En vän sade till mig att vi lever i den bästa tiden. Han rabblade BNP och förväntad livslängd, så få krig som fanns idag och hur lite annat elände fanns. Han hänvisade till Pinker’s bok: Upplysning NU! Allt visade att idag är den bästa dagen, någonsin.
Det var onekligen omtumlande att höra en forn vänsterpartist plädera för en konservativ syn. Det är bra nock.
Samtidigt säger andra att vi har utmaningar. Pandemin är en sådan. Gängvåldet är en annan. Segregationen och skolan är andra utmaningar.
I en krönika i Svenska Dagbladet tar Lotta Lundberg upp användandet av ordet ’utmaning’. Hon noterar att man tycks ha bytt ut ordet ’problem’ till ’utmaning’. (https://www.svd.se/politikerna-duckar-med-ordet-utmaning)
Problem antyder att något inte är som det borde vara. Det rymmer en vision inom sig. Problem är att något inte är som det borde vara. Problem bjuder in till omedelbar handling. Om elever lämnar skolan utan den bildning de skall ha, är det ett problem. Det måste man göra något åt. Man agerar.
Utmaning är däremot något man kan anta eller låta bli. Det är den höga kullen på din vandringsfärd, där du kan välja att anta utmaningen att klättra över kullen, eller att gå sidan om den, eller att helt enkelt inte gå den vägen. En utmaning har ingen visions tvingande kraft i sig. Ty man kan välja att anta utmaningen eller ej.
Det som problemet anger som absolut nödvändigt, det som tvingar fram en handling, döljer utmaningen som en möjlighet, utan visionens starka tvång. Utmaning är därför den konservatives uttryck för den radikales problem.
Med det fina, väl tempererade vinet i glaset, kan den konservative sitta i sitt fina sommarhus och blicka ut över samhället och freda sitt samvete med utmaningens ord, medan den radikale slänger i sig sitt kaffe och tågar ut i samhället för att lösa problemen.
..allt medan den oförmögna, ilskne radikalen skriver sin blogg i sitt kalla drivhus.
Den 12 februari 2021
Sven-Olof Collin
Det var onekligen omtumlande att höra en forn vänsterpartist plädera för en konservativ syn. Det är bra nock.
Samtidigt säger andra att vi har utmaningar. Pandemin är en sådan. Gängvåldet är en annan. Segregationen och skolan är andra utmaningar.
I en krönika i Svenska Dagbladet tar Lotta Lundberg upp användandet av ordet ’utmaning’. Hon noterar att man tycks ha bytt ut ordet ’problem’ till ’utmaning’. (https://www.svd.se/politikerna-duckar-med-ordet-utmaning)
Problem antyder att något inte är som det borde vara. Det rymmer en vision inom sig. Problem är att något inte är som det borde vara. Problem bjuder in till omedelbar handling. Om elever lämnar skolan utan den bildning de skall ha, är det ett problem. Det måste man göra något åt. Man agerar.
Utmaning är däremot något man kan anta eller låta bli. Det är den höga kullen på din vandringsfärd, där du kan välja att anta utmaningen att klättra över kullen, eller att gå sidan om den, eller att helt enkelt inte gå den vägen. En utmaning har ingen visions tvingande kraft i sig. Ty man kan välja att anta utmaningen eller ej.
Det som problemet anger som absolut nödvändigt, det som tvingar fram en handling, döljer utmaningen som en möjlighet, utan visionens starka tvång. Utmaning är därför den konservatives uttryck för den radikales problem.
Med det fina, väl tempererade vinet i glaset, kan den konservative sitta i sitt fina sommarhus och blicka ut över samhället och freda sitt samvete med utmaningens ord, medan den radikale slänger i sig sitt kaffe och tågar ut i samhället för att lösa problemen.
..allt medan den oförmögna, ilskne radikalen skriver sin blogg i sitt kalla drivhus.
Den 12 februari 2021
Sven-Olof Collin
RSS-flöde
