En vän var för ett tag sedan på Universitetsbiblioteket i Lund, och nådde långt in i deras mest undanskymda rum. Där, i en dossier, när hon letade efter annat för sin forskning, fann hon två gulnade blad, sammanhållna med ett gem. Hon tog en kopia av de två bladen eftersom hon vet om mitt intresse för akademin vid slutet av 60-talet, bl a för att det var då när den positiva förändringen mot lägre social snedrekrytering bröts, så hon tog en kopia av de två bladen.
Det första bladet är ett förslag, daterat 1969, till universitetsgemensam kurs för samtliga lärare vid Lunds Universitet. Det andra bladet är beslutet från Rektor avseende kursförslaget.
Den föreslagna kursen hette: ’Lärande för Jämlikhet’, och var på förslag från en docent i sociologi, vars namn jag av barmhärtighetsskäl gentemot honom behåller för mig själv.
Inledningen säger att ”jämlikhet är problemet [min kommentar: om du inte är gammal som jag, kan du ersätta ordet med det mer moderna ordet ’utmaningen] som tanken om vår framtid kretsar kring”.
Förslaget är ambitiöst då det skall vara en kompetensutvecklingskurs för samtliga lärare på universitetet: ”Kursen samlar lärare från samtliga ämnesområden och ger en introduktion och en grundläggande förståelse för ämnet jämlikhet. Kursen vill även ge inspiration och verktyg för att integrera jämlikhet i undervisningen inom respektive ämne.”
Det var tydligen en mycket progressiv lärare som föreslog kursen, ty den hade vad vi numer kallar för lärandemål: ”
- problematisera kring centrala begrepp inom jämlikhet och lärande för jämlikhet
- kritiskt reflektera över sitt ämnes betydelse i relation till internationella jämlikhetsproblem [min kommentar: utmaningar med dagens vokabulär]
- kritiskt reflektera över studerandes lärande samt sin egen roll som lärare ur ett jämlikhetsperspektiv
- utveckla undervisningsmoment för att integrera jämlikhet i sitt eget ämne
Det politiska engagemanget kan man inte ta miste på, och det framstår onekligen som en något överladdad socialist som vill utnyttja akademin och universitetets lokaler för att föra ut sin världsmission.
Det andra bladet, Rektorns beslut, visar en värdig attityd mot förslaget och säger att jämlikhet förvisso är ett gott mål för samhället, men att det inte är universitetets uppgift att företräda politiska missioner, utan snarare att granska dem och undersöka dem. Rektorn fastslår sedan, med viss emfas, att universitet är byggt på Upplysningens motto: ’Våga tänka’, och därför måste våga tänka allt, och inte likrikta mot någon enskild tanke, hur behjärtansvärd än tanken är som politisk mission. Rektorn lägger till, i god självkritisk anda, att förvisso är Lunds Universitets motto Ad utrumque paratus, men sedan Upplysningen har utvecklats i Universitetets själ, har man övergett svärdet. Rektorn avslutar beslutets motivering med att skriva att Universitetets mission är kunskap utan politiska missioner. Rektorns beslut var att avslå förslaget. Och bägge dokumenten hamnade i en dossier i Universitetsbiblioteket.
En historisk relik där Rektorn, som företräder en akademisk anda, byggd på Upplysningen, lär oss att den enda aktivism som ett Universitet har är att skapa och sprida kunskap skapad på vetenskaplig grund.
1969 är så långt borta. Eller hur?
Öllsjö den 24 mars 2019