Själv har jag länge tvekat att bära det, just p g a reaktioner som leder till ett starkare ställningstagande för det som jag är mot. Sådan är samhällsdialektiken, att det man bekämpar, kan bli starkare genom att bekämpas.
I boken ’Ett Sverige för vuxna. Om Tyskland som förebild och varnande exempel’ hävdar författaren Philip Franzén, att majoritetssamhället tog ställning för invandring, men en del i det ställningstagandet emanerade ur ett ställningstagande mot de främlingskritiska. Detsamma skedde när Querdenker-rörelsen for fram i Tyskland, där de motsatte sig de hårda regleringarna kring Coronapandemin. Det blev ett motstånd mot dem, där det delvis yttrande sig i ett starkare ställningstagande för hårda regleringar.
Det tycks som om ett begynnande ställningstagande blir oerhört mycket starkare om det möts av ett starkt motstånd.
Något liknande kan ha skett i Sverige.
Det fanns en grundläggande positiv inställning till invandrare och ett ansvar för flyktingar. Med uppkomsten av Sverigedemokraterna, och dess framgångar, blev den positiva rörelsen till invandring och flyktingmottagande förstärkt genom att det samtidigt innebar ett motstånd mot Sverigedemokraterna. Saken För, förstärktes av ett Mot.
Samhällsdialektiken innebär att ett A skapar ett icke-A. Det blir en polarisering där motsatserna förstärks, inte nödvändigtvis av sig själva och det som de tar ställning För, utan de förstärks genom att vara Mot, att vara motståndare till den andra sidan. A:et blir så oerhört mycket starkare av icke-A:et. Detta icke-A, i sin tur, förstärks av A:et och dess motstånd. Så bildar samhällsdialektiken en förstärkande spiral av motsatser.
I Sverige fanns det en stark opinion för flyktingmottagande 2015. Det hade onekligen sin bas i en positiv inställning till invandring. Men det stärktes av Sverigedemokraternas ställningstagande. Således, Sverigedemokraternas ställningstagande ökade villigheten till det som Sverigedemokraterna kämpade mot. Det SD bekämpade blev starkare genom SD:s bekämpande. Så ser samhällsdialektikens paradoxala verklighet ut.
Därefter kom verkligheten, materialiteten, det verkliga kom och körde över åsikterna, ställningstagandena, visionerna och drömmarna. Löfvens ’vi bygger inga murar’ ersattes av en mild, men ändock mur när han och Åsa Romson, den 24 november 2015 fick meddela att det var slut med det helt öppna hjärtat, som delvis stängdes och tårarna började komma (https://www.youtube.com/watch?v=_vj2ZDjGz-4 , elegant kommenterat av Grotesco: https://www.youtube.com/watch?v=M-0RIpqQ5y0 , och i polariseringsavsikt kommenterat av SD: https://www.youtube.com/watch?v=BR3AFPv6UU0 ).
En position kan därför initialt vara vettig, men när dess motkraft etablerats, förstärks och förvrids positionen, som i sin tur förstärker motståndet, som inte bara förstärks utan också förvrids, vilket i slutändan ger två positioner som t o m kan vara svåra att känna igen relativt de ursprungliga positionerna.
Vad därutöver tillkommer, är att den starka polariseringen mellan de två positionerna, tenderar att leda till att andra positioner har svårt att uppstå och överleva. Uppkommer en annan position, dras den till någon av de två starka polerna, antingen av sig själv, eller tvingas dras in av någon av de två motpolerna. I logikens värld känner vi det som det uteslutna tredje, det som hade kunnat vara alternativet till A och icke-A.
Se på invandringsfrågan. Där finns en position, som vi kan kalla vänster, som är positiv till invandring och flyktingmottagning, där omsorgen om invandrarna visar sig i att de invandrade muslimernas tro, islam, omhuldas. Den andra positionen, som vi kan kalla extremhöger, är negativ till invandring och till islam. Det är ogörligt att vara demokratisk socialist med dessa två positioner. Som demokratisk socialist har jag värderingen internationell solidaritet, vilket innebär att jag är positiv till flyktingmottagande, men är tämligen likgiltig till invandring. Samtidigt innebär min världsåskådning att jag är motståndare till totalitära livsåskådningar, och därmed negativ till islam. I flyktingdelen hamnar jag hos vänstern, i invandring är jag utanför, och i islam hamnar jag hos extremhögern.
En sådan tredje position finns inte, ty samhällsdialektiken ger den inte utrymme. Om jag uttrycker mitt motstånd mot islam blir jag därmed fientlig mot invandring och flyktingmottaglig. Jag är det uteslutna tredje.
Samhällsdialektiken, genom att accentuera två positioner, blir därför fördummande och ensidig.
Den 17 februari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin