Vänstern fördömer Israel och solidariserar sig med palestinierna, av somliga uttryckt: From the river to the sea, Palestine will be free. Man noterar Hamas attack, men ser Israels besinningslösa mördande av palestinier som oacceptabelt, många ser det som ett folkmord, en förintelse, där de stödjer Sydafrikas lagförande av Israel inför den internationella domstolen ICJ i Haag. En del i den anklagelsen är inte bara det oerhörda dödandet av civila, utan även att Israel har stängt gränsen mellan Israel och Gaza, vilket medfört att ingen mat, vatten och el kommer till Gaza, samt att de Gazabor som tidigare jobbade i Israel, inte kan komma till sina arbeten. De ser också folkfördrivning, där Israel tvingar folket att ta sig längre och längre söderut på Gaza. De ser också att Israel och dess bosättare fortsätter förföljelsen av palestinierna som bor på Västbanken. Nu senast förbannar de bidragsgivarna till UNRWA, FN:s specifika hjälporganisation för palestinierna sedan slutet av 40-talet, som drar tillbaka sitt stöd till UNRWA bara p g a att några anställda deltog i angreppet den 7:e oktober. En kollektiv bestraffning av ett folk för några betydelselösa personers skull.
Högern dröjer sig kvar i Hamas invasion av Israel den 7:e oktober, där de inte blott, utan framför allt angrep ungdomar på en fredlig musikfestival och boende på fredliga kibbutzer, där de mördade, våldtog, halshögg och kidnappade oskyldiga civila människor. De beklagar att civila dör i kriget på Gaza-remsan, men det gör det i alla krig och vi vet inte hur många som dör då det är angriparen, Hamas, som ger ut siffrorna på dödade. De betonar att de många döda civila visar på två saker. För det första, att Hamas varken kan eller vill försvara sin befolkning. När Hamas tillfrågades varför det fanns så många tunnlar för soldater, men inga skyddsrum för folket, svarade en Hamasman att beskydd av folket var UNRWA:s sak. För det andra, att Hamas använder de civila som skyddssköldar, vilket är ett krigsbrott. De förstår att Israel måste oskadliggöra Hamas, som under många år beskjutit Israel och tvingat Israel till att utveckla världens mest avancerade luftförsvar samt att bygga skyddsrum i varje offentlig byggnad och i varje enskilt hem. De pekar på att Israel fortfarande blir beskjutna från Gaza, trots Israels invasion av Gaza. De tillägger att Israel också angrips från Libanon med raketer. De anser att Israel är i krig för att säkra sin existens och ett fredligt liv. Det senaste ger dem vatten på sin kvarn, att FN:s organisation, UNRWA, är korrupt, där minst nio personer aktivt deltog i angreppet på Israel, och där uppskattningsvis cirka 10% av UNRWA:s 13 000 anställda i Gaza också är medlemmar av Hamas, vilket de, enligt UNRWA, inte får vara.
Det finns sakliga skäl för att solidarisera sig med Palestinierna eller med Israelerna. Det finns sakliga skäl för att fördöma Palestinierna eller Israelerna. Det samhälleligt intressanta är att jag skriver ordet ’Eller’ i bägge meningarna. Det är antingen eller. Jag skriver inte ordet ’Och’. Det finns ingen tydlig position där man samtidigt solidariserar sig med och samtidigt fördömer de stridande parterna eller folken. I Sverige måste man, eller tenderar man att inta en av positionerna. Det finns inte en position som tar bägge argumentsamlingarna och gör till en, där man har solidaritet med och fördömer palestinierna och israelerna.
Palestinakonflikten är likt invandringsfrågan, den perfekta konflikten där man kan inta eller man forceras till att inta en av de två positionerna. Den fungerar därmed också som en sak där man kan manifestera en tillhörighet. De som minns Förintelsen och de som ser Förintelsen. De som är de onda och de som är de goda. De som är blinda och de som ser.
Eftersom positionerna är så starka, med så många argument, kan man lätt ansluta sig till endera positionen, där man betonar positionens argument och förringar den andra positionens argument som argument för att skylla över det bestialiska.
Framför oss i Sverige har vi musikfestivalen i Sverige, som kanske inte blir den glädjens festival, där man får lyssna på all Europas musik, utan som kan bli en urladdning, en konfliktfylld händelse där de två positionerna utnyttjar tillfället för att manifestera sin oändliga godhet och peka på den andra positionens oändliga ondska.
Hur ställer du dig till argumenten, och vilken position intar du? Och framför allt, känner du ett behag i att ha en position som gör att du tillhör de rättrådiga?
Min position, om du händelsevis skulle vara intresserad av den, redovisar jag imorgon.
Den 2 februari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin