Kandidatuppsatsen har en presentation av en del litteratur, men ingen egen skapad och motiverad modell eller hypotes. Deras metod var kvalitativ eftersom frågeställningen var ’komplex och man vill nå förståelse’, men man visar inte på frågeställningens komplexitet eller på varför det finns ett behov av förståelse i stället för förklaring. Man undersöker ett fenomen som finns i bortåt 400 organisationer i Sverige. Man skickar ut en förfrågan till tre av alla dessa organisationer, där kriteriet var att de låg i närheten av högskolan. En organisation är intresserad, och där väljs fem personer ut för intervju, vilka genomförs genom telefon i fyra fall och via video i ett fall. Intervjuerna, de som skall ge data för förståelse, varar mellan 30 minuter till en timme, med medelvärde på 37 minuter och totalt 186 minuter intervjutid. Som grund för intervjuerna används en intervjuguide, som saknar motivering genom operationalisering. I mina skriftliga bedömningar av empirisk metod brukar jag benämna detta som en ’outhärdlig oambitiös empirisk metod’. De redovisar vad personerna sagt, och följande den okritiska sk ’kvalitativa metoden’ återges intervjupersonernas utsagor som utsagor av gud själv, dvs som objektiva beskrivningar av en oproblematisk verklighet. Därmed, anser studenterna, har de gett en djupare förståelse.
Delvis kan man kritisera studenterna för denna miserabla produkt, ty det är på deras ansvar att producera en godkänd uppsats. Men, de följer en utbildning, där utbildningen skall utveckla deras förmåga att genomföra ett vetenskapligt kritiskt arbete. Uppsatsen visar att studenterna inte fått den utbildningen.
Detta är ett fall av bedrägeri. Studenterna har blivit bedragna, ty de har rätt att förvänta sig en utbildning där de får förmåga att genomföra en vetenskaplig undersökning på kandidatnivå. Framtida arbetsgivare blir bedragna, ty de tror att studenterna har kandidatnivåns förmåga att med vetenskaplig kritisk metod undersöka ett fenomen. Skattebetalarna har blivit bedragna, ty de har avstått sina pengar för att finansiera en kandidatutbildning för dessa studenter. Högskolan, från rektor och dekan, ner till examinator och handledare, har mottagit pengar för att ge studenterna en kandidatutbildning. Dessa är bedragarna, som tagit emot pengar, men inte gett en kandidatutbildning i utbyte, utan blott befriat sig från mödan att ge en kandidatutbildning genom att ge kandidatuppsatsen godkänt betyg.
Studenterna vet sannolikt inte om att de blivit utsatta för ett bedrägeri, ty det är svårt att veta vad man går miste om. Personalen betraktar det sannolikt inte som ett bedrägeri, ty de lever i en normmiljö som legitimerar bedrägeriet som acceptabel utbildning (sic!). Staten låter sig luras eftersom den har granskat högskolans kvalitetsarbete via dokument och godkänt det.
Själv tillhör jag Free University of Scania (FUS), ett eget påhittat universitet som är svartlistat av den svenska staten. FUS hade aldrig undanhållit studenterna en utbildning som möjliggjort att de hade getts förutsättningar för att göra ett vetenskapligt grundat kandidatarbete. FUS hade aldrig godkänt den uppsats som den av staten godkända högskolan godkänt.
FUS deltar inte i det av staten legitimerade bedrägeriet.
FUS ser med sorg på att studenterna inte getts den rättighet till utbildning de har.
I Sverige avskedas den som inte vill delta i bedrägeriet. 170 mil från den bedrägliga högskolan sitter den avskedade, den enda som betecknar bedrägeriet som bedrägeri. Den som förvägrades att ge studenterna den utbildning de har rätt till.
Den X
Sven-Olof Yrjö Collin