När jag började forskarutbildningen på 80-talet i Lund gjorde jag det för att jag tyckte om att lära mig, att jag tyckte om att hitta på, det som inom vetenskapen kallas att teoretisera, men kanske främst för att jag ville vara fri. En gång satt vi några doktorander och pratade om friheten och enades att vi alla kännetecknades av ett negativt val, att vi var doktorander i första hand för att vi valde bort företagets hierarki, med sina chefer. Biskop Thomas ord var vår ledstjärna: ”Frihet är det bästa ting, Som sökas kan all världen kring, För den, som frihet kan bära, För den, som frihet kan bära.”
Mitt första undervisningsuppdrag var en kurs i grundläggande redovisning, dvs att i huvudsak lära studenterna bokföring. Jag fick läroboken, övningsboken samt några pärmar med en äldre, mycket erfaren lärares OH-bilder. Jag minns inte att jag fick en kursplan, än mindre minns jag att jag läste en sådan. Däremot hade jag ju gått igenom grundutbildningen, med ganska bra betyg, varför jag tyckte mig förstå kursen och dess plats och betydelse i programmet och vad som var viktigt för studenten. Jag ansåg att jag med stöd i min erfarenhet, läroböckerna och OH-bilderna kunde bära den friheten som gavs mig.
Idag har kursplanen en mycket central plats i undervisningen, men än mer, i institutionens organisation och interna arbete. Det framstår som att kursplanerna och formuleringarna i planerna är mer väsentliga än lärarens förmåga att genomföra en bra kurs.
I det språk som jag använder, som professor i företagsstyrning, visar detta på övergången från en premisskontroll, professionalism där styrning sker genom internaliserade normer, till en typ av handlingskontroll som kallas byråkrati, där styrningen sker genom regler. Organisationens regler har blivit viktigare medan professionens normer har minskat i betydelse. Den professionelle skall inte använda sina normer för att generera och värdera olika handlingsalternativ, utan skall läsa vilken regel som finns och använda den regeln. Det är en kraftig inskränkning i friheten och innebär en kraftfull avprofessionalisering.
Än värre är att en än mer påtaglig handlingskontroll numer förekommer, nämligen direkt kontroll. Direkt kontroll är att en sk chef ger direkta instruktioner hur en sak skall utföras. Det innebär att den professionella inte ens skall avgöra vilken regel som kan appliceras, utan skall direkt lyda och underkasta sig. Det är handling utan något inslag av frihetför utföraren. Kommandot är chefens instrument, det som vi doktorander valde bort på 80-talet genom att välja forskarutbildningen. Friheten är försvunnen.
Idag får jag höra av forna kollegor hur direkt kontroll kommit in på institutionerna, utverkat av sk chefer. Min omsorg om de forna kollegorna gör att jag inte kan nämna deras exempel i detta inlägg. Istället nämner jag det som drabbade mig, strax innan jag följdriktigt avskedades. Av Erling Emsfors och Eva Gustavsson, som tillsammans uppbar en sorts prefektfunktion på Högskolan Kristianstad, fick jag kommandot att inte initiera en debatt: ”På agendan till B&F‐mötet imorgon, onsdag finns en punkt om omröstning bland lärarna i gruppen om deras inställning till PRME samt huruvida ni ska arbeta enligt detta eller inte. Vi vill uppmärksamma dig på att detta inte är något som B&F‐inriktningen kan ta beslut om. Du har inte heller rätt att avkräva några ställningstaganden från enskilda medarbetare. Därmed ska programpunkten strykas.” Ett kommando av två sk chefer att tiga. På en akademisk institution (sic!).
Direkt kontroll i akademiska sammanhang kan möjligen förekomma i mötet mellan en erfaren och en oerfaren. Men inte ens då är direkt kontroll lämplig, ty i akademisk verksamhet kan man förvisso säga att A bör göras. Men därefter följer både motivering och, viktigast av allt, debatt kring det lämpliga med A. Debatt är akademins livsluft, men också grunden i styrningen, ty det är genom debatt som premisserna, de som skall styra den professionelle, bildas, överförs och utvecklas.
Det som Erling och Eva gjorde var en antiakademisk handling och var att utföra ett chefskap som var det som jag undvek genom att börja på forskarutbildningen vid Lunds universitet.
När jag började i Lund fanns premisskontrollen i form av professionalismen i hög grad, även om den förvisso sviktade ibland, men inte under andra kontrolltyper, utan genom avsaknad av kontroll, t o m professionalism. Därefter ökade handlingskontrollen genom att den byråkratiska kontrollen ökade, t ex genom att kursplaner blev mer betydelsefulla. Idag, att döma av min sista erfarenhet och av forna kollegors nutida erfarenhet, används den för akademisk verksamhet så främmande kontrolltypen, handlingskontrollens direkta kontroll, dvs kommandot.
Strindberg skulle ha sagt: Det är synd om akademikerna.
Den 4 maj 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Mitt första undervisningsuppdrag var en kurs i grundläggande redovisning, dvs att i huvudsak lära studenterna bokföring. Jag fick läroboken, övningsboken samt några pärmar med en äldre, mycket erfaren lärares OH-bilder. Jag minns inte att jag fick en kursplan, än mindre minns jag att jag läste en sådan. Däremot hade jag ju gått igenom grundutbildningen, med ganska bra betyg, varför jag tyckte mig förstå kursen och dess plats och betydelse i programmet och vad som var viktigt för studenten. Jag ansåg att jag med stöd i min erfarenhet, läroböckerna och OH-bilderna kunde bära den friheten som gavs mig.
Idag har kursplanen en mycket central plats i undervisningen, men än mer, i institutionens organisation och interna arbete. Det framstår som att kursplanerna och formuleringarna i planerna är mer väsentliga än lärarens förmåga att genomföra en bra kurs.
I det språk som jag använder, som professor i företagsstyrning, visar detta på övergången från en premisskontroll, professionalism där styrning sker genom internaliserade normer, till en typ av handlingskontroll som kallas byråkrati, där styrningen sker genom regler. Organisationens regler har blivit viktigare medan professionens normer har minskat i betydelse. Den professionelle skall inte använda sina normer för att generera och värdera olika handlingsalternativ, utan skall läsa vilken regel som finns och använda den regeln. Det är en kraftig inskränkning i friheten och innebär en kraftfull avprofessionalisering.
Än värre är att en än mer påtaglig handlingskontroll numer förekommer, nämligen direkt kontroll. Direkt kontroll är att en sk chef ger direkta instruktioner hur en sak skall utföras. Det innebär att den professionella inte ens skall avgöra vilken regel som kan appliceras, utan skall direkt lyda och underkasta sig. Det är handling utan något inslag av frihetför utföraren. Kommandot är chefens instrument, det som vi doktorander valde bort på 80-talet genom att välja forskarutbildningen. Friheten är försvunnen.
Idag får jag höra av forna kollegor hur direkt kontroll kommit in på institutionerna, utverkat av sk chefer. Min omsorg om de forna kollegorna gör att jag inte kan nämna deras exempel i detta inlägg. Istället nämner jag det som drabbade mig, strax innan jag följdriktigt avskedades. Av Erling Emsfors och Eva Gustavsson, som tillsammans uppbar en sorts prefektfunktion på Högskolan Kristianstad, fick jag kommandot att inte initiera en debatt: ”På agendan till B&F‐mötet imorgon, onsdag finns en punkt om omröstning bland lärarna i gruppen om deras inställning till PRME samt huruvida ni ska arbeta enligt detta eller inte. Vi vill uppmärksamma dig på att detta inte är något som B&F‐inriktningen kan ta beslut om. Du har inte heller rätt att avkräva några ställningstaganden från enskilda medarbetare. Därmed ska programpunkten strykas.” Ett kommando av två sk chefer att tiga. På en akademisk institution (sic!).
Direkt kontroll i akademiska sammanhang kan möjligen förekomma i mötet mellan en erfaren och en oerfaren. Men inte ens då är direkt kontroll lämplig, ty i akademisk verksamhet kan man förvisso säga att A bör göras. Men därefter följer både motivering och, viktigast av allt, debatt kring det lämpliga med A. Debatt är akademins livsluft, men också grunden i styrningen, ty det är genom debatt som premisserna, de som skall styra den professionelle, bildas, överförs och utvecklas.
Det som Erling och Eva gjorde var en antiakademisk handling och var att utföra ett chefskap som var det som jag undvek genom att börja på forskarutbildningen vid Lunds universitet.
När jag började i Lund fanns premisskontrollen i form av professionalismen i hög grad, även om den förvisso sviktade ibland, men inte under andra kontrolltyper, utan genom avsaknad av kontroll, t o m professionalism. Därefter ökade handlingskontrollen genom att den byråkratiska kontrollen ökade, t ex genom att kursplaner blev mer betydelsefulla. Idag, att döma av min sista erfarenhet och av forna kollegors nutida erfarenhet, används den för akademisk verksamhet så främmande kontrolltypen, handlingskontrollens direkta kontroll, dvs kommandot.
Strindberg skulle ha sagt: Det är synd om akademikerna.
Den 4 maj 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
