Jag och Lars Vilks ha bägge skapat ett konstverk. I hans fall var det avsiktligt och visade på att hans institution, konst, fungerade. I mitt fall var det oavsiktligt och visade att min institution, akademi, inte fungerade.
Lars Vilks skrev följande i den främlingskritiska tidningen Nya Tider: ” Det bör finnas något mångtydigt som skapar en förutsättning för betraktaren att bli medskapare.” (https://www.nyatider.nu/politisk-konst-bade-bredare-och-friare-i-polen-an-i-sverige/).
Han ritade en rondellhund, som hade ett huvud som kunde tolkas som profeten Mohammed. Denna mångtydighet skapade ett rabalder som uttrycktes i form av högljudda protester och demonstration, där vanligtvis liberala journalister och tyckare, plötslig mumlade om ansvar för uttryck, där betraktarens upplevelser och påföljande handling ansågs vara konstnärens ansvar, och fortsatte med muslimers mordhot och två våldsangrepp på Vilks person, som gett honom polisiär dygnsbevakning.
Allt detta är Vilks konstverk, där betraktaren onekligen har blivit medskapare. Rondellhunden och den bevakande polisen är alla del i Vilks konstverk, som skapats av betraktarens handlingar.
Mitt konstverk började med att jag vid en introduktionsföreläsning, där studenter skulle bilda grupper, och jag berättade om min och mina kollegors studie, publicerade i en vetenskaplig tidskrift, som med statistisk signifikans visade att studentgrupper presterade bättre om de hade könsvariation, men presterade sämre om de hade etnisk variation. Denna presentation var min rondellhund.
Betraktarna, en student och en doktorand, reagerade starkt på min presentation och meddelade kursansvariga att de tagit illa vid sig. Kursansvarig, professorn i redovisning, ringde mig på kvällen och bad mig dämpa mina uttryck och uttrycka mig försiktigare. Jag blev så upprörd att min kropp skakade och jag hade problem att hålla i telefonen. Jag stod vid ett fönster där jag såg järnvägsstationen. När samtalet var avslutat övervägde jag att ta min väska och ta första tåg från orten. Men jag hade lovat att genomföra en kurs i redovisningsteori, varför jag bestämde mig, när väl kroppen lugnat ner sig, att genomföra kursen, och vara oerhört tydlig, när jag nämnde något som kunde vara kontroversiellt, att visa på utsagans vetenskapliga halt. När kursen var slut, skulle jag aldrig återvända till orten och jag skulle aldrig beröra något som professorn hade del i.
Detta var mitt konstverk. Där en student, en doktorand och en professor var medskapare.
Men en akademiker skapar inte konst. Betraktaren är inte medskapare, ty utsagans sanning ankommer inte åhöraren, utan den vetenskapligt kritiska granskningen av utsagan. Resultaten av vår undersökning kunde inte angripas utifrån det önskvärda, om det överensstämde med värderingar och önskemål om hur världen borde vara, utan blott utifrån hur resultaten nåddes, dvs utifrån en kritik av den tillämpade vetenskapliga metoden.
Vetenskapens ambition är inte att genom mångtydighet bjuda in betraktaren som medskapare, utan precis tvärtom. Målsättningen är att resultaten inte är mångtydiga, utan klara och granskningsbara. Om resultaten bekräftar de rådande värderingarna i samhället är likgiltigt. Ja, kanske det t o m är så att vi som akademiker finner större behag om de inte är bekräftande. Om vi kan visa på att rådande sanningar inte är sanningar, erfar vi att vi gör större nytta i samhället. Om vi kan lyfta bort potemkinkulisser och visa på hur världen är, anser vi att vi gjort större nytta, ty för oss är sanning viktigare än bekräftelse. Ja, bekräftelse är egalt för oss. Entydighet är vårt mål, inte mångtydighet. Resultaten skapas inte hos betraktaren och genom dennes tolkning, utan genom vår frågeställning, vår teori, vår metod och vår analys. Allt detta kan och skall kritiseras, men inte om våra resultat strider mot rådande föreställningar och värderingar.
Vilks konstverk visar att den konstnärliga institutionen fungerar, där betraktaren blev medskapare, i allra högsta grad, med fruktansvärda konsekvenser, där konstverket fortfarande sker. Och kommer att ske, trots att initiatorn idag är död. Medan mitt konstverk visar att den akademiska institutionen inte fungerar, med resultat att Sven-Olof Yrjö Collin aldrig mer föreläser på Mittuniversitetet.
Den 4 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin