EU har kommit med en förordning som skapat stor oreda. Den sägs innebära att det är förbjudet att bränna trädgårdsavfall på sin egen tomt. Nu undrar folk om det verkligen är sant. Och än viktigare, hur blir det med våra majbrasor? Har EU förbjudit en svensk tradition, att stå utomhus och frysa, samtidigt som kören sjunger ’Vintern rasat’? Vad gäller?
I bostadsrättsföreningen där jag satt i styrelsen, kom frågan upp om den traditionella majbrasan verkligen fick brännas av, och om föreningen, som arrangerade det hela, med kör och allt, hade ett ansvar, t ex om elden spred sig? En person fick i uppdrag att ta reda på saken. Den kom tillbaka och sade att det var mycket förvirrat och oklart. Valborgsmässoafton närmade sig med stormsteg. Vi beslutade att blunda och göra som förr, dra en vattenslang till elden och hoppas på det bästa.
Vi bad inte om tillstånd, men var beredda med att be om förlåtelse.
Kvinnan älskade med en man som hon inte var gift med. Hon visste om riskerna, att om hennes otrohet kom ut, skulle hon stenas till döds, enligt guds lag i Moseböckerna. Hon blev avslöjad i sitt äktenskapsbrott och de tog henne till Jesus och undrade om de skulle följa lagen, att stena henne till döds. Han sade de bevingade orden: Den som är utan synd, kaste förste stenen. Besviket fick de mordiska judarna lomma från platsen, medan Jesus sade till henne att hon var förlåten, men att hon inte skulle göra om det.
Hon bad inte om tillstånd, men fick förlåtelse.
Vi arrangerade en fest på Parentesen, ett korridorrumsboende i centrala Lund. En enorm fest, med många musikband och med öl och varma mackor. Vi övervägde nog inte ens behovet av tillstånd och brandskydd och utrymningsplaner. Vi hade den lyckade festen.
Vi bad inte om tillstånd, men hoppades på förlåtelse.
På daghemmet där vi hade våra barn införde vi en rutin att föräldrarna tog över dagiset två timmar varje vecka, så att hela personalen kunde sitta i planeringsmöten. Efter ett tag började några fundera på vad som gällde avseende t ex försäkringar under tiden det bara var föräldrar bland barnen. Någon försökte få kunskap, men misslyckades. Vi beslöt att fortsätta eftersom det var en så lyckad ny rutin, uppskattad av personalen, föräldrarna, och inte minst av barnen.
Vi bad inte om tillstånd, men hoppades på förlåtelse.
I de organisationer jag arbetat har principen, inte be om tillstånd utan om förlåtelse, varit en viktig princip. Förhoppningen har varit att ingen skulle komma på vad man gjorde. Samtidigt har insikten varit att det finns en hel del regler vars funktion i första hand inte är till för att reglera handlande, utan för att utdöma ansvar. Reglerna är inte ex ante utan ex post. Det innebär förvisso en reglering före handlingen eftersom risken för ansvarsutverkande innebär att man tänker sig för före. Men det är ändå lättare att göra saker eftersom 1.) det kanske inte sker något som leder till ansvarsutkrävande, och 2.) sker det något kanske man får, som den otrogna kvinnan, syndernas förlåtelse.
Jag tror därför att ett eventuellt förbud mot eldande kommer att innebära att det är många som är beredda att be om förlåtelse för att de eldade.
I bostadsrättsföreningen där jag satt i styrelsen, kom frågan upp om den traditionella majbrasan verkligen fick brännas av, och om föreningen, som arrangerade det hela, med kör och allt, hade ett ansvar, t ex om elden spred sig? En person fick i uppdrag att ta reda på saken. Den kom tillbaka och sade att det var mycket förvirrat och oklart. Valborgsmässoafton närmade sig med stormsteg. Vi beslutade att blunda och göra som förr, dra en vattenslang till elden och hoppas på det bästa.
Vi bad inte om tillstånd, men var beredda med att be om förlåtelse.
Kvinnan älskade med en man som hon inte var gift med. Hon visste om riskerna, att om hennes otrohet kom ut, skulle hon stenas till döds, enligt guds lag i Moseböckerna. Hon blev avslöjad i sitt äktenskapsbrott och de tog henne till Jesus och undrade om de skulle följa lagen, att stena henne till döds. Han sade de bevingade orden: Den som är utan synd, kaste förste stenen. Besviket fick de mordiska judarna lomma från platsen, medan Jesus sade till henne att hon var förlåten, men att hon inte skulle göra om det.
Hon bad inte om tillstånd, men fick förlåtelse.
Vi arrangerade en fest på Parentesen, ett korridorrumsboende i centrala Lund. En enorm fest, med många musikband och med öl och varma mackor. Vi övervägde nog inte ens behovet av tillstånd och brandskydd och utrymningsplaner. Vi hade den lyckade festen.
Vi bad inte om tillstånd, men hoppades på förlåtelse.
På daghemmet där vi hade våra barn införde vi en rutin att föräldrarna tog över dagiset två timmar varje vecka, så att hela personalen kunde sitta i planeringsmöten. Efter ett tag började några fundera på vad som gällde avseende t ex försäkringar under tiden det bara var föräldrar bland barnen. Någon försökte få kunskap, men misslyckades. Vi beslöt att fortsätta eftersom det var en så lyckad ny rutin, uppskattad av personalen, föräldrarna, och inte minst av barnen.
Vi bad inte om tillstånd, men hoppades på förlåtelse.
I de organisationer jag arbetat har principen, inte be om tillstånd utan om förlåtelse, varit en viktig princip. Förhoppningen har varit att ingen skulle komma på vad man gjorde. Samtidigt har insikten varit att det finns en hel del regler vars funktion i första hand inte är till för att reglera handlande, utan för att utdöma ansvar. Reglerna är inte ex ante utan ex post. Det innebär förvisso en reglering före handlingen eftersom risken för ansvarsutverkande innebär att man tänker sig för före. Men det är ändå lättare att göra saker eftersom 1.) det kanske inte sker något som leder till ansvarsutkrävande, och 2.) sker det något kanske man får, som den otrogna kvinnan, syndernas förlåtelse.
Jag tror därför att ett eventuellt förbud mot eldande kommer att innebära att det är många som är beredda att be om förlåtelse för att de eldade.
- Den 30 april 2024
RSS-flöde
