Ja, kanske det delvis handlar, inte om konsumtion, utan om köphysteri, att få handla, nästan oaktat vad man får. En ny pryl, att ställa någonstans, att hänga i garderober, för att snart bli sopa, lämnas till återvinning eller lämnas till Erikshjälpen.
Kritiken mot Black Friday har varit hård. Den leder till överkonsumtion och att jorden blir fattigare. Black Friday skall fördömas.
https://www.svd.se/black-friday-hysterin-far-kritik--redan-pa-lanad-tid
Men så finns det de som antager ett klassperspektiv. Som lämnar jordens temperatur för att ta tempen på samhället, vår sociala organisation. Och finner att nu passar det minsann. Nu när arbetarklassen, och kanske än mer, underklassen, har möjligheter att skaffa den där gigantiska TV:n som överklassen har haft i fem år. Då slår man till. Då är 60-tummaren uttryck för överkonsumtion. När underklassen kilar in på Mio och ser den där soffan, prisnedsatt, och slår till, och bär hem en sprillans ny soffa. Då är det frågan om överkonsumtion. Men inte när överklassen gjorde det, men då utan att behöva slåss på en rea.
https://justwannahavefun.se/sarahreivinger/2018/11/23/black-friday-och-klassforakt/
I mitt vardagsrum står två soffor, en trea och en tvåa. Det är gamla och slitna soffor.
Men!
Sofforna köptes in i slutet på 50-talet. Då kostade de en förmögenhet. De har säkert ett fint namn. Det är två förnäma lädersoffor. Fantastiska lädersoffor. Trots att de snart är 60 år gamla, är de helt stabila, utan den rickighet som sämre soffor skulle ha haft. Lädret är som sagt slitet. Men det är slitet på det sätt som kallas patina.
Den övre klassen hade då som nu, möjligheter att betala rejält för saker. Det innebar att man fick saker som höll. Och i den gruppen av den övre klassen som jag blivit hjärtligt inbjuden till, skall saker förvisso användas, men också bevaras. Omsättningen på soffor är så låg att inte ens varje ny generation köper in sin soffa. Den övre klassens konsumtionsmönster är därför, i detta avseende, föredömligt.
Ett stort utlägg, dvs en investering, inte konsumtion, vid införskaffandet. Det ger hållbara saker som kan vandra mellan generationerna. Trots att de flyttats på många gånger och trots att flera familjer, dvs barn, hoppat runt i dem. Och skulle de gå sönder, då är de av sådan bra kvalité att de både kan repareras och bör repareras. Ett föredömligt agerande i en värld som önskar vara mer hållbar.
Underklassen står där, och ser den övre klassen och vill också komma åt den livsstilen. Men de kan aldrig köpa dessa soffor. Skall man ha råd med ett hus och ett sommarhus, ny bil, utlandsresor och soffor, då får man i underklassen välja bort. Då väljer man till det nya, att i alla fall ha råd att ha nytt. Inte fint, inte ’hållbart’, men nytt. Sedan får man svälja förtreten och köpa den övre klassens bil, när den har ratat den och gjort den begagnad.
Det något lustiga och paradoxala är att när underklassen har en sliten soffa, då kallas den sliten och man behöver köpa en ny, medan när den övre klassen har en sliten soffa, då kallas det slitna för … patina.
Black Friday kan därför ses som ett uttryck för klasskampen, där underklassen kämpar för att i alla fall likna den övre klassen. Till priset av ett konsumtionssamhälle.
Öllsjö den 4 december 2018