Jag åker till Centralsjukhuset i Kristianstad. I bilen finns en skärrad och uppjagad person. Hon har precis fått en akutremiss från vårdcentralen till sjukhuset och har bett mig följe med henne. Redan utan akutremiss har hon en förmåga att jaga upp sig. Med remissen finns anledning att jag upp sig.
Föreställ dig nu scenariot. Jag kommer till akuten. Jag måste vara lugn för att dämpa hennes oro. Jag måste vara med henne för att lugna och vara stöd. Akuten är platsen dit människor kommer som är i nöd. Som behöver sjukvård omedelbart. Därav namnet: Akut.
Jag kör in på parkeringen. Då ser jag att de begär att jag, som kommer akut med en uppjagad person, skall erlägga parkeringsavgift. Man kommer akut, med en uppskärrad person, och de begär att man skall betala.
Jag försöker. Jag går fram till automaten, samtidigt som jag i ögonvrån ser hennes jagade blick. Någon har stuckit in en lapp i maskinen, som säger att den är sönder, men att man har skyldighet att uppsöka en annan automat. Jag tittar snabbt runt, men ser ingen maskin. En sådan finns förmodligen på den stora parkeringen, ett hundratal meter därifrån, någonstans.
En man, som det senare visade, hade som jag, en kvinna i bilen, blir stressad och säger att vi inte behöver betala. Två andra män kommer och skall betala. Vi ser gemensamt att man kan betala via telefon. En hävdar att han har appen. Jag har den inte och börjar, som god medborgare, ladda ner den och försöka fylla i den oändliga mängd uppgifter den vill ha, med password och allt.
Mannen som har appen får den inte att fungera. Jag blir ursinnigt förbannad när den ber mig knappa in mitt kontokorts alla uppgifter.
Nu har det gått fem minuter. Jag och tre andra män, samtliga invandrare med god svenska, står och försöker göra rätt för oss.
Då blir jag vansinnig och säger inför den lilla skaran av män, att detta är höjden av girighet. Att begära att vi skall ödsla tid på att betala när vi har förtvivlade människor i bilen. Att sedan, på denna girighet, lägga ytterligare girighet och begära att när de inte kan tillhandahålla snabba betalningsmöjligheter, vilket krävs när det är akut, så skall vi springa runt för att hitta en fungerande maskin, eller börja ladda ner appar och fylla i en oändlig mängd uppgifter. Samtidigt som vi vet att vi har skärrade människor i bilen som söker akut.
En monumental girighet.
Jag förkunnar, högt och ljudligt, inför invandrarna, att jag ger fan i avgiften, att det är höjden av girighet. De ser lättade ut. Kanske ett integrationsdrama utspelar sig. Invandrare som vill göra rätt för sig på svenskars vis. Men att de blir förlösta från tvånget genom att en ursinnig svensk förkunnar att det är rätt att inte betala. Vi har att ta hand om våra personer i bilarna, de som söker akut. Vi utbyter menande blickar med varandra och vänder automaten ryggen.
Jag, och de tre männen, har ingenting emot att betala avgift. Vi ville göra rätt för oss. Men inför den monumentala girigheten som sjukhuset och Region Skåne uppvisar, knyter vi våra nävar. Vänder automaten ryggen och går för att ta hand om våra kära som söker akut.
Jag känner skam över staten, Region Skåne. Hur kan de begära parkeringsavgift, inte pengarna så mycket, utan att vi skall ödsla tid på att ta hand om deras girighet, dessa 20 kronor, istället för att ta hand om de som söker till sjukhuset akut?
Hur kan en sådan monumental girighet ha letat sig in i staten, den som skall tjäna oss?
Skäms, Region Skåne, för din girighet!
Öllsjö den 26 augusti 2018
Föreställ dig nu scenariot. Jag kommer till akuten. Jag måste vara lugn för att dämpa hennes oro. Jag måste vara med henne för att lugna och vara stöd. Akuten är platsen dit människor kommer som är i nöd. Som behöver sjukvård omedelbart. Därav namnet: Akut.
Jag kör in på parkeringen. Då ser jag att de begär att jag, som kommer akut med en uppjagad person, skall erlägga parkeringsavgift. Man kommer akut, med en uppskärrad person, och de begär att man skall betala.
Jag försöker. Jag går fram till automaten, samtidigt som jag i ögonvrån ser hennes jagade blick. Någon har stuckit in en lapp i maskinen, som säger att den är sönder, men att man har skyldighet att uppsöka en annan automat. Jag tittar snabbt runt, men ser ingen maskin. En sådan finns förmodligen på den stora parkeringen, ett hundratal meter därifrån, någonstans.
En man, som det senare visade, hade som jag, en kvinna i bilen, blir stressad och säger att vi inte behöver betala. Två andra män kommer och skall betala. Vi ser gemensamt att man kan betala via telefon. En hävdar att han har appen. Jag har den inte och börjar, som god medborgare, ladda ner den och försöka fylla i den oändliga mängd uppgifter den vill ha, med password och allt.
Mannen som har appen får den inte att fungera. Jag blir ursinnigt förbannad när den ber mig knappa in mitt kontokorts alla uppgifter.
Nu har det gått fem minuter. Jag och tre andra män, samtliga invandrare med god svenska, står och försöker göra rätt för oss.
Då blir jag vansinnig och säger inför den lilla skaran av män, att detta är höjden av girighet. Att begära att vi skall ödsla tid på att betala när vi har förtvivlade människor i bilen. Att sedan, på denna girighet, lägga ytterligare girighet och begära att när de inte kan tillhandahålla snabba betalningsmöjligheter, vilket krävs när det är akut, så skall vi springa runt för att hitta en fungerande maskin, eller börja ladda ner appar och fylla i en oändlig mängd uppgifter. Samtidigt som vi vet att vi har skärrade människor i bilen som söker akut.
En monumental girighet.
Jag förkunnar, högt och ljudligt, inför invandrarna, att jag ger fan i avgiften, att det är höjden av girighet. De ser lättade ut. Kanske ett integrationsdrama utspelar sig. Invandrare som vill göra rätt för sig på svenskars vis. Men att de blir förlösta från tvånget genom att en ursinnig svensk förkunnar att det är rätt att inte betala. Vi har att ta hand om våra personer i bilarna, de som söker akut. Vi utbyter menande blickar med varandra och vänder automaten ryggen.
Jag, och de tre männen, har ingenting emot att betala avgift. Vi ville göra rätt för oss. Men inför den monumentala girigheten som sjukhuset och Region Skåne uppvisar, knyter vi våra nävar. Vänder automaten ryggen och går för att ta hand om våra kära som söker akut.
Jag känner skam över staten, Region Skåne. Hur kan de begära parkeringsavgift, inte pengarna så mycket, utan att vi skall ödsla tid på att ta hand om deras girighet, dessa 20 kronor, istället för att ta hand om de som söker till sjukhuset akut?
Hur kan en sådan monumental girighet ha letat sig in i staten, den som skall tjäna oss?
Skäms, Region Skåne, för din girighet!
Öllsjö den 26 augusti 2018
RSS-flöde
