Demonstrationen började med att de spelade den ukrainska nationalsången. Först en gång, som repetition. Därefter sången en gång till. Sedan hölls korta tal, med översättare till ukrainska. Där fanns en som varit valobservatör vid presidentvalet i Ukraina, som intygade att valet gått rätt till. Bibliotekschefen informerade om biblioteken och hälsade alla välkomna till biblioteken. En var från ett studieförbund och informerade om gratis svenskkurser för ukrainare. En var en vanlig volontär som fördömde Rysslands invasion. Det avslutades med att tre barn sjöng nationalsången igen, framför en stor ukrainsk flagga.
Min nationalism väcktes då jag tyckte det hela var ytterst svenskt. En stillsam demonstration, med lokal blåsorkester och med information.
Men när jag såg mig omkring, noterade jag att människorna bestod av två grupper, äldre svenskar, kvinnor och män, där jag kanske sänkte medelåldern. Jag tog ett foto av en gammal man som lutade sig på sin rullator, med en liten ukrainsk flagga i handen. Den andra gruppen var yngre kvinnor och barn, några inlindade i den ukrainska flaggan, och en pojke med den svenska flaggan. Dessa var ukrainare.
Ilskan bubblade i mig. Den initiala stolta nationalismen förändrades till en ilska över de frånvarande. Det fanns inga unga svenskar där, de som strider så hårt mot klimatförändringen. Det fanns inga som bar solidaritetens flagga, den röda fanan. Det fanns inga invandrare där, förutom han som informerade om studieförbundets kurser, som med sitt spanska namn antydde att han var från Latinamerika.
Det är lätt att förklara ukrainarnas närvaro. Den gruppen som jag tillhörde, de äldre svenskarna, var där, kanske för att vi levt med vår Palme och den svenska internationella solidariteten.
Men varför var där inga unga, de som alltid demonstrerar? Och varför var där inga av de nya invandrarna, de som bor i våra två utanförskapsområden i Kristianstad, som själva har erfarenhet av flykt och krig?
Min första tanke var att skälet till deras frånvaro kunde vara att det tycks ha varit kristna organisationer och FN-organisationen som stod som organisatörer, bägge tämligen betydelselösa och marginella organisationer idag. Men de var inte tydliga, vare sig i annonsen eller i själva demonstrationen, så det kan inte ha varit en stark orsak till dessa gruppers frånvaro.
Att invandrarna var frånvarande kunde förklaras med att de inte är integrerade i svenska samhället. Men även den förklaringen fick jag lägga undan, då en del invandrare ju faktiskt har varit ute och demonstrerat mot socialtjänstens sätt att arbeta gentemot dem, dvs de har demonstrerat i egen sak.
Kan det vara så att den äldre generationen av svenska har växt upp med internationell solidaritet, och därför kan sluta upp, medan de frånvarande grupperna inte har känslan av internationell solidaritet, och därför var frånvarande?
Jag lämnade demonstrationen med en oerhörd besvikelse över de frånvarande gruppernas frånvaro.
Den 11 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin