Jon Åsberg skriver en ledare i Fokus, där han undrar över hur saker har kunnat ske, som Löfvens utsaga ’Vi såg det inte komma’, som myndighetschefer som säger ’Vi har varit naiva’, som Allmänna arvsfonden som kritiserats av Riksrevisionen för att ge ut pengar till kriminella, som att många studenter kommer till Sverige och sedan försvinner, o s v.
Han avslutar med att skriva ”Aningslöshet. Godtrogenhet. Tillit, Naivitet. Snällism. Kärt barn har många namn. Fast jag börjar undra om inte ett annat ord speglar tillståndet i riket ännu bättre. Vad sägs om dumhet?” ( https://www.fokus.se/kronika/ar-det-aningsloshet-eller-simpel-dumhet/ )
Mats Alvesson har myntat begreppet ’funktionell dumhet’, som innebär att människor beter sig dumt för att det är funktionellt. Systemet som de befinner sig i både stimulerar och premierar dumheten. Där finns belöningssystem, sanktioner och organisationskultur som stimulerar människor att agera på ett sätt som är dumt. Individers agerande i systemet är förvisso dumt, men det är funktionellt, därav begreppet funktionell dumhet.
Har hela Sverige varit ett system som kännetecknats av att det varit funktionellt att vara dum?
Kanske. Låt oss se på orden i listan. De orden är inte synonymer utan pekar på olika faktorer som sammantaget kan skapa den funktionella dumheten.
’Godtrogen’ och ’tillit’ är närliggande, där man utgår från att människor är uppriktiga, inte ljuger och saknar onda avsikter. Det är ett betydelsefullt inslag i det som Rothstein brukar kalla det svenska guldet. Genom ett betydande förtroende för staten och för andra människor har vi kunnat agera utan att ha kostbara kontrollmekanismer, och vi inte avhållit oss från att agera grundat i en rädsla att bli utnyttjad. Det svenska guldet har gett låga kostnader för utbyten och möjliggjort utbyten som inte skulle komma till stånd i ett sammanhang med låg tillit.
’Aningslöshet’ och ’naivitet’ är närliggande. De utgör ett helt oreflekterat agerande, byggt på intet, inte ens tillit och förtroende. Det är ett agerande utan förväntningar. Medan tillit innebär en förväntan om ett agerande, är det aningslösa helt utan förväntan.
’Snällism’ är det värsta uttrycket, ty det ligger mycket nära korruption. Snällism är att välja ett agerande som man med reflektion kan inse kommer att utnyttjas, men som man ändå väljer eftersom det innebär att man själv känner sig snäll, och att man själv framstår inför andra som snäll. Man är villig att agera på ett sätt som kan exploateras. Man är villig att frångå principer och regler, bara för att göra något som man sedan kan ståta med. ’Jag är mänskligt’ säger snällisten. Det är en djup egoistisk handling, gjord för individens egoistiska förträfflighet och för att framstå som förträfflig.
Men listan saknar ett ord, som kan rymma ytterligare en faktor, ideologi. Det har funnits, men finns fortfarande, en ideologi som kan summeras under mångkulturalism. Det var en ideologi som växte fram under 70-talet och som fick karakterisera migrationspolitiken. Den säger först det triviala, att människor är bärare av kultur. Men nu kommer det rasistiska. Denna bärare är sin kultur är oförmögen att agera på annat sätt än enligt sin kultur. Det är omöjligt för dessa kulturvarelser att ha sin kultur, men att agera inom en annan kultur. Den kan inte anpassa sitt agerande utan är helt innestängd i sin kultur. Den som är muslim kan inte äta bacon och den kan blott äta kött som slaktats på ett visst sätt. Somliga muslimska män kan inte ta en kvinna i hand och muslimska kvinnor måste bära hijab. Judiska barn i Sverige skall gå i judiska skolor, o s v. Mångkultur innebär att utgå från att vissa människors kulturer innebär att dessa människor är kulturintolerant. Onekligen en oerhört nedsättande attityd gentemot dessa kulturvarelser.
Det märkliga med mångkulturideologin är att den antar att ankommande kulturvarelser bär en intolerant kultur, medan den svenska kulturen är kulturtolerant. Den svenska kulturen etablerar inte svenska skolor. Den har inte skolbespisningar med enbart svensk mat. Bäraren av den svenska kulturen kan hälsa på människor så som den andra kulturen kräver. Mångkulturideologin slår sig för bröstet att representera en kultur som har den kulturtolerans som de andra kulturerna inte har.
När denna mångkulturideologi träffar de svenskar, oftast Sverigedemokrater, som antar invandrarkulturernas kulturintolerans, då får de svenska kulturintoleranta epitetet rasister. Ett epitet som mångkulturideologerna inte ger till de kulturellt intoleranta invandrarna. Trots att de som verkligen är rasister är de som företräder mångkulturideologin. Således, invandrare som företräder en kulturintolerant kultur är kulturmänniskor, medan svenskar som företräder en kulturintolerans är rasister.
Då mångkulturen har kännetecknat den svenska migrationspolitiken och integrationsindustrin, har det varit funktionellt, om man vill leva i denna industri, att företräda mångkultur. På så sätt ingår också mångkultur som en verksam faktor i den funktionella dumheten.
Den 10 april 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Han avslutar med att skriva ”Aningslöshet. Godtrogenhet. Tillit, Naivitet. Snällism. Kärt barn har många namn. Fast jag börjar undra om inte ett annat ord speglar tillståndet i riket ännu bättre. Vad sägs om dumhet?” ( https://www.fokus.se/kronika/ar-det-aningsloshet-eller-simpel-dumhet/ )
Mats Alvesson har myntat begreppet ’funktionell dumhet’, som innebär att människor beter sig dumt för att det är funktionellt. Systemet som de befinner sig i både stimulerar och premierar dumheten. Där finns belöningssystem, sanktioner och organisationskultur som stimulerar människor att agera på ett sätt som är dumt. Individers agerande i systemet är förvisso dumt, men det är funktionellt, därav begreppet funktionell dumhet.
Har hela Sverige varit ett system som kännetecknats av att det varit funktionellt att vara dum?
Kanske. Låt oss se på orden i listan. De orden är inte synonymer utan pekar på olika faktorer som sammantaget kan skapa den funktionella dumheten.
’Godtrogen’ och ’tillit’ är närliggande, där man utgår från att människor är uppriktiga, inte ljuger och saknar onda avsikter. Det är ett betydelsefullt inslag i det som Rothstein brukar kalla det svenska guldet. Genom ett betydande förtroende för staten och för andra människor har vi kunnat agera utan att ha kostbara kontrollmekanismer, och vi inte avhållit oss från att agera grundat i en rädsla att bli utnyttjad. Det svenska guldet har gett låga kostnader för utbyten och möjliggjort utbyten som inte skulle komma till stånd i ett sammanhang med låg tillit.
’Aningslöshet’ och ’naivitet’ är närliggande. De utgör ett helt oreflekterat agerande, byggt på intet, inte ens tillit och förtroende. Det är ett agerande utan förväntningar. Medan tillit innebär en förväntan om ett agerande, är det aningslösa helt utan förväntan.
’Snällism’ är det värsta uttrycket, ty det ligger mycket nära korruption. Snällism är att välja ett agerande som man med reflektion kan inse kommer att utnyttjas, men som man ändå väljer eftersom det innebär att man själv känner sig snäll, och att man själv framstår inför andra som snäll. Man är villig att agera på ett sätt som kan exploateras. Man är villig att frångå principer och regler, bara för att göra något som man sedan kan ståta med. ’Jag är mänskligt’ säger snällisten. Det är en djup egoistisk handling, gjord för individens egoistiska förträfflighet och för att framstå som förträfflig.
Men listan saknar ett ord, som kan rymma ytterligare en faktor, ideologi. Det har funnits, men finns fortfarande, en ideologi som kan summeras under mångkulturalism. Det var en ideologi som växte fram under 70-talet och som fick karakterisera migrationspolitiken. Den säger först det triviala, att människor är bärare av kultur. Men nu kommer det rasistiska. Denna bärare är sin kultur är oförmögen att agera på annat sätt än enligt sin kultur. Det är omöjligt för dessa kulturvarelser att ha sin kultur, men att agera inom en annan kultur. Den kan inte anpassa sitt agerande utan är helt innestängd i sin kultur. Den som är muslim kan inte äta bacon och den kan blott äta kött som slaktats på ett visst sätt. Somliga muslimska män kan inte ta en kvinna i hand och muslimska kvinnor måste bära hijab. Judiska barn i Sverige skall gå i judiska skolor, o s v. Mångkultur innebär att utgå från att vissa människors kulturer innebär att dessa människor är kulturintolerant. Onekligen en oerhört nedsättande attityd gentemot dessa kulturvarelser.
Det märkliga med mångkulturideologin är att den antar att ankommande kulturvarelser bär en intolerant kultur, medan den svenska kulturen är kulturtolerant. Den svenska kulturen etablerar inte svenska skolor. Den har inte skolbespisningar med enbart svensk mat. Bäraren av den svenska kulturen kan hälsa på människor så som den andra kulturen kräver. Mångkulturideologin slår sig för bröstet att representera en kultur som har den kulturtolerans som de andra kulturerna inte har.
När denna mångkulturideologi träffar de svenskar, oftast Sverigedemokrater, som antar invandrarkulturernas kulturintolerans, då får de svenska kulturintoleranta epitetet rasister. Ett epitet som mångkulturideologerna inte ger till de kulturellt intoleranta invandrarna. Trots att de som verkligen är rasister är de som företräder mångkulturideologin. Således, invandrare som företräder en kulturintolerant kultur är kulturmänniskor, medan svenskar som företräder en kulturintolerans är rasister.
Då mångkulturen har kännetecknat den svenska migrationspolitiken och integrationsindustrin, har det varit funktionellt, om man vill leva i denna industri, att företräda mångkultur. På så sätt ingår också mångkultur som en verksam faktor i den funktionella dumheten.
Den 10 april 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
