En dag, där jag satt och läste min tidning, fann jag Karin Engström, utredare på Folkhälsomyndigheten, som, enligt tidningen, sade: ”Det är inte de svagaste och sjukaste som flyr eller kommer hit för att arbeta. Ju längre flytt du behöver göra desto bättre hälsa krävs det.”
( https://www.svd.se/a/JQz4Vb/healthy-migrant-paradox-invandrare-lever-langre-an-svenskfodda )
Enligt tidningen kallas detta för ’Healthy migrant paradox’. Men vari ligger det paradoxala? Att det är de välbeställda, de med högst riskpreferens, de med starkast kroppar och med mest pengar som tar sig fram är knappast paradoxalt utan helt enligt rimliga förväntningar. Paradoxalt hade det varit om en person, sönderslagen av landets säkerhetspolis, med miserabel hälsa efter år i fängelse och utan pengar, då staten tagit alla dennes tillgångar, skulle ens lyckas komma till Sverige. Utmärglade, utarmade politiska flyktingar är inte sannolika flyktingar vid Sveriges gräns. Trots att det är de som flyktingmottagandet ursprungligen skapades för.
Denna hälsostatus gäller de som anländer till Sverige. Väl på plats får dessa barn. Deras barn ansluter sig till Sveriges hälsoläge, och än mer, och får därmed lika eller sämre hälsa än motsvarande svensk. Den darwinistiska selektionen finns således endast i första generationen. Den förda darwinistiska migrationspolitiken fungerar därför inte så bra över generationerna då darwinisterna kanske hade hoppats på att starka personer i första generationen skulle ge starka individer i de framtida generationerna.
De hälsomässigt selekterade starkas barn och barnbarn hamnar i utanförskap, framför allt beroende på diskriminering, från omgivningen och från dem själva, vilket tycks leda till dålig fysisk och social hälsa. De klarade den farofyllda färden, men klarade inte att ge sina barn och barnbarn ett gott liv i det nya samhället.
Den stora paradoxen är därför att dessa resursstarka individer inte klarar av överföringen av resurserna till sina barn. De inhemska föräldrarna klarar i allmänhet denna överföring, som t ex att resursstarka ursvenska föräldrar förmår deras barn att ta en universitetsutbildning, eller minst att undvika dåliga skolor och att undvika att dras med i gängvåldet.
Resurserna förgås, vilket sker p g a att de inte kan bli inkluderade p g a integrationens misslyckande, och p g a att de exkluderar sig själva genom vägran att assimileras.
Den darwinistiska migrationspolitiken är effektiv för första generationen, men ett misslyckande för de följande generationerna.
Den 27 februari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin