Sverigedemokraterna lade fram förslag att skärpa kraven på asylsökande där skälen är sådana som ’de skapat själva’. Det kan vara att den asylsökande, efter någon intervju på migrationsverket, eller efter en första prövning, berättar att de är homosexuella eller att de har konverterat. SD:s förslag har mött de traditionella otidigheter, det som idag är det accepterade sk hatet, som brukar riktas mot dem.
När jag stod inför att göra värnplikten, diskuterade vi möjligheter att undkomma värnplikten. Någon trodde att homosexualitet skulle vara ett skäl, ty hur går det med en homosexuell på en lucka om tio personer? Som om en man skulle sova i en sovsal på en internatskola där det i övrigt blott fanns kvinnor. Vi skrattade åt tanken, och slog den hur håg. Kanske för att vi inte ville ljuga så uppenbart, eller för att det kunde ha ett social pris, om det kom ut att man blivit befriad p g a homosexualitet. Minns att detta var 1975, då synen på homosexualitet inte var lika tolerant som idag. Detta var före Gardells och Levengoods tid.
Med denna historia i ryggen, är det lätt att förstå SD:s förslag. Asylsökande som uppfattar att de har svaga argument för asyl, drar sista strået, jag har konverterat eller jag är homosexuell. Det vet de att det fungerar. Därmed får de asyl.
Moral, t ex att säga sanningen, är ju något som kan stå i relation till fördelar och nackdelar. Tämligen välmående unga svenska män kan lättare avstå från en lögn, än en flyktig som ser rikedomen på andra sidan, eller som fått krav från sin familj att ta sig över. Som Brecht, efter ett gammalt tyskt ordspråk, skrev i slutet på 60-talet: Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral. Först kommer det materiella, sedan det ideella. Först mat, sedan moral.
Asylsökande har därför svaga incitament att säga sanningen om något som är svårt att bevisa. Sexuell läggning eller trostillhörighet är svårt att motbevisa.
Samtidigt är det så, att en flyende från ett muslimskt land, som är homosexuell eller som har konverterat, eller som kanske aldrig ens varit muslim, naturligen inte kan uppvisa bevis på sin homosexualitet eller kristenhet från hemlandet, ty de flesta kommer från muslimska länder, där homosexualitet och konvertering är belagt med straff, ibland med dödsstraff. Man kan också tänka sig att personen drar sig för att ta upp det vid de första intervjuerna, eftersom den inte känner sig trygg. T ex, om den är homosexuell, och den säger det, och därefter får personen inte asyl, utan skickas tillbaka. Läcker det då ut att han uppgett homosexualitet står hans liv i fara.
Pragmatiskt är den stora frågan, hur stor är fördelningen bland de asylsökande som uppger dessa skäl, av de som berättar sanningen och de som ljuger. Om en av tio ljuger, kan man kanske tolerera misstaget att ge asyl till en lögnare av tio. Men om nio av tio ljuger, då är man utsatt för en exploatering som är oacceptabel. Medan hatarna av SD tycks tro på en av tio, tycks SD tro på nio av tio.
Utan att tro på någon fördelning, borde risken för att någon får asyl utan att ha rätt till det, och därmed uppta en plats som en med riktiga asylskäl kunde ha, medföra att man försöker finna metoder som granskar trovärdigheten i utsagan. Den kan t ex få tillfälligt uppehållstillstånd och under den tiden åläggs att påvisa trovärdigheten i sitt asylskäl genom t ex en förlovning och samboende med en likasinnad, eller med aktivitet i en kyrka. Det kan förvisso låta integritetskränkande och som en övervakarstat. Men den kränkningen är priset vi får betala för att inte ge efter för lurendrejeri och exploatering. Ty den som ljugit sig till en fördel, vilken den än månde vara, skall jagas till helvetets portar.
Den 12 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin