Auktoritär och auktoritet är ord som framstår som ytterst nära varandra. Men inget kan vara mera fel. Speciellt när det gäller högskolor och universitet.
Nationalencyklopedin ger följande beskrivning av ordens betydelse:
Auktoritär: ”autoritär (franska autoritaire ’myndig’, ’befallande’), innebärande eller grundad på envåldsmakt, diktatorisk.”
Auktoritet: ” social relation där en person (grupp, institution) har inflytande över en annan person (grupp, institution) och där inflytandet uppfattas som rättmätigt eller legitimt av den senare.”
Speciellt bör man uppmärksamma den stora skillnaden i att den auktoritäre har något, den har envåldsmakt, medan auktoriteten får något, legitimitet. Den auktoritäre är en sk chef som kan skapa koordination och agerande hos andra p g a att den har makt genom att kontrollera incitament och sanktioner. Auktoriteten är en ledare som kan skapa koordination och agerande hos andra genom andras övertygelse. Den auktoritäres makt ligger hos den själv gentemot andra, medan auktoritetens makt ligger hos de andra.
I akademin finns ingen plats för den auktoritäre. Där baseras inflytande på legitimitet som fås genom kunskap och förmåga. Där finns ingen plats för makt som utövas genom den auktoritäres kommando. En ledare utmärks bl a av att den kan säga: ”I denna analys bör vi nog överväga att använda teori A eftersom X och Y”, där X och Y är rationella argument relaterade till analysens behov och teorins förmåga. Ledarens kunskap yttrar sig genom att den har både förmågan att föreslå teorin A, och att den rationellt kan argumentera för användandet genom argumenten X och Y. Notera att ledaren bjuder in till rationell diskussion, till ett ifrågasättande, genom att säga ’…bör vi nog överväga…’, dvs förslaget är inte givet, det är inte hugget i sten, utan inte bara kan, utan bör diskuteras. Akademins livsluft är ifrågasättandet och kritiken som utförs genom debatten och diskussionen.
En del nära kollegor, ja, egentligen vänner, har kritiserat mig i min professionsutövning för att min inbjudan till en rationell diskussion, dvs mitt ’…bör vi nog överväga…’, tenderar att medföra en oändlig diskussion där de andra till slut ger med sig och accepterar förslaget, men inte nödvändigtvis p g a att de finner svagheten i sina egna argument och styrkan i mina, utan p g a mitt ihållande argumenterande för mitt förslag. De kan då, ofta med skratt, hävda att jag är auktoritär eftersom jag aldrig ger med mig. Mitt försvar kan då bli det ynkliga, att jag i alla fall bjöd in till diskussion.
Den auktoritäre bjuder överhuvudtaget inte in till diskussion, ’…bör vi nog överväga…’, utan slår fast att ’Så här gör vi!’ där de andra låter det ske, med insikt att den auktoritäre kontrollerar incitament och sanktioner.
Den auktoritäre finns beklagligtvis numer på högskolan och universitetet i organisationen som sk chef. Den kan t ex besluta, dvs ’Så här gör vi!’, att skolans ekonomiprogram SKALL anslutas till FN:s agenda 30, dvs att hållbarhet enligt FN SKALL integreras i utbildningen. Här bjuds inte in till diskussion genom ’…bör vi nog överväga…’. Här finns inget ’bör’ och inget ’överväga’ Här finns blott SKALL:ets lydnad och underkastelse.
Akademin, med sina auktoriteter, är därför en antites till högskolans organisation med sina auktoritära sk chefer, trots att akademi har att leva med och i högskolans organisation. Den som är inspirerad av Hegels dialektik letar därmed efter Aufhebung, dvs där motsatsernas spel, auktoritet och auktoritär, leder till en dynamisk utveckling som innesluter bägge delar, där motsatserna finner ro på en högre nivå. Men hur jag än letar och anstränger mig, kan jag inte finna den positiva dialektiska utvecklingen, utan blott en ensidig kamp mellan motsatserna.
Det enda jag funnit i denna motsatsernas spel är att akademin använder strategin av inkapsling, där akademin skyddar sig genom att gömma sig för högskolans organisation genom att bygga potemkinkulisser som gentemot organisationen visar lydnad, medan den bakom kulisserna ägnar sig åt akademi. I min rådbok (https://files.builder.misssite.com/a7/a2/a7a28fba-3872-4ec1-86b1-dc8e7d236439.pdf ) har jag beskrivit det som strategin att bygga sig en bubbla (s. 113ff).
Jag önskar så innerligt att jag har fel. Vad jag önskar att det finns en positiv och utvecklande dialektik, som förmår att skapa en dynamisk utveckling i en organisation som rymmer de auktoritära och auktoriteterna. Om du nått hit i läsningen, bevisa att jag har fel. Visa att det finns en positiv dialektik!
Den 9 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Nationalencyklopedin ger följande beskrivning av ordens betydelse:
Auktoritär: ”autoritär (franska autoritaire ’myndig’, ’befallande’), innebärande eller grundad på envåldsmakt, diktatorisk.”
Auktoritet: ” social relation där en person (grupp, institution) har inflytande över en annan person (grupp, institution) och där inflytandet uppfattas som rättmätigt eller legitimt av den senare.”
Speciellt bör man uppmärksamma den stora skillnaden i att den auktoritäre har något, den har envåldsmakt, medan auktoriteten får något, legitimitet. Den auktoritäre är en sk chef som kan skapa koordination och agerande hos andra p g a att den har makt genom att kontrollera incitament och sanktioner. Auktoriteten är en ledare som kan skapa koordination och agerande hos andra genom andras övertygelse. Den auktoritäres makt ligger hos den själv gentemot andra, medan auktoritetens makt ligger hos de andra.
I akademin finns ingen plats för den auktoritäre. Där baseras inflytande på legitimitet som fås genom kunskap och förmåga. Där finns ingen plats för makt som utövas genom den auktoritäres kommando. En ledare utmärks bl a av att den kan säga: ”I denna analys bör vi nog överväga att använda teori A eftersom X och Y”, där X och Y är rationella argument relaterade till analysens behov och teorins förmåga. Ledarens kunskap yttrar sig genom att den har både förmågan att föreslå teorin A, och att den rationellt kan argumentera för användandet genom argumenten X och Y. Notera att ledaren bjuder in till rationell diskussion, till ett ifrågasättande, genom att säga ’…bör vi nog överväga…’, dvs förslaget är inte givet, det är inte hugget i sten, utan inte bara kan, utan bör diskuteras. Akademins livsluft är ifrågasättandet och kritiken som utförs genom debatten och diskussionen.
En del nära kollegor, ja, egentligen vänner, har kritiserat mig i min professionsutövning för att min inbjudan till en rationell diskussion, dvs mitt ’…bör vi nog överväga…’, tenderar att medföra en oändlig diskussion där de andra till slut ger med sig och accepterar förslaget, men inte nödvändigtvis p g a att de finner svagheten i sina egna argument och styrkan i mina, utan p g a mitt ihållande argumenterande för mitt förslag. De kan då, ofta med skratt, hävda att jag är auktoritär eftersom jag aldrig ger med mig. Mitt försvar kan då bli det ynkliga, att jag i alla fall bjöd in till diskussion.
Den auktoritäre bjuder överhuvudtaget inte in till diskussion, ’…bör vi nog överväga…’, utan slår fast att ’Så här gör vi!’ där de andra låter det ske, med insikt att den auktoritäre kontrollerar incitament och sanktioner.
Den auktoritäre finns beklagligtvis numer på högskolan och universitetet i organisationen som sk chef. Den kan t ex besluta, dvs ’Så här gör vi!’, att skolans ekonomiprogram SKALL anslutas till FN:s agenda 30, dvs att hållbarhet enligt FN SKALL integreras i utbildningen. Här bjuds inte in till diskussion genom ’…bör vi nog överväga…’. Här finns inget ’bör’ och inget ’överväga’ Här finns blott SKALL:ets lydnad och underkastelse.
Akademin, med sina auktoriteter, är därför en antites till högskolans organisation med sina auktoritära sk chefer, trots att akademi har att leva med och i högskolans organisation. Den som är inspirerad av Hegels dialektik letar därmed efter Aufhebung, dvs där motsatsernas spel, auktoritet och auktoritär, leder till en dynamisk utveckling som innesluter bägge delar, där motsatserna finner ro på en högre nivå. Men hur jag än letar och anstränger mig, kan jag inte finna den positiva dialektiska utvecklingen, utan blott en ensidig kamp mellan motsatserna.
Det enda jag funnit i denna motsatsernas spel är att akademin använder strategin av inkapsling, där akademin skyddar sig genom att gömma sig för högskolans organisation genom att bygga potemkinkulisser som gentemot organisationen visar lydnad, medan den bakom kulisserna ägnar sig åt akademi. I min rådbok (https://files.builder.misssite.com/a7/a2/a7a28fba-3872-4ec1-86b1-dc8e7d236439.pdf ) har jag beskrivit det som strategin att bygga sig en bubbla (s. 113ff).
Jag önskar så innerligt att jag har fel. Vad jag önskar att det finns en positiv och utvecklande dialektik, som förmår att skapa en dynamisk utveckling i en organisation som rymmer de auktoritära och auktoriteterna. Om du nått hit i läsningen, bevisa att jag har fel. Visa att det finns en positiv dialektik!
Den 9 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
