Boizenburg ligger i Mecklenburg-Vorpommern, en stad utefter Elbe, floden som har sitt ursprung i Tjeckien och som slutar sitt liv i Nordsjön. Svenskarna har varit där, så klart, under 30-åriga kriget gick de igenom staden 1631. I början av 1900-talet utvecklades kakelproduktion och ett tag var kakelfabiken i staden Europas största. I slutet av Andra Världskriget befriades staden av väst, men flyttades till den sovjetiska zonen p g a vad gubbarna på Jalta hade bestämt. Därför låg staden i den Tyska Demokratiska Republiken (sic!), i länet Schwerin. Efter befrielsen av den sovjetiska ockupationen blev staden en vanlig tysk stad, likt många andra mindre städer.
När vi parkerade bilen vid hotellet sade mannen som hjälpte oss att vi kunde lämna sakerna i bilen.
När vi kom in på hotellet sade de att de hade fritt wifi, så klart, och att det inte fanns lösenord till det.
Staden har ett litet torg och vid en gata, givetvis ett minne av dess forna stortid, ett kakelmuseum.
Vi går på gatorna en måndag kväll kl 19. Gatorna är tomma. Någon enstaka människa går på trottoarerna. Det påminner en del om Kristianstad, där också gatorna är tomma, som om det fanns ett utegångsförbud.
På jakt efter mat, finner vi tyvärr att den tyska restaurangen är stängd. Är man i Tyskland och är animalist, står ju schnitzel högst på matlistan, helst serverad i ett Gasthaus. Det fanns en restaurang öppen, en grekisk, där de serverade ouzo som fördrink.
En liten släng har även denna stad fått av flyktingvågen. En kvinna med huckle går med en barnvagn, och en ung mörkhyad man med rastaflätor fingrar ensam på sin mobil på torget.
Vid den grekiska restaurangen ligger ett café. De har en lång rad av kannor utanför, och vid ingången finns en pelare där de dekorativt hängt upp kaffekoppar. Som inte är fastgjorda, utan man kan ta den kopp man gillar.
Är detta en borgerlig mardröm, med hårda och tydliga gemensamma normer, där var och en sköter sitt, med respekt för varandras egendom och utsmyckning, eller är det ett idealsamhälle, med gemensamma normer, där man respekterar varandra och varandras utsmyckning?
På restaurangen sitter ett gäng kvinnor i övre medelåldern, med varsitt ouzo-glas, och pratar glatt och engagerat. När de lämnar restaurangen slår några följe, med andra går själva, förmodligen hem.
Kanske det är ett av de bästa tecknen på civilisation och ett värdigt samhälle, hur kvinnorna lever. Är de fria att ta sin snaps, att träffas i glatt gäng och sedan vandra hem, utan minsta rädsla, är det en civiliserad plats. Kan man sedan ha sina porslinskoppar som utsmyckning, utan att låsa dem med kedjor och vajrar, då är även det ett tecken på en värdig plats för människor.
Öllsjö den 1 juni 2019
När vi parkerade bilen vid hotellet sade mannen som hjälpte oss att vi kunde lämna sakerna i bilen.
När vi kom in på hotellet sade de att de hade fritt wifi, så klart, och att det inte fanns lösenord till det.
Staden har ett litet torg och vid en gata, givetvis ett minne av dess forna stortid, ett kakelmuseum.
Vi går på gatorna en måndag kväll kl 19. Gatorna är tomma. Någon enstaka människa går på trottoarerna. Det påminner en del om Kristianstad, där också gatorna är tomma, som om det fanns ett utegångsförbud.
På jakt efter mat, finner vi tyvärr att den tyska restaurangen är stängd. Är man i Tyskland och är animalist, står ju schnitzel högst på matlistan, helst serverad i ett Gasthaus. Det fanns en restaurang öppen, en grekisk, där de serverade ouzo som fördrink.
En liten släng har även denna stad fått av flyktingvågen. En kvinna med huckle går med en barnvagn, och en ung mörkhyad man med rastaflätor fingrar ensam på sin mobil på torget.
Vid den grekiska restaurangen ligger ett café. De har en lång rad av kannor utanför, och vid ingången finns en pelare där de dekorativt hängt upp kaffekoppar. Som inte är fastgjorda, utan man kan ta den kopp man gillar.
Är detta en borgerlig mardröm, med hårda och tydliga gemensamma normer, där var och en sköter sitt, med respekt för varandras egendom och utsmyckning, eller är det ett idealsamhälle, med gemensamma normer, där man respekterar varandra och varandras utsmyckning?
På restaurangen sitter ett gäng kvinnor i övre medelåldern, med varsitt ouzo-glas, och pratar glatt och engagerat. När de lämnar restaurangen slår några följe, med andra går själva, förmodligen hem.
Kanske det är ett av de bästa tecknen på civilisation och ett värdigt samhälle, hur kvinnorna lever. Är de fria att ta sin snaps, att träffas i glatt gäng och sedan vandra hem, utan minsta rädsla, är det en civiliserad plats. Kan man sedan ha sina porslinskoppar som utsmyckning, utan att låsa dem med kedjor och vajrar, då är även det ett tecken på en värdig plats för människor.
Öllsjö den 1 juni 2019
RSS-flöde
