Men, varför inte? Vi har glömt så mycket annat. Förvisso hävdas att nazisternas illdåd är större än någonsin något tidigare illdåd. Men är det verkligen illdådens storlek som avgör om vi skall minnas? Är det inte deras ondska som gör att vi skall minnas?
Jag har här på bloggen skrivit om att vi minsann har glömt. Ja, glömt så till den mildra grad att företrädare för organisationer som badat i blod, idag åtnjuter respekt på högsta nivå. T ex ärkebiskopen, som, ja, hör och häpna, hälsas med respekt i samhället, trots att dennes organisation har motarbetat vetenskapen, bränt kvinnor och förföljt oliktänkande. Med dagens mått mätt, företräder ärkebiskopen forn terrororganisation.
Idag har jag ytterligare ett exempel på de kristnas terror. Och hur vi bekymmerslöst har glömt.
Kanske du är som jag, en person som ansett sig veta att Stockholms blodbad drevs av Kristian II, sedermera kallar tyrann p g a blodbadet? Som skåning skämtar vi grovt med att säga att Kristian visste hur en stockholmare skulle behandlas, ett huvud kort.
Men så kom jag på historien om Stockholms blodbad. Den har invecklade gångar och svängar och grunder. Men två saker är klara, ärkebiskop Trolle och Kung Kristian II är två huvudansvariga i blodbadet. Ärkebiskop Gustaf Trolle anklagade en uppsättning personer den 7:e november för kätteri. Den 8:e november sammanträde fjorton präster och granskade anklagelserna. De fann att de var riktiga. Prästerna överlämnade de anklagade till Kristian II, som enligt gällande rätt, hade att avrätta dem med bränning. Han valde dock att avrätta en del med halshuggning, några hängdes, och han var generös och inkluderade ytterligare personer, som inte hade dömts av prästerna. Samtliga brändes därefter.
Det är uppenbart att ärkebiskopens tilltag, att anklaga folk för kätteri, passade Kristian II. Det kan också vara sannolikt att Kristian II hade kunnat avstå från mördandet, om än då dragit på sig påvens ogillande. Han hade inte heller behövt dra in de andra stackarna, utan kunde ha nöjt sig med att bränt de som prästerna hade dömt för kätteri.
Men tre saker sticker ut. De kristnas tyranni.
- Bollen sattes i rullning av ärkebiskopen. Det var en kristen företrädare som var förutsättningen för blodbadet.
- Det var ärkebiskopen som satte misstankenivån på den högsta nivån, kätteri, som innebar straffet ’avlivning medelst bränning’.
- Det var de fjorton kristna prästerna som fann misstanken korrekt och som dömde dem som skyldiga till kätteri.
Förutsättningen för Stockholms blodbad var således tre handlingar av kristna företrädare. Om vi kallar Kristian för tyrann p g a att han verkställde domarna…och lite till…, skall vi då inte kalla de som startade det hela också för tyranner, dvs de kristna tyrannerna?
Vad krävs för bot och bön om förlåtelse från de kristna, för att vi skall sluta kalla dem för vad de varit, kristna tyranner?
När har tiden eroderat ansvaret för ett brott? Uppenbarligen har 501 år inneburit att de kristnas tyranni har eroderat. Kommer nazister att hälsas med samma respekt som ärkebiskopen hälsas idag år 2442?
Då de kristna i Sverige inte längre beter sig på ett tyranniskt vis, skall vi bortse från deras historiska skuld? Om vi gör det, vad krävs för agerande från nazisterna, för att vi skall bortse från deras skuld?
Den 7 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin