållbar finansiering, Hållbar samhällsutveckling. Bara tänk dig, kurser på 60-talet med titlar som ’Klassmedveten företagsfinansiering’, ’Bolagsstyrning i proletariatets tjänst’.
Det är intressant att notera hur olika denna marxism, denna politiska aktivism, tagits emot i akademierna och i samhället.
Vänsterns marxism var högljudd, men fick inget större genomslag vare sig i akademin eller i samhället. Man hade mest överseende med dem och deras slagord, att varje individ måste ta ställning i klasskampen.
Nationalekonomernas marxism har mestadels gått under radarn, där de lyckats dölja deras politiska aktivism under förment vetenskaplighet, trots att en av dem själva, Myrdal, avslöjat deras politiska aktivism genom deras ideologisering. Något paradoxalt var det när Sovjetunionen kollapsade och Ryssland invaderades av testuggande nationalekonomer som skulle skapa Adam Smith’s lyckorike på jorden, med resultat att ekonomin nästan kollapsade och ur det fundamentalistiska marknadsexperimentet reste sig oligarkernas elitistiska ekonomi.
Hållbarhetsmarxisterna har däremot lyckat än bättre än nationalekonomerna. Medan kritiken mot vänsterns marxister var hård, och nationalekonomerna fått vederbörlig kritik, t o m från sina egna, så är Hållbarhet ett sorts helgon i akademin, det oberörbara, det självklara, det vita helgonet. När man säger att Hållbarhet är politisk aktivism, får man först höra att det inte är politik utan nödvändigt. Därefter får man misstänkliggörandets fråga, den som man känner igen från Stalins och Stasis tid: Tycker inte DU att hållbarhet är bra? Skulle man svara att man vill behålla sina politiska åsikter för sig, men diskutera om de skall saluföras på akademiska kurser, känner man den svala vinden från Sibirien.
Hållbarhet har lyckats med det som kallas hegemoni, att en värdering och en politisk åsikt har blivit accepterad som självklar, nästan som naturlig. Hållbarhet och gravitation, två naturliga självklarheter, varav den första är ovedersägligt god.
När något blir så självklart, eller krävs vara självklart, blir det svårt med kritiken. Den som vänder sig mot att Hållbarhet skall basuneras ut på akademierna som ett värde, något eftersträvansvärt, blir som bäst, ignorerad som kuff, som värst, avskild, och i det värsta fallet, avskedad. Likt professorn i Företagsstyrning vid högskolan Kristianstad.
Jag läser numer en del skönlitteratur som beskriver livet i Sovjetunionen. Jag läser det delvis för mitt intresse för det samhällssystemet, men också för att lära mig om idag. Terrorn var hård i USSR och metoderna var annorlunda, men essensen är densamma. Gå inte emot det hegemoniskt självklara, ty då drabbas du. Tentaklerna är ute för att finna den som uppvisar den minsta tvekan om att det självklara är självklart. Du blir en Ibsen’s folkefiende.
Under vänsterns marxism, fanns det förvisso hos vänstern de som var folkfiender, men eftersom ingen annan brydde sig om det, var det verkningslöst. Paradoxalt nog hade de som hade närmst till Stalin och hans terror, inget av den terrorn tillgängligt. Den som protesterade eller kritiserade den marxistiska aktivismen på 60-talet, hade inte mycket att frukta. Nationalekonomerna är så starka att de betecknar de som avviker som icke-nationalekonomer, och lämnar dem sedan i fred. Medan däremot Hållbarhetsmarxisterna utövar mestadels subtilt förtryck, men ibland också ganska hårdhänt.
Så lever de reellt existerande marxisterna på akademierna idag. I höggradig välmåga.
Den 17 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Detta har motiverat akademiker på universitet att vara aktivister, dvs att i sin gärning som akademiska lärare, även vara politiskt aktiva i sin gärning som akademiska lärare. De fanns på 60-talet t ex på de sociologiska institutionerna. Då var begreppen klass och klasskamp centrala, och en legendarisk lärare, Israel, hävdade att varje lärare skulle öppet ta ställning i klasskampen.
Men Gunnar Myrdal visade i en svårläst bok att nationalekonomin gav uttryck för ideologi, dvs bar en politisk aktivism i sig. Nationalekonomer har också ständigt visat en politisk aktivism, ibland under skenet av vetenskap, men mycket väl följande Marxismens 11:e Feuerbach-tes.
Idag realiseras marxismens tes av akademiker som håller upp begreppet Hållbarhet, och som skamlöst driver kurser som Hållbar finansiering, Hållbar samhällsutveckling. Bara tänk dig, kurser på 60-talet med titlar som ’Klassmedveten företagsfinansiering’, ’Bolagsstyrning i proletariatets tjänst’.
Det är intressant att notera hur olika denna marxism, denna politiska aktivism, tagits emot i akademierna och i samhället.
Vänsterns marxism var högljudd, men fick inget större genomslag vare sig i akademin eller i samhället. Man hade mest överseende med dem och deras slagord, att varje individ måste ta ställning i klasskampen.
Nationalekonomernas marxism har mestadels gått under radarn, där de lyckats dölja deras politiska aktivism under förment vetenskaplighet, trots att en av dem själva, Myrdal, avslöjat deras politiska aktivism genom deras ideologisering. Något paradoxalt var det när Sovjetunionen kollapsade och Ryssland invaderades av testuggande nationalekonomer som skulle skapa Adam Smith’s lyckorike på jorden, med resultat att ekonomin nästan kollapsade och ur det fundamentalistiska marknadsexperimentet reste sig oligarkernas elitistiska ekonomi.
Hållbarhetsmarxisterna har däremot lyckat än bättre än nationalekonomerna. Medan kritiken mot vänsterns marxister var hård, och nationalekonomerna fått vederbörlig kritik, t o m från sina egna, så är Hållbarhet ett sorts helgon i akademin, det oberörbara, det självklara, det vita helgonet. När man säger att Hållbarhet är politisk aktivism, får man först höra att det inte är politik utan nödvändigt. Därefter får man misstänkliggörandets fråga, den som man känner igen från Stalins och Stasis tid: Tycker inte DU att hållbarhet är bra? Skulle man svara att man vill behålla sina politiska åsikter för sig, men diskutera om de skall saluföras på akademiska kurser, känner man den svala vinden från Sibirien.
Hållbarhet har lyckats med det som kallas hegemoni, att en värdering och en politisk åsikt har blivit accepterad som självklar, nästan som naturlig. Hållbarhet och gravitation, två naturliga självklarheter, varav den första är ovedersägligt god.
När något blir så självklart, eller krävs vara självklart, blir det svårt med kritiken. Den som vänder sig mot att Hållbarhet skall basuneras ut på akademierna som ett värde, något eftersträvansvärt, blir som bäst, ignorerad som kuff, som värst, avskild, och i det värsta fallet, avskedad. Likt professorn i Företagsstyrning vid högskolan Kristianstad.
Jag läser numer en del skönlitteratur som beskriver livet i Sovjetunionen. Jag läser det delvis för mitt intresse för det samhällssystemet, men också för att lära mig om idag. Terrorn var hård i USSR och metoderna var annorlunda, men essensen är densamma. Gå inte emot det hegemoniskt självklara, ty då drabbas du. Tentaklerna är ute för att finna den som uppvisar den minsta tvekan om att det självklara är självklart. Du blir en Ibsen’s folkefiende.
Under vänsterns marxism, fanns det förvisso hos vänstern de som var folkfiender, men eftersom ingen annan brydde sig om det, var det verkningslöst. Paradoxalt nog hade de som hade närmst till Stalin och hans terror, inget av den terrorn tillgängligt. Den som protesterade eller kritiserade den marxistiska aktivismen på 60-talet, hade inte mycket att frukta. Nationalekonomerna är så starka att de betecknar de som avviker som icke-nationalekonomer, och lämnar dem sedan i fred. Medan däremot Hållbarhetsmarxisterna utövar mestadels subtilt förtryck, men ibland också ganska hårdhänt.
Så lever de reellt existerande marxisterna på akademierna idag. I höggradig välmåga.
Den 17 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
